Slottet Vemvetvar. Vakuum

Slottet VemVetVar / Permalink / 2
Ajna känner tårar rinna ner för kinderna och hon sträcker ut sina armar...
 
 
Mörkret som omsluter Ajna när dörren slår igen är så omedelbart och det är förödande för någon som är så rädd för mörkret som Ajna faktiskt är.
 
- Nora....viskar hon. Men får inget svar och hon känner paniken sprida sig som en löpeld i hela kroppen och ända ut i vingarna.
 
Men det hela känns inte verkligt och hon känner en närvaro som smyger runt henne i mörkret och helt plötsligt kommer en annan känlsa som hon finner mycket märklig där mitt i paniken.
 
  Lugn....
 
Ajna tänker att det vakuum hon hamnat i är lika skrämmande som lugnande och när hon står där ser hon något längst bort i det mörka mörkret.
  En liten, liten ljusprick längst bort i vakuumet och hon spänner ögonen för hon vill vara beredd på det som kommer.  
 
  Den lilla ljuspricken blir starkare och helt plötsligt delar den på sig och blir till fler små ljus prickar. De kommer flytande mot henne där i mörkret och Ajna stelnar till och tänker att om hon bara står helt still så kanske de byter riktning och försvinner åt ett annat håll.
 
 
 
Hon släpper inte prickarna med blicken och de kommer närmare och närmare.
 
  - Åh...hoppas att de bara passerar mig, tänker Ajna och spänner sig, hon känner nu mer och mer att detta inte är något bra - jag vill inte se.. hon vill sluta ögonen men något får henne ändå att stirra rakt på prickarna där i mörkret.
 
  Prickarna som blivit större och mer ser ut som flytande små ljuslyktor kommer rakt emot henne och när de är alldeles nära kan Ajna tydligt se vad det är för något.
 
Hon tar ett steg bakåt och darrar till.
 
Ajna känner tårar rinna ner för kinderna och hon sträcker ut sina armar och försöker desperat få tag i de små ljuskenen.
 
Det är ganska ofattbart och i detta vakuum uppstår nu en scen som bara väcker förtvivlan. De små ljusskenen  som flyter runt Ajna är små fix och gryningsfeer och alla hänger de där i luften som om de sov eller som om livet lämnat dem helt.
 
  Ajna känner igen de små ansiktena och många av dem som brukar kikna av skratt och skoja ser nu helt livlösa ut och hon kämpar för att försöka få tag i dem och hålla dem kvar men hon lyckas inte. När hon tror att hon lyckats så glider dom ur hennes händer och hon hör sig själv viska - snälla....snälla...stanna...
 
Men de flyter ut i det tomma vakuumet och försvinner.
  Nu faller Ajna ihop. Hon orkar inte stå på benen och det lilla lugn som infann sig försvann och hon vill bara skrika men det kommer inga ord.
 
 Hon står där på knä och tårarna rinner ner för kinderna och hon tittar efter de små ljusgestalterna. När de är borta ser hon mellan tårarna något helt annat uppenbara sig
 
  En gestalt lika lång som det högsta trädet i skogen och med ett ljussken runt sig som sprider lugn.
- Lugn....Ajna.....slottsväktare säger gestalten och det är ingen väsande röst den här gången utan en vacker viskande röst.
Ajna sträcker ut sina armar där hon står på knä.
- Vem är du? viskar hon...
- Var inte rädd...väktare. Rösten från gestalten fortsätter - Stå stolt, stå fast....viskningarna ekar i mörkret.
- Men jag förstår inte...Ajna känner paniken sprida sig igen för bakom gestalten tornar något annat upp sig, något mörkt med lysande röda ögon.
 
Den lysande gestalten försvinner och den andra tar dess plats.
 Ajna kryper ihop och försöker göra sig så liten som möjligt.
- Neej....skriker hon....
 
- Vadå Nej? Nora står helt plötsligt bredvid Ajna.
- Jag har inte sagt något, hon fortsätter - Ställ dig upp, det var bara dörren som slog igen, hur lättskrämd är du egentligen?
Nora skrattar till och sveper med handen över pannan och det tänder det lilla ljussmycket som alla väktare bär.
 
  Det blir ljust och vakuumet och allt det overkliga är som bortblåst.
- Ajna...Nora suckar...- Tänd ditt smycke vi måste sätta fart...- Vi måste faktiskt lära oss hitta häruppe innan vi börjar städa och fixa.
 
Hon har svängt vänster i trappan och Ajna som fortfarande är lite chockad av allt hon just upplevt följer nu Nora upp för trapporna.
 
- Det är inte möjligt. tänker Ajna - Hon har inte hört eller sett någonting....
 
Hon drar handen över pannan och följer fundersamt efter Nora.
 
- Jag måste berätta för henne....
 
NOT THE END
_______________________________________
 
När livet snuvar dig på en timme....
 
Ja så har det kännts hela dagen och tiden rann faktiskt ännu fortare iväg.
 
Idag har jag sagt adjö till nära och kära som åkt sin väg fruktansvärt långt bort och här hemma förbereder sig Robban som mest för sin lilla resa.
 
Han springer hit och dit och pustar och fräser. Putsar lite på sin cykel som sedan åker ner i fräsig cykelväska och sen behövs det en liten skruv som han inte hittar.
- Oj,oj,oj....
 
- Han kanske är lite nervös, frågar ni?
- Lite!! Svarar jag. Det är bara förnamnet.
 
Vidare så har dagen varit givande. Mycket vila OCH!!! jag fick min älsdsta dotter att fixa med min lilla "Pou" a ni vet bajskorvs tamagotchin som jag skaffat.
Så nu är han jätterik och jag har köpt en pandakostym till honom äntligen.
Det har varit målet länge eftersom E köpte en till sin och jag blev öppet avundsjuk.
Men nu har jag en och med det fixat så har jag egentligen ingen aning om vad jag skall göra med Pou nu?
 
Så är mitt liv och för tillfället lagas det mat och skrivs och påskpyntas.
Det mesta är klart och jag säger....
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
-
 
#1 - - G:

Söta Anna,du skriver så jag vill läsa en hel roman😊 Ikväll har jag varit på date med min man och druckit Cosmopolitan på Bishop. Ahhhhhh......😎

Svar: Tack G. Are you drunk :-)
Annalysen

#2 - - G:

Lite......🙆

Svar: Helrätt haha... Då antar jag att vi inte ses imorgon då ;-) God natt G och Kram
Annalysen

Till top