Och så kom då Jonna

Tonårsmamman / Permalink / 0
Japp värkarna var outhärdliga och fast det bara tog två timmar eller fyra. Tydligen har jag ändrat den tiden hela Jonnas liv för jag får alltid en rättelse.
 
Men skillnaden på den här graviditeten och den första var ju mitt eget sinne och att jag nu var 22 år och hade lite mer skinn på näsan.
 
Jag vet att jag tänkte att nu kommer allt att bli mycket lättare.
 
Men ack så jag bedrog mig.
 
Tänk nu på att jag var sexton och ett halvt när Kim kom. Jag var verkligen bara barnet...
Jag hade ett jättebra nätverk i Mamma Gunnel, Mia, Farmor Monika och några fler. Alla hjälpte den lilla flickan med bebisen. Jag var omhuldad...
 
 
 
Men nu var jag 22 och det var ju inte så att jag var övergiven men jag hade ju ändå i bakhuvudet hur det var när Kim kom och nu när alla ansåg mig kunna det här kände jag mig lite övergiven och det var ju lite konstigt att jag fick klara så mycket själv (borskämd eller!)
 
Ja jag blev ju det och nu blev allt lite konstigt, och jag vet att Jonna läser och som vi alla vet så blev allt jätte bra.
Men...Jonna skrek mycket och alltid. Mest skrek hon när hon låg i sin vagn vilket innebar att det inte blev några sådana där mamma barnvagn promenader som man ser jämt och ständigt. och vi pratar om det ibland och Jonna är jätte trött på att höra om det.
 
Men med en orolig mamma (för jag var orolig och jag var jätte rädd att det skulle smitta av sig på Jonna) ja, då blev ju Jonna också lite orolig och med min ångest som jag så oavbrutet kämpade med så blev det inte bättre.
 
I tanke boken skrev jag 1995 ungefär så här.
 
Jag skall få ett barn till. Ett litet liv.
Tänk att jag som för tio år sedan lovade mig själv att aldrig utsätta ett barn för denna värld.
 
Nu ber jag bara att min höstångest inte skall sätta några spår i barnets själ.
 
Mitt lilla barn, om din mamma skulle bryta ihop så har du iallafall en stark pappa och en förnuftig stora syster att ty dig till.
 
Men det  är nog dags att söka hjälp nu....
 
Ja så skrev jag då. Jag var ung och boken hade jag som min egen jourhavande medmänniska i den skrev jag ju sådana här saker och den vuxna jag kan ibland tänka när jag läser den att WHAT!!!
 
Men det var ju mina känslor då. Och någonstans vet jag ju att med ålder kommer så sakta lugn. Men visst jag har fortfarande ångest den blir man aldrig av med. Jag behöver inte boken för tillfället sist jag skrev i den var 2006.
 
Men nu tillbaka
 
Alla metoder som jag hade haft med Kim och som hade funkat, funkade inte och de första månaderna kändes det lite lite hjälplöst och allt för att när man inte kan trösta sitt barn då dör någonting inuti och om jag önskade snabb komunikation med Kim så var det ingenting emot vad jag önskade med Jonna.
 
 
 
Men med tiden så lättade allt och det är ju så med barn att allt blir lättare.
Jag pratade och pratade med Jonna. Och Kim pratade och pratade med sin syster.
Kim och Jonna pratade om saker som barn pratade om och jag pratade om allt som har med livet att göra.
 
Ja saker som de båda var tvugna att veta för att leva. Och man måste lära sina barn allt för man vet aldrig när man försvinner.
Så tänkte jag och det hade ju helt klart med min adoptivbakgrund att göra.
 
Det var väl inte helt illa det där med pratet förutom att jag skapade två av sveriges genom tiderna mest lillgamla tjejer.
 
Men livet gick och jag som hade börjat fundera kring vart livet skulle bära bestämde att det var dags för förändring...a...bestämde egentligen var det bara så att livet gav mig alla chanser till förändring och som jag skrivit innan jag stod inne och tittade ut.
 
____________________________________________
 
Ja det börjar lida mot sitt slut i tonårsmamman och några inlägg är kvar men jag får väl skriva om tonårsmamman och tonåringarna då haha....nä....
 
Nu blev det ett sådant där sent inlägg igen och det beror på att jag tyckte att det efter jobbet var dags för en löptur modell långare än vanligt och Robban hjälpte mig genom att komma på att vi skulle springa till Huskvarna och tillbaka så sagt och gjort.
 
1,1 mil blev det och det tog ungefär 1 timme och 6 minuter. Ganska okej ändå.
 
Men när vi var klara var klockan sex på kvällen och vi duschade och åkte till Chicki Mama för lite mat och sen har vi tvättat och hållt på så nu är det sent helt enkelt.
 
Veckan lider mot sitt slut och den har ju varit en kontrast till veckan före då allt fokus här på bloggen var underlivet och livet.
Denna veckan känns det som om jag skrivit ordet Gudhem ofta och frid.... Så det får väl heta "Gudhemsveckan" då.
 
Imorgon lördag skall jag försöka mig på att fjortis supa och det låter illa men jag kan säga "lätta min själ" om ni vill och jag kan väl själv tycka att det sista kändes bättre.
 
Kram Alla som önskar en och kram alla andra ändå.
Anna
 
Men jag glömde nästa måste lägga in ett youtube klipp med den nya favoriten här hemma (för mig iallafall)
 
Lindsey Stirling heter hon och hon tog Forden Ryback och byggde om till sin alldeles egen Porsche...
 
 
Till top