Den tunga ryggsäcken

Adoptivtankar / Permalink / 0
 
 
Så var det då dags och jag skall skriva ner en kortfattad histioria om en liten kille som kom till Sverige från Colombia och fick ett helt nytt liv här.
 
Andreas den lilla killen som de sista gångerna jag såg honom stod vid en stolpe och log så soligt mot mig på det inneställe där jag och de andra brukade hänga och dansa och stoja.
 
Han sa inte mycket han stod mest och tittade.
När jag tänker tillbaka känner jag att jag borde tagit kontakt på ett annat sätt och som vanligt i min hjärna tänker jag att jag kunde räddat honom.
 
Han kom till sin mamma här i Sverige som liksom mamma Gunnel adopterat barn som ensamstående.
Jag kände hans mamma väl och det hände ofta att jag var hos henne när mamma Gunnel behövde en paus(en av mina extra mammor alltså).
 
Men hon adopterade själv som sagt och ibland när jag tänker på det så undrar jag hur det tänktes när dom lät en ensamstående adoptera ett barn som Andreas som egentligen inte var mer annorlunda än mig själv, förutom en liten detalj.
 
Andreas var sju år när han kom till Sverige...
 
Sju år i ett barna liv är mycket och ni som har eller haft en sjuåring vet att det pågår mycket däruppe i skallamentet och det har hunnit hända mycket i livet i form av erfarenheter och utveckling.
 
Han var inte som vi andra adoptivbarn. Han gick inte runt med blurriga minnen av det som var, jag kan inte svara för honom och för vad han kom ihåg men jag kan tänka mig.
Och jag tror att även om han ville förtränga så gick det inte hela vägen och ingen vet för den delen vad han sett eller varit med om där borta.
 
Att han levt gatubarnsliv så mycket vet vi. Hur länge?...ingen som vet...någon gång för länge sedan hörde jag att han suttit i barnfängelse men det har jag inte fått bekräftat så...
 
Vad det än var så tog han med sig sin fulla ryggsäck hit till Sverige. Ett land där han inte fick det helt lätt.
 
När han var tonåring blomstrade rasismen i Sverige och att vara skinnskalle och nynazist var " inne".
Fick på omvägar höra talas om en händelse där Andreas var inblandad och han fick springa för sitt liv nere vid vätterns strand jagad av ett gäng bilburna rasister.
 
Han sov aldrig som vi. Han var rädd för att sova.
 
Dessutom sägs det att han levde med en medfödd depressionsådra. Jag vet inte...jag kan själv bara gissa att han blev ett offer för sina egna minnen. Men det vet egentligen bara han.
 
Han hittade till slut rätt i sitt liv och han gifte sig och fick två små egna barn. 
Han älskade film och tog över en fillmbutik där han fick jobba med det han älskade.
 
Jag och mamma Gunnel var på bröllopet och vi grattade. Han såg så lycklig ut. Och när han och hans brud gick ut ur kyrkan gjorde dom det till musik från filmen "Braveheart" samma låt som jag själv tänkt ha på mitt eget bröllop en dag.
 
Några år senare dog Andreas.... han somnade in i sitt hem med ett barn på var sida om sig i sängen.
Han blev 27 år gammal.
 
Kanske gav hans kropp upp?
Han hade ju trotts allt behövt lindra sina inre smärtor med mediciner sen länge...
 
Varför berätta om Andreas?
 
Jo det här med adoption är något som jag själv alltid har funderat över och jag känner att det är många som likt Andreas kom med en fullpackad ryggsäck och det är många som kämpar med sina saker och ibland spelar det ingen roll hur liten man var för det svarta hålet som jag berättat om finns hos några av oss och det ger faktiskt aldrig vika.
 
Och jag vill att folk skall veta hur det kan vara ibland och få förståelse för att de paket vi har i ryggsäcken när vi kommer kan vara både tunga och svåra att bära.
 
Det var allt och Andreas minne lever...
 
Vi hörs imorgon allihopa med mer tankar och analyser.
Inget annorlunda alltså :-)
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
Till top