Analysen om ensamhet

Livet / Permalink / 1
 
Ja så har då Robban åkt.
 
Tidigt imorse gav han sig av med lite buller och bång och jag vaknade väl inte dirkekt men naturligvis till slut och jag var ju så trött så det blev nog mest en "varför stör du mig när jag är trött" min och det var väl inte menat så men så blev det klockan halv fem på morgonen.
 
Men jag vet att han kom ordentligt fram och nu börjar min träning.
 
Ja det här med ensamhet har jag aldrig gillat och inte helt otippat så har jag alltid haft någon vid min sida och vid närmare eftertanke så var det kanske därför jag så tidigt påbörjade det där med förhållande och barn och ingen kan ju säga att jag var ute och cyklade och förhastade mig för det höll väl i en sisådär tretton år mellan mig och barnens pappa.
 
Men om man går längre tillbaka så fick jag verkligen kämpa med mig själv när det blev tal om lite ensamhet.
 
Jag minns att när mamma Gunnel hade hem sina väninnor på kaffer rep eller syjuntor så fick jag näst intill panik när jag märkte att det var på väg att brytas upp och folk sa att nä nu går jag hem.
 Jag kommer ihåg tomheten jag kände tillsammans med panik och jag skall nu förklara för mamma Gunnel varför jag kämpade emot varje gång det dessutom blev tal om att gå och lägga sig när det var folk hemma.
 
Jag ville vara uppe och jag ville verkligen ha den där uppmärksamheten och jag ville verkligen säga åt alla att inte gå hem.
 
Jag sov dessutom hos min mamma tills jag var i tolvårsåldern och året efter det träffade jag barnens pappa och så var jag inte ensam mer.
 
Efter det tog slut där var jag förvisso ensam ett tag men jag hade ju barnen och jag la dom tidigt varje kväll för att få tid att göra mig av med de jobbiga känslorna.
 
Vet ni vad jag gjorde?
 
Jag la barnen och sen satte jag på en film och stängde av ljudet och sen satte jag på musik och så dansade jag min älskade balett blandat med modern dans, varje kväll. (Jag har aldrig varit så smal som då).
 
A jag dansade ute på lokal när barnen var hos sin pappa för då lekte jag med Sussi och ibland sov jag ruset av mig hos henne för vi var oftast ute och lajade.
 
Allt för att slippa vara ensam.
 
Och sen mötte jag Robban....det är femton år sedan och jag har väl knappt varit ensam sen dess.
 
Men nu har han åkt.
Jag sitter och skriver och blev ändå lite sent eftersom jag har städat och städat sen jag kom hem.
 
Jag funderade mycket när jag städade och jag kom nog fram till att den här ensam paniken kan komma, och jag säger kan, från den tidigaste tiden i livet.
Först blev jag lämnad av de där kvinnorna som efter att ha hittat mig där på gatan i slummen turades om att ta hand om mig.
Den ena tills den inte kunde mer och då till den andra.
Jag var ett och ett halvt år när jag kom och visst minns jag inget men jag tror på riktigt att jobbiga känslor kan sätta sig som ett berg om jobbiga saker händer i tidig ålder.
Dessutom så hamnade jag hos en ensamstående kvinna och hon var ju tvungen att lämna bort mig till extra mammor och dylikt för att leva sitt liv.
 
Analys
Jag avskyr verkligen ensamheten.
Jag är en parhäst
Jag är en andhona
Jag är barnet som tidigt fick lära sig att det är fruktansvärt att bli lämnad ensam.
 
Men jag är vuxen nu och jag har bestämt att det är dags att träna på att vara ensam.
Det känns bra just nu. Barnen är inte här och jag sitter ju här och skriver och lyssnar på Laleh så...
 
Jag måste faktistisk kunna klara det här och jag är på riktigt glad över att Robban har åkt och får göra det han tycker om bäst.
A det lät inte så igår skall ni veta.
Och jag vill härmed be Robban om ursäkt för att jag inte är frun som säger.
- Jaaaaaaaaaaaaa.....ha så kul.
Jag sa det inte men jag menar det.
 
Men jag är väl bara rädd för att bli ensam antar jag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men nu skall jag öva genom att gå och titta på "Divergent" för sjuttielfte gången och vet ni vad?
Det finns ingen som kan sucka och säga - Inte nu igen, haha....
 
Bussar och kranar alla
Laters.....

När man tror man är smart och mattematiken inte vill som du

Livet / Permalink / 1
Idag hade jag en tid att passa och var tvungen att gå hem lite tidigare än vanligt.
 
