En dröm om en annan värld

Adoptivtankar / Permalink / 0
 
Ja där stod jag i duschen och min hjärna som jobbar mest just där gav mig bilder som jag har så svårt att skaka av mig och jag tänker att det där jag skrev igår om att vara lite "emo" med hjälp av alkohol och annat.Det ligger det ingen som helst sanning i.  För som vanligt för mig så kommer bilderna som en blixt från en klarblå himmel  och det blir så stark så man nästan trillar omkull och det helt utan tequila och annat med promille i....
 
Så här kommer det...
 
Den lilla flickan står på verandan. Solen skiner i ansiktet och det svarta håret flyger i vinden.
 
Hon har känt sig lite konstig på sistone och hennes sinnelag har varit av det mörkare slaget. 
Sakta låter hon blicken svepa över landskapet.
Bergen tornar upp sig över byn där hon bor och långt borta hör hon ett dovt muller.
Märkligt tänker hon...det är sol men ändå är det oväder på väg.
 
Hon står en stund och funderar på alla dom där mörka känslorna. Dom har liksom bitit sig fast och hon önskar att hon kunde bli av med dom.
 
Sen är det de där drömmarna!
Hon suckar... i flera veckor har hon drömt samma dröm och om igen...
 
Hon sätter sig ner på en sten nära huset.
Hon bor högst upp i byn och nedanför ser hon de andra husen som ligger på rad på bergssluttningen
Byn är tyst och tom och inte en människa syns till. Djuren står stilla i sina hagar. Det enda hon hör är några småfåglar som kvittar lite här och där.
 
Hon andas in och blundar och helt plötsligt är dom där...bilderna....från drömmen...
 
Hon ser en värld som är helt främmande och lite otäck. En liten stad där är husen står på rad. De är inte särskilt stora men inte så små som husen hemma i byn.
Gatorna är rena och det står träd och buskar lite här och där. Hon tittar ut över gatan och hon känner sig så vilsen där hon står...
Vilsen men ändå hemma...människor hon möter hälsar på henne och hon hejar igenkännande tillbaka.
Igenkännande men ändå inte...
 
Hon kniper ihop ögonen. Bilderna blir tydligare och helt plötsligt byter drömmen skepnad. 
Hon står framför ett flygplan...
Någon håller henne i handen. I nästa bild blir hon upplyft och förs in i planet.
Hon tittar bort och ser bergen i fjärran och sorgen sänker sig över henne som en tung filt. Hade hon kunnat hade hon skakat den av sig men ju längre in i planet hon kommer desto tyngre blir den.
Hon finner sig sittande i någons famn och även om det inte är skräckfyllt så är sorgen svår att bära. I de små ovala frygplansfönstrena försvinner bergen sakta utom synhåll.
 
Hon känner hur hennes hjärta dunkar...konstigt tänker hon där hon sitter på stenen och blundar...det känns inte som om jag är femton år längre....det känns som om jag är liten igen...
 
Drömmen byter skepnad igen och nu sitter hon på golvet i ett hus.
En kvinna sitter på knä och pratar med henne. Kvinnans ögon är fulla av tårar och flickan försöker svara men inga ord kommer.
Hon sträcker ut sina armar för att få röra och känna...men kvinnan har redan ställt sig upp och börjat gå sin väg.
Hon öppnar en dörr och solen lyser in i rummet. Golvet där flickan sitter blir alldeles varmt. Hon har sträckt ut sin arm och tittar på sin lilla hand...så liten och knubbig....
Plötsligt ser hon hur kvinnan försvinner ut i solljuset och dörren börjar stängas bakom henne, den lilla flickan försöker skrika men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Hon får panik och fyller lungorna sen tar hon i och skriker rätt ut....
 
Flickan öppnar ögonen...det är så den brukar sluta drömmen, och skriken som väckt henne de senaste nätterna har kommit från henne själv...en ändlös sorg som aldrig tycks ta slut...
 
-Juanita!
-Vad gör du uppe så här tidigt? En kvinna står nu på verandan till det lilla huset och tittar på henne. Kvinnans hår är rufsigt och när det fladdrar i vinden så glänser de grå hårstråna i solljuset.
- Jag kommer... Flickan drar med fingrarna över ansiktet och föser bort de svarta hårstråna som lagt sig över ansiktet som en slöja när vinden lekt med det.
Hon ställer sig upp och går sakta mot huset, hon sträcker upp sin hand mot himlen där hon går och tänker att den inte alls är liten och knubbig som i drömmen. Medan hon tankfullt sänker handen försöker hon glömma bilderna från drömmen men de är starka och stannar på ögonlocken.
 
Innan hon är framme vid huset vänder hon sig om. Bergen tornar upp sig över byn och tuppen gal i fjärran, en häst springer i sin hage full av liv efter en natts vila.
Mullret är mycket längre bort nu och hon tänker att det nog inte blir någon oväder ändå.
 
-Jag kommer mamma! Nu börjar hon småspringa och när hon når verandan till det lilla huset så sträcker kvinnan fram handen och flickan tar den och dom går tillsammans in i huset....
 
SLUT
 
Japp så fick jag det ur systemet.
Dagen har varit lång och jag slutar nu för Robban vill ha datorn och jag lovade att vara klar vid klockan 20,00 så jag har suttit över min tid.
 
Dagen har nog varit lite sorglig och jag som inte har någon verklighetsuppfattning har nog känt det men plockat upp det på ett helt annat sätt än alla andra....
Japp sån är jag!!! Och trött är jag också men det har jag väl aldrig skrivit här på bloggen...eller hur...
 
 
Haha...piggast i stan....
 
Nähä sist idag en rolig sång som jag snappade upp i helgen och jag har aldrig hört den förut. Men som vanligt är den väl sisådär tio år gammal eller nåt.
Men jag behöver den nu efter känslor som gått ända från tårna ända upp i huvudet jajajaaaa....
 
Och den är rolig låten om "Fanta och Rosé"
 
 
A förutom det där med att gå ner på kne...det var inte så kul...
Men jag kan tänka mig att blanda och testa faktiskt. Det är ju ändå lille lördag.
 
God natt Alla
LoveNepal...
 
Laters...
 
 
Till top