Om deras verklighet blev min

Livet / Permalink / 0
Idag kommer jag att ta en paus och inte skriva så mycket.
 
Jag vet nämnligen att det är många som är inne på lilla bloggen varannan dag och det jag skrev i gårdagens blogg är så viktigt. Tvekan var stor inför att publicera inlägget igår men sen bestämde jag mig för att göra så ändå och dessutom lägger jag idag upp det på min mans facebooksida.
 
Så jag gör som när man vidarebefordrar mail.
Jag skriver "Se nedan!"
 
Och Kram alla ni som läser för ni är en liten skara men trogen. Jag som den lilla analys jag är tackar ödmjukast.
 
Till er som inte är inne allt för ofta.
Gårdagens inlägg ligger mig varmt om hjärtat och oftast är det inte så här allvarligt...långt ifrån. Bloggen är som en liten dagbok med allt och inget och många, många tankar....
Men har man viktiga saker på hjärnan som igår så har man :-)
 
Läs och begrunda.
 
Laters....
 

Se nedan!

Inlägget Flyktingar 
 
 

Flyktingar...Om deras verklighet blev min....

Om deras verklighet blev min... / Permalink / 1
- Anna...!
- För en gångs skull i livet kan du väl skynda dig!!!
 
Robbans röst är gäll och hård. Han står och stampar i hallen.
I trapphuset står Jonna och hon ser nervös och rädd ut. De har båda sina bästa mest hållbara kläder på sig och var sin ryggsäck på ryggen.
 
Jag springer genom lägenheten och tittar och memorerar...jag vill inte...
Jag vill inte ge mig av och länge hade vi bestämt att vi inte skulle göra så men situationen blev ohållbar och enligt de rapporter vi hört så stannar man inte kvar för det som kommer är fruktansvärt.
 
Rusar in genom sovrumsdörren och kollar. Har jag verkligen tagit med mig allt?
Mobilen en laddare och extra tröja samt trosor trängs i min ryggsäck tillsammans med spagetti, ris och nudlar.
 
Vi har delat upp det och Robban har ungefär samma saker i sin väska förutom att han har de lite tyngre konserverna som vi skaffat ifall vi skulle bli tvugna att ge oss av.
 
En sista titt i spegeln och sminket sitter där. Fy vad onödigt egentligen tänker jag men känner att det ändå är rätt. För om man skall göra det som vi måste göra nu, då vill man känna sig så normal som möjligt och sminka mig brukar jag göra varje dag så varför inte just idag liksom.
Det sista jag gör är att faktiskt slänga ner en kajalpenna och min maskara i ryggsäcken fast jag vet att Robban sa bara nödvändiga saker, och för mig är det nödvändigt så...
 
Jag stänger ryggsäcken och går ut i hallen Robban ser arg ut och jag slänger på mig mina Salomon walking skor de är bra och tål väta.
De kommer att behövas tänker jag.
 
Vi ger oss av mot A6 området och vidare förbi Eurostop.
Längs bilvägar och bussvägar går vi och överallt ser vi människor som liksom vi vandrar vägen fram med sina ryggsäckar, rullväskor och bagar allt för att få med sig så mycket som möjligt och jag tänker att vår sparsamma packning nog ändå var rätt smart.
 
När vi passerat Eurostop går vi mot Strömsbergsskogen. Det är hit vi brukar åka och släppa Otto, det känns så overkligt för jag älskar den här skogen med alla bokträden. Vi går längs de fina stigarna upp i skogen och mot grusvägen som leder upp till Skinnersdal.
 
Vi är långt ifrån ensamma här och när jag vänder mig om där i backen ser jag alla människor.
Några ser ledsna och rädda ut andra ser arga och sammanbitna ut, det är så frustrerande, jag vill hjälpa dem allihopa.
Jag försöker se om jag känner någon men jag ser inga kända ansikten alls och då känner jag mig så ensam.
 
Men Jonna och Robban är med och jag vet att Kim och Björn gett sig av fast upp på berget mittemot oss mot stadsparken och vidare mot Axamo. Vi har bestämt oss för att försöka ta oss till Danmark och vidare mot Storbrittanien och väl där upp mot Scottland där Kim och Björns gamla skolkamrater bor.
 
Jag funderar en stund på Kim och Björn och hoppas att allt går bra för dem. 
Det är tur att vi har våra telefoner fast avstängda då, bara i nödfall som Robban sa. 
 
När jag går där så fundersamt tittar jag återigen bakåt och då ser jag det. Ett stort rökmoln längre bort i fjärran och när jag skärper blicken ser jag att Kristina kyrkan står i brand och när jag låter blicken följa stadslinjen ser jag att flera byggnader brinner, helt plötsligt hör jag en kraftig smäll och hela marken skakar.
Alla får panik och börjar skynda på stegen vissa börjar springa. Jag kan inte slita blicken från stan och ser ett nytt rökmoln nu närmre oss och alla stannar en stund för att titta och chockade ser vi hur det börjar brinna i byggnaderna bakom skogen där vi befinner oss.
 
