Om deras verklighet blev min
I min lilla, lilla värld av blommor…en röst i mörkret från en avlägsen tid…
Min hjärna jobbar febrilt medan jag blundar och försöker jaga verkligheten på flykt. Men det hjälper inte. När jag öppnar ögonen så står fortfarande mannen där utanför bussen och bankar på bussdörren så rutorna skakar.Jag ser hur den svenska mannen i förarsätet drar efter andan innan han trycker på knappen som öppnar bussdörren. Den danska militären tar ett enda kliv uppför den lilla trappan och ställer sig med händerna i sidorna och tittar nedlåtande på alla oss som sitter där och tittar förskräckt tillbaka. Ingen säger någonting, man hade kunnat höra en knappnål falla om man släppt en. Mannen öppnar munnen men hinner inte längre förrän tjejen som tidigare översatt radiopratarens meddelande ställer sig upp och plöjer sig fram i bussen som en bulldozer på nylagd asfalt.
- Men för helvete man, säger hon på ren och klingande danska, Ser du inte att du skrämmer alla i bussen med dina militärfasoner fortsätter hon. Mannen som blir lika röd i ansiktet som förvånad tittar på henne med en min som säger allt om hur överraskad han blir. Tjejen fortsätter att gå på om hur ovärdigt det är att skrämma människor som nu måste fly hus och hem och som redan är jätterädda. Mannen försöker behålla sin invanda auktoritet men misslyckas totalt och till slut börjar han backa ut ur bussen och kommenderar de underordnade som följt honom in i bussen att backa. - Jag gör bara min plikt, ryter han åt tjejen men hon är så uppjagad så han kan inget annat än att öka på sina steg och gå ut ur bussen.
När dom lämnat bussen och ställt sig utanför för att diskutera vidare, tänker jag att det måste ske ett under nu om vi skall komma iväg och sen tittar jag på tjejen som står kvar där framme bredvid chauffören jag ser hur hon skakar av rädsla och tänker att ja, om man nu ska dela ut ett pris i någon form av teater så är det nu.
Mannen står länge utanför och diskuterar med de andra men så till slut och till allas lättnad vinkar han bussen vidare. Nu åker vi länge och inget mer sker. Några barn gråter och är så ledsna och skärrade av allt som hänt och föräldrarna har svårt att trösta. Det hela är outhärdligt men vi vågar inte stanna av rädsla för att avslöja oss, och eftersom busstoaletten är full så måste den som behöver kissa göra det i en påse eller flaska som vi sen lägger inne på toaletten så vi inte behöver ha den bland oss. Men stanken kan vi inte göra något åt, det luktar riktigt illa och någon hulkar men ingen spyr som tur är. Vi kommer längre och längre söderut, den danska militären syns allt mindre ju närmare den tyska gränsen vi kommer och vi är alla lättade över det. Jag dåsar till där jag sitter på golvet. Kim, Björn och Jonna sover och jag tänker att det är så skönt att de får vila lite efter allt som hänt.
Jag rycker till när mannen i förarsätet skriker till och jag hinner bli så rädd men när jag tittar upp ser jag att han ler med hela ansiktet. - Vi klarade det, säger han och börjar skratta…vi är över gränsen.
Vi har redan kommit en bra bit från Danmark eftersom mannen inte vågat stanna förrän vi var utom fara. Vi hittar en rastplats och stannar bussen. Alla rusar av och någon är duktig och får ut alla urinfyllda påsar och flaskor sen vädrar vi ur bussen så gott det går. Vi sätter oss på en bänk och börjar återigen inventera våra ryggsäckar. Jag tar upp Robbans ryggsäck men innan jag öppnar den så kramar jag den hårt och tårarna kommer. Jonna som sitter bredvid mig kramar mig och viskar, -Var inte ledsen mamma, han räddade dig, jag såg det med egna ögon. Du blev träffad men han tog det dödande skottet, hon börjar gråta och jag kramar tillbaka. När jag tittar upp ser jag Kim och Björn som tittar på oss med skräck och sorg. Jag ser tårar i ögonvrån på Kim, och då inser jag att vi inte pratat om vad som hänt med Robban och jag tittar på Kim och ler lite snett. - Du vet hur han var…skulle alltid skydda, alltid…Hon nickar sorgset sätter sig ner och ger mig en kram, sedan fortsätter hon att plocka ut det hon hittar i sin egen ryggsäck och vi pratar inte mer om Robban.
Jag plockar upp de konserver som är kvar i Robbans ryggsäck. När jag kör runt med handen en sista gång för att försäkra mig om att jag inte missat någonting då känner jag något märkligt. Ett hårt föremål av något slag där vid vadderingen som skall skydda ryggen. Det är under tyget jag känner det tydligt och jag öppnar ryggsäcken helt för att se bättre. Då ser jag det, tyget har blivit uppskuret vid vadderingen och någon har med slarviga stygn sytt ihop det igen. Mitt hjärta börjar bulta och jag börjar leta efter något vasst som kan hjälpa mig, till slut hittar jag en glasbit på marken och börjar skära. Det går inte så bra och jag tittar nervöst på de andra men de är så inne i sina diskussioner om hur vi skall få vatten till snabbmakaronerna så jag fortsätter på egen hand. Jag skär mig i fingret och med ilskan och smärtans hjälp får jag till slut upp en flik på tyget och det jag ser får mig att flämta till.
