Och här kommer nergången.
Förra inlägget handlade ju då om något jätte fantastiskt roligt.
Men allt kan ju inte vara roligt. Som Emils pappa sa.
Iallafall efter lokaltittande i Göteborg. Åkte vi hem. Väl hemma fick Kim och Björn köra mig till Hemmakväll för jag tänkte att jag som älskar film kan ju nu ta vara på tiden och titta på vad jag vill hur länge jag vill.
Så jag hyrde tre filmer. En action, en kärleksfilm och en krigsfilm.
Actionfilmen visade sig förvisso vara full med våld men var jätte tragisk.
Kärleksfilmen visade sig bara vara tragisk
Krigsfilmen som man förvisso tyckte borde vara tragisk. Var faktiskt övertragisk med tragiskt slut.
Jag hade innan filmtittandet många tankar på att hitta på nåt annat. Men det är ju så. Att när man inte vårdar sina kompis relationer så blir det ensamt ibland. Detta är resultatet av att jag inte vågar ringa och bestämma nåt då jag oftast är aptrött på min fritid.
Att ligga ensam och titta på film är något jag uppskattar men att hitta tre så tragiska filmer och titta på dem i en rad gjorde att det blev lite väl ensamt och ja vad var det jag skrev innan. Tragiskt.
Skall skärpa mig på kompis fronten!
När jag då låg där i sängen och skulle sova så började man ju också att längta lite efter Robban.
Men jag fixade det och bäddade ner mina allra bästaste vänner i sängen jämte mig. Då kändes det tryggt.
Det är bara att ringa, det vet du. Men ibland är det så attans svårt att få ändan ur. Tror att du kanske har blivit lite som jag-utanför jobbet är vi folkskygga. Tänk dock på att vänner ger energi-det glöms bort ibland. Kram!