Paniken stiger i folkgruppen och så plötsligt hör jag skrik och folk börjar springa i vild panik igen.
Sen hör jag skotten och jag blir så rädd.
Folk springer huller om buller och vuxna och barn faller till marken och vissa blir nedtrampade. Jag springer också och nu för mitt liv.
Helt plötsligt känner jag hur det svider till i sidan vid bålen och jag faller handlöst.
Det sista jag hör är Robban som skriker mitt namn och sen blir allting svart...
 
Allt är så tyst...
 
Jag jag tar mig i sidan och känner hur det värker och bränner.
Sakta öppnar jag ögonen. Allt är suddigt och jag kisar och försöker skärpa blicken, det är fortfarande otydligt men efter en stund skönjer jag ett ansikte nära mitt och efter ännu ett litet tag ser jag Robbans ansikte, han är så nära....
 
Han tittar på mig där han ligger på marken och han öppnar munnen för att prata men helt plötsligt stannar han upp och jag försöker flytta närmre för att höra men lyckas inte och då ser jag det och jag vill bara skrika men orkar inte riktigt.
Jag ser hur Robbans blick blir tom och allt liv försvinner och han rycker till. 
Robban viskar jag lite halvkvävt och jag är så arg för att jag inte kan resa på mig....Robban viskar jag igen. Paniken gör mig förlamad, jag hämtar luft för att skrika och jag vill bara ruska om honom.
 
Mitt i paniken känner jag en hand på min skuldra.
- Mamma....snälla mamma var tyst.
Jag vrider huvudet uppåt varifrån rösten kommer och ser Jonna. Hon ligger ovanför mig och hon tittar på mig och på Robban. Hon spänner ögonen i mig och jag kan se att hon är rädd.
-Mamma, snälla...ligg still och blunda. 
Nu ser hon bedjande på mig och jag försöker följa hennes blick för hon ser något som jag inte ser men helt plötsligt hör jag steg och jag känner i hela mig att jag måste göra som hon säger.
 
Jag blundar och hör springande fotsteg. Någonstans ber någon om hjälp och jag hör stönande ljud lite här och där och sen hör jag dom...skotten....så nära...och jag kisar och det jag ser får mig att blunda och jag gör allt i min makt för att ligga orörlig...jag håller andan....till slut svimmar jag av rädsla men innan jag svimmar känner hur något varmt rinner längs mitt ena ben.
 
Jag vaknar återigen av Jonnas röst och jag vet inte hur länge jag har legat där på marken.
- Mamma....du måste resa på dig nu. - Snälla mamma res på dig....
Paniken i Jonnas röst gör att jag med de få krafter jag har sakta sätter mig upp och nu ser jag klart och tydligt Robbans kropp där på marken ögonen är fortfarande vidöppna, så levande men så borta...
Jag vill bara skrika och gör så också men Jonna sätter sin hand över min mun.
- Mamma dom kanske kommer tillbaka...snälla mamma var tyst....
Jag tittar på henne och sorgen i mig speglar sig i hennes ansikte.
- Mamma han är borta. - Robban är borta men han räddade dig.
 
Plötsligt kommer jag ihåg. 
Jag minns skottet som träffade mig i sidan och Robban som sprang fram och knuffade undan mig och hur vi båda faller innan jag svimmade.
 
Robban...han gjorde det han alltid gjort sedan den dagen vi träffades. Vid fara vad det än må vara har han alltid lite lätt knuffat mig åt sidan för att skydda. Nu kommer gråten och faller jag till marken igen.
-Mamma vi måste vidare...Jonna drar mig i armen.-Tänk på Kim och Björn och Mormor ja alla.
-Han räddade dig snälla kom nu....
 
Jag hämtar mig och tittar på min dotter som ser så bestämd och vuxen ut. Jag nickar åt henne och reser mig sakta.
 
Vi går upp mot Skinnersdal och passerar husen. Kulan träffade förvisso men det var bara ett ytligt sår.
Såret lindar vi om i Jonnas halsduk och med min och Robbans ryggsäck vandrar vi längs vägar och vi är inte ensamma.
 
Vi har fått tag på Kim och Björn via mobilerna. De är oskadda och vi bestämmer att vi möts i Danmark om inte förr så nere vid Rödby-Puttgarden.
 
Här går jag och min sorg vet inga gränser.
Mitt hem är borta och jag ville aldrig ge mig av, men den avskyvärda verklighet som hade väntat oss om vi var kvar drev oss bort.
 
