Mammornas dag firas med repris eller en dejavu om ni vill...

Livet / Permalink / 0
 
 
Ja det är mammornas dag och jag har ju som sagt var två.
 
En jag känner så väl och som jag är väldigt lik fast ändå olik.
En som jag inte känner alls men som jag kanske är väldigt lik fast ändå olik.
 
Jag lägger idag upp en liten repris från förra årets "Adoptiv vecka" för jag känner att jag uttryckte mig så bra och jag hedrade här mina båda mammor på ett fint sätt.
 
Efteråt kommer min söndagmorgon och tankar inför imorgon...då är det bal...
 
Ja...idag blire långläsning haha...
 
- Leve Chile! Leve Foket! Leve arbetarna! - Dessa blir mina sista ord...
 
Det var några av de ord som Allende sa i sitt sista tal till folket.
 
Det är den 11 september 1973. Militärkuppen är påbörjad och Pinochet har påbörjat tystnandet av potentiellla motståndare med fruktansvärd kraft och våld.
 
 
 
 
 Salvador Allende dör den här dagen. Han sköt sig säger endel. Andra är inte så säkra.
 
Någonstans där mitt i kaoset vandrar en kvinna. Hon är gravid och det är inte långt kvar.
 
Fast jag har gett upp alla tankar på att lära känna henne, önskar jag ibland att jag kände henne.
Hur hon tänkte och hur hon kände. Var hon ensam eller blev hon det nu när mörkret i form av General Augusto Pinochet sakta sänkte sig över Chile.
 
Nu blir det så där känsligt igen tänker någon. Och som vanligt svarar jag att - Ja. Exakt så känsligt är det. I min fulla hjärna har jag trots allt gått igenom det här några gånger.
 
Två månader senare föddes jag någonstans där i Temuco i mitten av landet.
Troligtvis inte i något fint kvarter. Någonstans på en gata blev jag lämnad av anledningar ingen egentligen vet.
Den enda som vet finns därute någonstans och i min värld kunde hon inte ta hand om barnet hon fött.
 
Min historia som man vet har berättats för mig många gånger. Men det är precis som min hjärna inte kan ta in den för varje gång jag ska berätta så minns jag inte stora bitar och får fråga mamma Gunnel om och om igen.
 
När jag var liten var min historia att jag var Indian prinsessa för det hade jag registrerat, att jag var indian menar jag.
 
Kvinnan som bar fram mig till människorna där i domstolen var inte min mamma. Så mycket vet jag. Och att jag inte var från ett fint kvarter vittnar såren på min kropp om. Likväl skabben jag hade och masken i magen, trikin eller springmask oavsett så var det illa.
 
 Med bland åhörarna satt en kvinna som jobbade med adoption. Hon tog hand om mig och jag fick följa med henne ett tag. Hon såg till att fixa till mig.
När jag kom till Sverige var jag skabblös och såren var omhändertagna.
Det enda jag har kvar är ärren.
 
Ett av ärren löper längs hela höger underben som en livslång påminnelse om vem jag en gång var.
 
Här börjar iallafall resan till den som blev jag och när jag har skrivit allt det övre förstår jag varför jag blivit lite skruvad.
 
 
 
 Jag börjar min adoptiv vecka med att hylla mammorna.
Min biologiska mamma...tack för att jag finns.
Och mamma Gunnel...tack för att jag finns...igen...
 
Den lilla tjejen på bilden är ca 1,5 år.
Hon har en lång resa framför sig i det nya landet.
 
Inga analyser idag. Hela jag är ju en analys det vet vi ju :-)
 
Det blir tuft detta här.
Kram ni alla och puss puss
Hörs..
________________________________
 
Japp det är känsligt det där. Men fint var det :-)
 
Men min dag idag började med en icke existerande sovmorgon och jag var med Robban ute i ödemarken där han för tillfället genomför ett lopp på mountainbike "Rallarloppet" som det så fint heter.
 
 
Otto Hundén är med och han tycker inte det är jätte kul med cyklar för dom är lite läskiga...
 
 
Robban startar i Eliten. Väntar för tillfället på att han skall komma hem och berätta hur det har varit och "om" han fortfarande är Eliten...
 
 
Starten har gått och....
 
 
Även om jag letar efter Robban hela tiden är det faktiskt ändå läskigt...
Kram Otto
 
Men nu är det dags för lunch och efter det är det iväg till Estockholmo för att hämta hedergästen till balen imorgon nämligen Jonnas sminkös...Kim...som kommer ända från Glasgow för att vara med på sin systers bal.
 
Hatten av Kim och om det inte sägs högt så säger jag det nu.
Du är en klippa av granit...
 
Bilder från bal och förberedelser imorgon.
 
Kram Alla
Kram mig själv
Kram Jonna och största kramen till Kim
 
 
Laters...
 
 
 
 
 
Till top