Om deras verklighet blev min
Varför gjorde jag det, jag skulle ju inte och ändå gjorde jag det….
Bilder från BB flimrar förbi. Hur jag ligger där som den unga mamman jag är och ber mitt barn om förlåtelse för att jag fött henne till denna hemska värld. Hur jag somnar gråtandes med henne i famnen och hur jag nu 26 år senare i tanken ber henne om förlåtelse igen.
När ropen och skriken tystnat och dammet lagt sig ser jag Kim sitta på marken med Otto. Jag går emot dem och kan konstatera att världen stannat och att alla tittar på Kim och hennes hund. Min glädje och lättnad vet inga gränser och jag flyger fram över marken. Bakom mig kommer Björn och Jonna springande men alla stannar vi en bit ifrån Kim. Ingen vill gå fram för det som nu händer är så otroligt och det faktum att Kim pratar med Otto gör oss alla så glada eftersom det är det första hon sagt sen den hemska stund då hon tittade på mig och frågade efter sin hund för att sedan svimma och försvinna.
- Men för helvete!!!- Backa…backa innan jag slår dig sönder och samman. Björn tittar på mannen. Jag tittar på Björn och konstaterar att jag själv hade backat för den blicken. Lugna Björn vad har livet gjort med dig, med oss. Jag tittar på Björn och tänker att nu måste jag göra något för den där mannen rår han inte på. Jag går fram och fler med mig. Grälet med människorna i bussarna är som bortblåst och fler män och kvinnor ställer sig nu bredvid Björn. Situationen blir hotfull men så plötsligt händer något och alla tappar intresset för det inträffade, även den storvuxna dansken som antagligen blivit både rädd och förbannad när Kim staplat ut framför hans lastbil.
Marken har börjat skaka och när jag tittar bort på vägen kommer en hel militärkolonn bestående av terrängfordon, bandvagnar och lastbilar samt några jeepar, efter kommer militär bussar fulla av soldater.
- Vad är det här? viskar jag till Björn. Björn skakar på huvudet men säger ingenting. En bit bort står de fem danska busschaufförerna och viskar, några har tagit fram sina mobiler och pratar med stressade miner. Jag granskar en av dem och jag kan se att han blir förskräckt av det han får veta från personen i mobilen och jag som egentligen redan när jag såg militärfordonen listat ut vad som är på gång får det hela bekräftat av männens kroppsspråk då de till slut börjar springa mot den ena bussen. De hoppar in med skrik och skrän sen kör de ut de stackars människor som sitter där i bussen och bara gapar för de har ingen aning om vad som sker.
- Vad är det som händer…!!! En man som stått bredvid oss springer fram mot bussen och sätter händerna i dörren som för att hindra den från att stängas. Jag hör hur männen i bussen skriker och att alla djävla svenskar kan dra åt helvete det förstår jag klart och tydligt utan att kunna danska och sen sparkar dom ut den stackars mannen som krampaktigt hållit kvar dörren och kör iväg med bussen. - Dom har tagit sig över sundet, säger jag till Björn utan att titta på honom, mitt hjärta slår hårt i bröstet och rädslan kommer krypande igen och jag tänker…jag orkar inte mer…
Vi står kvar en stund och militärkolonnen försvinner bort. När vi vänder oss om ser vi att alla de flyktingar som satt i bussarna nu har kommit ut och tillsammans står vi alla och tittar med förskräckelse mot vägen där det plötsligt dyker upp ännu mer fordon och nu skakar marken rejält för de pansarvagnar som nu kör förbi är tunga och kanontornens kanonmynningar pekar framåt beredda på allt hemskt som kan komma att hända. - Det är verkligen illa, vi kan inte vara kvar här. Jag tittar på Björn som nickar han går bort till Kim som sitter med Otto i famnen. Jonna kommer gående med våra ryggsäckar som hon hämtat ur skogsdungen. - Mamma…hon blev nästan påkörd, förlåt jag skulle bara packa ihop och så plötsligt var hon borta och när jag vände mig om hörde jag en smäll och lastbilen kom glidande emot mig. Jag stryker Jonna över håret och säger att hon inte skall tänka på det mer.
En grupp män och kvinnor som står en bit ifrån oss tar plötsligt kommandot. De kommenderar alla in i bussarna. Vad jag förstår så har de kommit fram till samma sak som vi och nu sätter de sig i var sitt förarsäte. Att det blir trångt är inte konstigt då en av bussarna nu saknas. Jag, Björn, Kim och Jonna ställer oss en bit ifrån och tittar på, för vi tänker inte bråka mer.
- De skall också med. Tjejen som hade Otto med sig vinkar oss till sig där hon står i dörren till en av bussarna. Ingen protesterar och lättade hoppar vi in i bussen. Den är full men vi bryr oss inte utan sätter oss i mittgången där några andra redan placerat sig. - Tack, Kim vänder sig till tjejen och Otto som sitter i Kims knä går fram till henne och ger henne ett slick på benet som för att tacka på sitt sätt. Bussen sätter igång och stämningen är lite muntrare och även om alla ser ut att ha gjort samma resa som vi så ser vi nu många leenden och jag tänker att det är så skönt för det är så längesedan jag såg så många leenden på en gång. Sen tar min hemlängtan över och jag sjunker in i min egen värld.
