Annalysen Analyserar

Tänk vad vi svenskar är förutsägbara...

 

Jag och Kim har idag varit och testat ett Indoor walking pass.

- Va? Ska vi bara gå? Kim låter helt uppgiven i luren.

- Nä..säger jag, man går på en crosstrainer.

 

 

Och så var det. Men när man kom in i den här salen och skulle försöka hitta två stycken bredvid varandra(och inte kanske ville ha de längst fram) då var det värre.

Typiskt svenskt tänkte jag när jag gick och letade. Nu kanske ni tänker att men vadå det var väl fler som var två och ville vara bredvid varandra.

Men det var inte så. När jag gick runt och letade då hade folk stält sig på varannan(de som var själva då) jätte konstigt men svenskt för hugaligen att man skulle behöva stå bredvid någon. Fast man ändå hade behövt det om det blev fullt liksom.

 

Jaja då är det här i Swiden...

 

Män när jag stod där på maskinen med Kim bredvid, så vuxen och så självständig.

Då började jag ändå tänka på det där med barn och hur det är att vara förälder och varför man utsätter sig för det där.

Jag menar som mamma(eller pappa för den delen) då är man ju dömt att vara rädd föralltid.

 

När barnen är små jag då är man rädd för pedofiler, andra barn som mobbar eller andra elaka människor. Och som förälder är det ju meningen att man skall finnas där och skydda och ta hand om samtidigt som man skall lära ut rätt värderingar och självtänk m.m.

 

Men när barnen är stora som Kim och Jonna är nu. Ja då behöver man ju inte ta hand om längre men nu vet jag inte om jag är speciell men nu kommer en helt annan aspekt i det hela för nu är det större saker man vill skydda ifrån för barnen är större, och jag har så svårt att slappna av...

 

Jag och Jonna hade en konversation när Jonna var en sådär tolv, tretton år och handlade om mobbing på alla nivåer.

Det här med skitsnack, utfrysning och så vidare..

Då sa jag så här till Jonna(för att trösta), jo jag sa att när du blir stor Jonna och vuxen då blir det lättare för vuxna håller inte på med sånt...

 

Lögn....

 

Hur tänkte jag där?

Jag menar det ändras ju aldrig och vuxna människor gör det också och när det händer. Då...är det liksom värre än värst. Och nu är mina barn vuxna men hur skyddar man sina barn mot sånt???

 

- Nä...det behövs ju inte längre. Hojtar någon. - Då är man ju vuxen och skall ta hand om sig själv.

Sant...men som jag sa i början en gång mamma alltid mamma, där ligger det hemska.

 

Och där är den igen rädslan!

Man blir aldrig av med det....

Det är livslångt....

 

Man kan bara hoppas att man har lärt sina små "Kinderäggs" självrespekt och med det menas att inte ta skit.

Men ödmjukhet får man inte glömma och det är inte lätt att lära ut det måste komma av sig själv liksom.

 

Ja det är svårt...jätte svårt...döööö svårt.... Ja ni fattar.

 

Ja nu tänkte jag inte allt det här på en gång när jag tränade. Det har malt några dagar och jag har analyserat och vridit och vänt. Men som vanligt blev det avhandlat där på passet idag.

Så är det.

 

Och jag har kommit fram till att...När man skrev på "Föräldrakontraktet" då var det för evigt och det enda man kan göra är att försöka slappna av....