Det är lugnt tänkte jag för jag går ju upp en timme tidigare och vi har ju ställt fram klockan så egentligen går jag ju bara upp som vanligt....eh....
 
Nä...så var det ju inte riktigt. Jag vet inte hur hjärnan tänkte och jag var ju egentligen uppe två timmar tidigare än vanligt och med andra ord gick jag upp klockan....ah...jag kan inte....vänta....nu vet jag...nä...inte nu heller.
 
Varför är det så här ibland. Jo jag gick egentligen upp klockan fyra?
 
Äh...i vilket fall så när jag kom hem och tänkte att nu är det dags att vara lite aktiv så blev det helt tvärtom och järntablet eller inte jag var helt slut.
 
I övrigt tycker jag att det där med att hålla på med tiden är det mest värdelösa som finns.
Vi skall ju inte som sagt upp och mjölka kor längre.
 
Som ni kanske kommer ihåg hade jag enorma problem i höstas fast det här tidsbytet var värre.
Men det är väl som det är och om vi skulle ändra på det där så hade det ju varit ett brott mot svensk kultur och det hade antagligen varit invandrarnas fel (mitt då) eller något annat i den stilen.
 
Analys...
Sluta leka med tiden och våra hjärnor dom är redan fulla med allt ändå!
 
Måndagar är alltid måndagar och jag kan lugnt säga att tisdagar är värre för jag brukar var mycket tröttare då men nu har det där med tiden sabbat även den rutinen buuu....
 
Som tur var så hade dagen en ljuspunkt mitt i allt slit och det var den här mannen
 
 
 
Ja drömma måste man ju få och jag har sett på TV att man får ha ett "fri kort" haha...
Den här mannen är med filmerna "Divergent" och "Insurgent" och dom är jätte bra.
Det var fart hela tiden och kärleks historien klarade dom av mellan skjutningarna.
 
- Hur då undrar någon?
- Jo dom sköt hånglade och sköt. Fullt normalt säger jag.
 
A eller kanske inte men det var inte det där sliskiga kärleks dravlet om man säger så.
Om man inte frågar Robban för han tyckte inte filmen var så bra och ja...vad ska man säga...han tyckte det var för mycket hånglande och för lite skjutande och dödande.
Och helt plötsligt var det en sexscen på två minuter och då blev antagligen filmen helt värdelös enligt Roberth normer haha... min romantiska man...ja jag säger då det.
 
Men nu ett kort till på Theo James som han heter och jag känner att det är helt otroligt att man kan göra ett helt blogginlägg om främmande kille som man inte ens känner och aldrig kommer träffa.
 
Nä E det fanns inga bilder på honom på google under Theo James i svartvitt med vapen.
Men vem vill ha ett sånt foto???
Tantsnusk...fy!!!!
 
- Är han din idol Anna? frågar någon
- Nä. Har aldrig haft någon idol och tänker inte börja nu.
 
Men snygg e han..oh yeah....
 
Robban är också snygg.
Men han får vara med på min blogg så mycket så...
 
Mot tisdag och ivääääääääääääääääääääg.....
 
laters...
 
 
 
 

Slottet Vemvetvar. Vakuum

Slottet VemVetVar / Permalink / 2
Ajna känner tårar rinna ner för kinderna och hon sträcker ut sina armar...
 
 
Mörkret som omsluter Ajna när dörren slår igen är så omedelbart och det är förödande för någon som är så rädd för mörkret som Ajna faktiskt är.
 
- Nora....viskar hon. Men får inget svar och hon känner paniken sprida sig som en löpeld i hela kroppen och ända ut i vingarna.
 
Men det hela känns inte verkligt och hon känner en närvaro som smyger runt henne i mörkret och helt plötsligt kommer en annan känlsa som hon finner mycket märklig där mitt i paniken.
 
  Lugn....
 
Ajna tänker att det vakuum hon hamnat i är lika skrämmande som lugnande och när hon står där ser hon något längst bort i det mörka mörkret.
  En liten, liten ljusprick längst bort i vakuumet och hon spänner ögonen för hon vill vara beredd på det som kommer.  
 
  Den lilla ljuspricken blir starkare och helt plötsligt delar den på sig och blir till fler små ljus prickar. De kommer flytande mot henne där i mörkret och Ajna stelnar till och tänker att om hon bara står helt still så kanske de byter riktning och försvinner åt ett annat håll.
 
 
 
Hon släpper inte prickarna med blicken och de kommer närmare och närmare.
 
  - Åh...hoppas att de bara passerar mig, tänker Ajna och spänner sig, hon känner nu mer och mer att detta inte är något bra - jag vill inte se.. hon vill sluta ögonen men något får henne ändå att stirra rakt på prickarna där i mörkret.
 