Plötsligt, hör jag ett ljud som jag förvisso känner igen och har hört förut, men inte någon gång under vår flykt. Och vid närmare eftertanke så tänker jag att det ändå är rätt underligt men jag hinner inte fundera mycket längre på varför jag under hela den här hemska resan inte hört eller sett ett enda flygplan i luften varken vanligt eller militärt för nu blir det ett jätte sorl i bussen då alla börjat diskutera det som nu händer. Vi alla hör hur flygplanen närmar sig och likt en jätte svärm åker de över huvudet på oss där vi sitter allihop i bussen och följer dom med blicken. - Men va...? mamma, kommer dom att bomba Sverige nu? Kim sitter bakom mig på golvet i bussen och jag vänder mig om och tittar in i ett par ögon som jag nu äntligen känner igen. - Jag vet inte…suckar jag. Men om de gör det så hoppas jag att det är för att hjälpa och att Danskarna väljer rätt mål för sina bomber. Jag tänker återigen på min mamma och min bror och sen kommer tårarna.
När vi åkt en bit och kommit över Lilla Bältbron kör bussarna mot Kolding och att vi nu kommit över på fastlandet känns ändå lite tryggt och vi nu äntligen är på väg mot Tyskland och kommer lite närmare vårt mål känns lika overkligt som verkligheten är nu. Plötsligt kränger bussen till och saktar ner farten. Saktare och saktare kör vi och när jag tittar närmare på vägen så ser jag att den är full med bilar. I bilarna sitter familjer, gamla par och ungdomar och alla ser dom så sammanbitna ut där dom sitter. - Titta på nummerplåtarna, Björn som nu står upp bakom Kim böjer sig fram mot fönstret ovanför en dam. - Det är Danska nummer plåtar. Han vänder sig mot oss - Danskarna flyr, han blir tyst som om han precis förstått vad som hänt. Ja där sitter vi i bilkön som nu uppstått på vägen, diskussionerna kring vad som verkligen händer i Danmark är många. Men så är det någon som kommer på idén att sätta på radion. På radion hörs ingen musik eller reklam istället pratar den Danska radiorösten konstant och med myndig röst. Jag som inte kan Danska försöker så gott det går att förstå men det går inget vidare.
En tjej som sitter bredvid oss och som i vanliga fall jobbar i Danmark börjar förklara för oss...
- Danskarna har blivit överrumplade av det som tagit sig över sundet. De trodde att vattnet skyddade som en sorts vallgrav och även om militär hade befunnit sig här och där för att skydda och behålla ordning så hade det inte varit nog när de helt plötsligt blivit anfallna på egen mark. Vi tittar alla storögt på varandra. Jonna och jag som med egna ögon sett den grymhet som kommer med detta tar varandras händer och Kim och Björn sitt er tysta utan att titta på varandra. Bussen tar sig så sakta vidare och fler och fler militärer blir synliga. I bussen bestämmer vi oss för att så lite som möjligt kliva av och att det kanske inte är så smart att avslöja att det här är en hel buss full med Svenskar. Vi gör helt rätt för helt plötsligt ser vi hur en av de andra bussarna blir stoppade av Dansk militär. De får alla kliva ur och nu blir dom uppställda längs vägkanten. Plötsligt ser vi hur en av kvinnorna i gruppen börjar springa, hon hinner inte långt för hon blir ikapp sprungen och fångas nästan direkt.
Militären som hinner ikapp henne har inte på något sätt överseende med att hon är kvinna och använder en brutalitet som får alla oss i bussen att flämta till och när gevärskolven krossar näsan på henne då är det många i bussen som skriker ut sin förtvivlan. Det är inte det enda vi ser. Svenska flyktingar likt alla oss i bussen som kommer gående med sina packningar utmed vägen får samma behandling. Svenskarna i den andra bussen som blivit stoppad får inte kliva in i bussen igen utan blir nu istället infösta i en militärbuss och körs iväg mot samma håll som vi kommit ifrån. - Mamma vart tror du att de tar dem, Jonna tittar på mig men jag kan bara skaka på huvudet för jag har ingen aning.
- Sitt ner allihopa…!!! Mannen som kör vår buss skriker åt oss och hans egen förtvivlan bryter igenom och vi lyder allihop. - Vi får inte dra uppmärksamheten till oss. Dom kanske inte kollar alla, han låter lite lugnare men man ser skräcken i hans ögon. Militären låter trots alla personkontroller trafiken flyta och vår buss som är danskregistrerad tar sig så sakta fram och vi sitter alla tysta och håller andan. När vi kommit en bra bit från vägspärren känner jag en lättnad och tänker att det här går nog vägen.
Men så plötslig hör jag en motor accelerera och när jag ställer mig upp kan jag bakom alla de andra som också ställt sig upp se hur en kamouflage färgad jeep närmar sig. Skräcken när jeepen kör om oss och ställer sig framför bussen känns återigen ända ner i knäna och jag känner hur benen viker sig. Precis innan jag hamnar på golvet i bussen ser jag en man kliva ut ur militärfordonet och hur han stegar fram mot bussen. Sen hör jag hur han bankar på bussdörren och hur han skriker åt mannen som kör att öppna. Jag tar Kims och Jonnas händer och blundar…
Snälla högre makter…vi är ju nästan där….snälla….
______________________________________
- Nu är det ju jätte spännande säger Robban som återigen fått order om att läsa i förväg. - Ja säger jag....det tycker jag också.
Och så är det ju. Nu har jag äntligen kommit vidare och i min värld så är det bara ett avsnitt kvar för den här gången. Ledsna och lite sargade är vi på väg mot Rotterdam och sen Skottland....ja vi får väl se hur det går.
Som vanligt låter jag detta ligga kvar en dag till. Gilla gärna på gilla knappen och sprid gärna ryktet om min historia. Och om ni gör det så finns ju hela historien bakom rubriken "Om deras verklighet blev min" och sen läser man nerifrån och upp.
Kram Alla