Ingemar Bergman tittar på mig genom den lilla revan som jag lyckats få upp och jag blir lite shockad av synen.Jag tar ryggsäcken i famnen och kramar den ännu hårdare och gråten kommer som en störtskur och jag tappar andan. -Anna…Anna vad är det? Björn sitter plötsligt bredvid mig och tittar förskräckt sen kramar han om mig och Kim och Jonna följer hans exempel och där sitter vi sen som en liten klump av människa och jag tänker att det hela är så fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.
Robban har vid något tillfälle innan vi gav oss av sytt in pengarna i ryggsäcken och tänkt att det skulle hjälpa oss. Men lika glad som jag blev när jag såg pengarna lika ledsen blev jag när jag inser att dom inte kommer hjälpa oss nu här i de länderna där de har euro.
- Äh…det är inget…jag tänkte bara på Robban nu när hans ryggsäck snart är tom och inget av det han packat finns kvar jag tittar på dem alla tre och tänker att det inte var en lögn...
Jag fortsätter prata om hur praktisk Robban alltid var och hur han alltid var den som hellre gjorde än pratade och hur det nu hjälpt mig så många gånger under flykten. Bunten med pengar som jag sett där i väskan pratar jag inte mer om men efter en stund ursäktar jag mig och går iväg från de andra.
Jag går in på en av rastplatsens toaletter, låser dörren och innan jag sätter mig på toalettlocket så kollar jag en extra gång att det verkligen är låst. När jag känner mig trygg lirkar jag upp bunten med sedlar och börjar räkna 200..400…600 och så plötsligt ändrar sedlarna karaktär och jag tittar storögt på den sedel som jag plötsligt sitter och håller i. Den har gul orange färg och en byggnad i grekisk romersk stil och nu jag drar efter andan. Robbans omsorg över vår framtida flykt är nu total och den femtio euro sedel jag håller i är inte ensam och när jag räknat färdigt blir jag sittande och bara stirrar på toalettdörren.
- Mamma…är du där inne? Jonnas röst hörs knappt och jag vaknar till liv där jag sitter, viker raskt ihop bunten och stoppar tillbaka den där jag hittade den, jag tänker inte berätta något för de andra, inte än i alla fall. När jag kommer ut från toaletten går jag och Jonna sakta över rastplatsen tillbaka till det ställe där Kim och Björn sitter och väntar. Vi pratar och diskuterar lite kring hur vi ska ta oss till Rotterdam härifrån. Vi inser att vi inte kan övertala hela bussen att vilja åka åt samma håll som vi och att vi nu står inför ännu en lång vandring.
Plötsligt hörs däcktjut, jag vänder mig om och bävar för det jag hör. Rädslan och min nya erfarenhet av ondska gör att jag instinktivt skannar rastplatsen i alla hörn och där en bit bakom mig och Jonna ser jag hur tre stycken svarta skåpbilar kommer farande. När de är alldeles intill människorna från bussen som samlats i små grupper lite här och var öppnas skjutdörrarna och ut hoppar män i jeans och hoodtröjor. De bär masker för ansiktet och i händerna har de pistoler och knivar.
Skräckslagen börjar jag springa och jag skriker åt Jonna att skynda sig. När jag tittar bakåt igen ser jag hur de sliter in tjejen som räddat oss från den danska militären i en av skåpbilarna. Alla som försöker hjälpa till backar när de börjar skjuta och en dam blir träffad och faller till marken. De fortsätter sin jakt och jag ser hur tjejen som räddat Otto blir nästa offer. Min hjärna jobbar febrilt för att läsa av läget. Att de riktar in sig på unga tjejer listar jag snabbt ut och håller koll på Jonna som springer bredvid mig.
Jag ser Kim och Björn framför mig, de har ställt sig upp för de har förstått att något är förskräckligt fel - Spring….!!! Göm er….jag springer emot dem samtidigt som jag gestikulerar i luften. Jag tittar åt sidan och ser hur bilarna plockar in fler tjejer och hur de sedan rivstartar och kör iväg.
-Mamma…!!! Jonnas hjärtskärande skrik ekar i larmet av alla ljud som uppstått i tumultet. Jag har inte märkt att hon kommit på efterkälken och jag vänder mig om i farten. Nu ser jag hur den tredje skåpbilen som fortfarande är kvar bromsar in bredvid henne. En man hoppar ut, tar tag i hennes arm och släpar henne med sig mot bilen. Jonna slår och sparkar men har ingen chans. Hon skriker ut sin dödsångest när hon släpas in i bilen och hennes skräckfyllda uppspärrade ögon tittar in i mina och jag skriker alla jordens fula ord när hon blir nedslagen och faller till golvet i bilen….sen slår skjutdörren igen och motorn varvar…
_______________________________
-Fan Anna...du skriver så otäckt..Robban kommer in i rummet där jag står och hänger tvätt. - Vadå är du shockad eller? Jag tittar på honom för han ser lite blek ut. - Nä...men... Men vadå? jag tittar på honom. -Jag trodde inte att det skulle gå så...han flinar - Jasså vad trodde du då? Att vi skulle gå till Rotterdam och sen "The End" jag ler lite men inser också att jag lyckats.
Japp så var fortsättningen klar och jag pausar en dag för det här var så svårt och känslosamt och många tårar har runnit. Men det behövs och nu när livet blir värre för dom som är kvar därnere i krigets Syrien så tänker jag att visst...det är jul snart, men vi behöver komma ihåg att det finns dom som inte får någon jul och som kanske inte haft det på flera år nu....
Jag trodde också att detta skulle bli sista avsnittet med så blev det inte och så kan det ju vara i livet ibland...omvälvande....
Kram Alla
Kram Mosul och Aleppo
LoveNepal
Laters....