  Prickarna som blivit större och mer ser ut som flytande små ljuslyktor kommer rakt emot henne och när de är alldeles nära kan Ajna tydligt se vad det är för något.
 
Hon tar ett steg bakåt och darrar till.
 
Ajna känner tårar rinna ner för kinderna och hon sträcker ut sina armar och försöker desperat få tag i de små ljuskenen.
 
Det är ganska ofattbart och i detta vakuum uppstår nu en scen som bara väcker förtvivlan. De små ljusskenen  som flyter runt Ajna är små fix och gryningsfeer och alla hänger de där i luften som om de sov eller som om livet lämnat dem helt.
 
  Ajna känner igen de små ansiktena och många av dem som brukar kikna av skratt och skoja ser nu helt livlösa ut och hon kämpar för att försöka få tag i dem och hålla dem kvar men hon lyckas inte. När hon tror att hon lyckats så glider dom ur hennes händer och hon hör sig själv viska - snälla....snälla...stanna...
 
Men de flyter ut i det tomma vakuumet och försvinner.
  Nu faller Ajna ihop. Hon orkar inte stå på benen och det lilla lugn som infann sig försvann och hon vill bara skrika men det kommer inga ord.
 
 Hon står där på knä och tårarna rinner ner för kinderna och hon tittar efter de små ljusgestalterna. När de är borta ser hon mellan tårarna något helt annat uppenbara sig
 
  En gestalt lika lång som det högsta trädet i skogen och med ett ljussken runt sig som sprider lugn.
- Lugn....Ajna.....slottsväktare säger gestalten och det är ingen väsande röst den här gången utan en vacker viskande röst.
Ajna sträcker ut sina armar där hon står på knä.
- Vem är du? viskar hon...
- Var inte rädd...väktare. Rösten från gestalten fortsätter - Stå stolt, stå fast....viskningarna ekar i mörkret.
- Men jag förstår inte...Ajna känner paniken sprida sig igen för bakom gestalten tornar något annat upp sig, något mörkt med lysande röda ögon.
 
Den lysande gestalten försvinner och den andra tar dess plats.
 Ajna kryper ihop och försöker göra sig så liten som möjligt.
- Neej....skriker hon....
 
- Vadå Nej? Nora står helt plötsligt bredvid Ajna.
- Jag har inte sagt något, hon fortsätter - Ställ dig upp, det var bara dörren som slog igen, hur lättskrämd är du egentligen?
Nora skrattar till och sveper med handen över pannan och det tänder det lilla ljussmycket som alla väktare bär.
 
  Det blir ljust och vakuumet och allt det overkliga är som bortblåst.
- Ajna...Nora suckar...- Tänd ditt smycke vi måste sätta fart...- Vi måste faktiskt lära oss hitta häruppe innan vi börjar städa och fixa.
 
Hon har svängt vänster i trappan och Ajna som fortfarande är lite chockad av allt hon just upplevt följer nu Nora upp för trapporna.
 
- Det är inte möjligt. tänker Ajna - Hon har inte hört eller sett någonting....
 
Hon drar handen över pannan och följer fundersamt efter Nora.
 
- Jag måste berätta för henne....
 
NOT THE END
_______________________________________
 
När livet snuvar dig på en timme....
 
Ja så har det kännts hela dagen och tiden rann faktiskt ännu fortare iväg.
 
Idag har jag sagt adjö till nära och kära som åkt sin väg fruktansvärt långt bort och här hemma förbereder sig Robban som mest för sin lilla resa.
 
Han springer hit och dit och pustar och fräser. Putsar lite på sin cykel som sedan åker ner i fräsig cykelväska och sen behövs det en liten skruv som han inte hittar.
- Oj,oj,oj....
 
- Han kanske är lite nervös, frågar ni?
- Lite!! Svarar jag. Det är bara förnamnet.
 
Vidare så har dagen varit givande. Mycket vila OCH!!! jag fick min älsdsta dotter att fixa med min lilla "Pou" a ni vet bajskorvs tamagotchin som jag skaffat.
Så nu är han jätterik och jag har köpt en pandakostym till honom äntligen.
Det har varit målet länge eftersom E köpte en till sin och jag blev öppet avundsjuk.
Men nu har jag en och med det fixat så har jag egentligen ingen aning om vad jag skall göra med Pou nu?
 
Så är mitt liv och för tillfället lagas det mat och skrivs och påskpyntas.
Det mesta är klart och jag säger....
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
-
 
Till top