Robban finns inte mer och vi andra....vi andra är flyktingar nu....
 
 
 
 
 
 
Tänk om det hade varit så här...på riktigt menar jag.
Jag tror inte jag hade kunnat hantera det.
Så ofattbart att det händer.
Vi har råd att hjälpa
Vi måste hjälpa
 
 
 
Allt det här hände imorse när jag stod och borstade tänderna. Jag vet inte men jag tror att det är allt prat om flyktingar och galor och annat runt denna vår tids största händelse sen förintelsen typ. Iallafall här i Europa.
Jag vet att det började med tankar runt hur det skulle vara för oss och sen malde det på och när jag kom till jobbet var jag alldeles vimmelkantig och bilden av Robban där på marken vägrade släppa.
 
När jag jobbat färdigt sprang jag hem och satte mig vid datorn för att få alla hemska bilder ur systemet. Det funkar men jag är lite tilltufsad och nu är det dags att äta och hade jag inte haft så ont i bröstet hade jag gått ut och joggat en sväng.
 
Chock är ordet hur kan en dagmardröm förfölja en så. Jag ba...va...liksom.
 
Jag avslutar här det blev långt nog ändå.
Imorgon är det onsdag och allt händer och fötter lite muntrare också livet tack.
 
Kram Alla
Kram hjärnan(det har varit en jobbig dag)
 
Laters...

Marika, Marika, Marika

Livet / Permalink / 1
Söndagen gick ju som sagt i slowmotion men lite hann vi med och bland annat var vi förbi och tittade in hos Kim och Björn i deras nya lägenhet.
 
Ja dom har ju inte riktigt flyttat in än. Men det var trevligt att se hur deras lägenhet kom att se ut till slut. Jag menar kommer ni ihåg?
 
 
Ja så här ser det inte ut nu, men jag tänkte att ni får se bilder på hur det ser ut när allt är klart istället.
Lite som en överaskning liksom.
 
Vidare så gick söndagen i sötsugets tecken och jag åt inte mycket godis men jag letade upp allt som fanns och åt lite av varje. Märkligt att man aldrig kan låta bli. Speciellt när man verkligen bestämt sig för att inte äta godis alls.
 
Att det skall vara så svårt...
 
 
Ja jag har lagt upp den här bilden förut och den säger ju så mycket och visst tränar jag men att lägga lite mer krut är inte fel och jag och Kim var ju och provade förra veckan och nu är det dags att fixa det där kortet helst imorgon...
 
 
 
Tidigare på dagen hade jag och Robban titta på film och "Avengers Age of Ultron" var på tapeten och den är jättebra.
 
Men det var efter middagen på kvällen som den verkliga underhållningen kom och jag var inne på SVT play och kollade in Marika Carlssons "En negers uppväxt" och jag har sett henne förut och det är så skönt att lyssna på någon som haft så många lika upplevelser som en själv och hennes budskap är klockrent och jag blir så varm i hjärtat för även om jag bestämde den där gången att jag inte är någonting så känns det bra att få känna att man har något gemensamt med någon.
 
Nu känner inte jag Marika och hon verkar ha haft det riktigt tufft och blivit riktigt tuff också och jag beundrar att hon tar upp alla aspekter av hur det är att vara adopterad med alla de fördomar man möter samt alla de fördomar man själv har och som blandas i någon slags märklig mental sinnesförvirring.
 
Jag tänker inte berätta allt här men det där med att man blir förbisedd för sin hudfärg har jag varit med om.
Till exempel när man stod ensam  i receptionen och hälsade gäster välkomna och en blond kollega kom in och gästen helt plötsligt vände sig mot kollegan istället och lät en annan stå där hängande i luften med sitt välkommen.
Det var inte kul.
 
Hon är värd att titta på.
 
 
Men det var den kvällen och jag gjorde smörgås tårta och den blev bra och förhoppningsvis god och jag hade glömt hur det var då förr i tiden när man lämnat ifrån sig tårtan och man blev så in i bomben nervös för att den skulle var äcklig.
Men jag hoppas att den var till belåtenhet och nu när jag börjat tänker jag inte sluta utan göra detta lite oftare.
 
 
Looki looki alla.
Men nästa gång får det bli en med räkor. Och denna var inte till mig utan jag gjorde den till annan människa och dennes födelsedag.
Grattis från mig :-)
 
Nu är det dags att sova och jag lägger mig och somnar till en av mina nya filmer
 
 
Japp nostalgiska Anna har varit framme och även om de kanske inte är fullt lika bra som jag kommer ihåg dem så är jag nu stolt ägare.
 
Oh...yeah...
I fablernas vääääärld....
 
Kram Alla
Kram Marika
Kram Paddington
 
Simma lugnt!
 
Laters....
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top