Om deras verklighet blev min...
Allt är så svart….
Jag känner en hand på min arm…Robban…är det du?... Jag öppnar ögonen och ångesten och förtvivlan griper tag i mig när jag inser att hjärnan spelat mig ett spratt genom att tro att jag skulle få se taket i sovrummet på Kanalgatan….
Det är gryning. Ett svagt ljus träffar min pupill när jag försiktigt öppnar ögonen. Smärtan jag känner kommer som en blixt och får handen att instinktivt leta sig upp för ansiktet och där vid näsan känner jag svullnaden över ögat. Jag hör fågelkvitter men i övrigt är tystnaden så märklig. Jag vrider på huvudet och ser ett par ben, det kan omöjligt vara mina egna tänker jag, om jag nu inte brutit kroppen helt. Jag får panik och försöker vrida mig men stannar tvärt då det smärtar i ryggen.
-Mamma…mamma är du vaken, jag hör Jonnas röst. Den är så nära och jag börjar med blicken leta efter henne men ser inte så bra. Jag känner hur någon klappar mig över håret och förstår med ens att jag ligger i Jonnas knä. När jag äntligen får skärpa i blicken ser jag att vi är en bit in i skogen vid gläntan där vi slog nattläger. Jonna sitter lutad mot ett träd och jag ligger där och stirrar upp mot himlen…så vacker den är, himlen…den är så…så som vanligt. - Mamma kan du stå upp? Jonnas röst låter med ens nervös och jag som nu har alla bilder klara över vad det var som hände blir med ens medveten om att vi kanske inte ska vara kvar där vi är.
-Jonna vad hände? Jag viskar nu för man vet ju aldrig….- Du behöver inte viska mamma…det är ingen här, Jonna låter så märklig på rösten.- Dom…dom slog dig och jag visste inte vad jag skulle göra men så plötsligt skrek en av männen ”Pappa sluta, ser du inte att det är en tjej…pappa sluta för helvete” -Han räddade dig mamma…Jonnas röst sviker och stora tårar börjar rulla ner för kinderna.
Sen berättar hon att precis när den unge mannen fått sin pappa att sluta slå mig dök helt plötsligt två bilar upp som från ingenstans.En massa mörkklädda män med vapen hade hoppat ut och under hot och skrik hade de tvingat de fyra männen att ställa sig ute på åkern där hade de frågat ut dom en massa om var de kom ifrån och så vidare och sen hade de skjutit dom en efter en. -Det var så hemsk mamma jag menar även om de slog dig…och den yngre killen skrek och grät innan de till sist sköt honom. Nu gråter Jonna och jag tröstar så gott det går.
- Kom, säger jag till sist…vi kan inte vara kvar här. Jag tar ett steg framåt och det hugger till i ryggen. -Ah…jag stönar till och funderar på om de sparkade mig också. - Förlåt mamma men när de mörkklädda männen äntligen gav sig av sprang jag för att kolla om du levde och när jag förstod att du bara tuppat av så släpade jag in dig här ifall de skulle komma tillbaka det var inte lätt och jag fick verkligen dra dig…
Vi letar upp våra ryggsäckar och samlar oss en stund. När vi äntligen kommer iväg slänger jag en sista blick ut över ängarna runt Vandalorum. En bit ifrån den hemska gläntan ser jag fyra kroppar på marken. Det blonda håret står fortfarande på ända och flyger i vinden. Det är så hemskt, tänker jag, att människans överlevnadsinstinkt ibland blir så ofattbart stor och gör en del så omänskliga.
Vi lämnar avfarten mot Värnamo bakom oss och går utmed viltstängslet. E4:an är lika öde som den varit dagarna innan. Var är alla andra? Vi kan omöjligt vara de enda på flykt. Kanske tar dom hellre små vägarna genom de mindre samhällena? Det är väl egentligen det smartaste men det innebär också att vi kan gå här längst E4:an relativt ensamma, Jonna och jag.
Vi går och dagarna går. Ibland ser vi andra människor men håller oss för oss själva för vi är så rädda och så länge vi har mat tänker jag att vi kommer att klara oss bra. Vid infarten till Markaryd blir jag sorgsen, det är här vi så ofta svängt av mot vägen till Osby. Den fina lilla pittoreska ort där jag tillbringade så mycket tid som barn. Jag tänker på "Runhällan", huset som min mamma växte upp i och där jag spenderat så många somrar och lov. Tänk om det också brinner som så många andra hus vi sett längs vägen Jag vänder bort blicken och sväljer gråten sen går jag ifatt Jonna.
De följande dagarna blir svåra. Väl inne i Skåne försvinner skogen mer och mer och landskapet öppnar sig och blir plattare. Skogarna som skyddat oss finns nu nästan ingenstans och vi får smyga i dikena längst med åkrarna. -Vi måste gå mer på nätterna nu…jag tittar på Jonna där hon står med lera upp till knäna. Hon nickar och vi vandrar vidare.
Vi når Helsingborg mitt i natten och när vi smyger in i den till synes övergivna staden så inser vi att vi är långtifrån ensamma, överallt i de övergivna sönderskjutna byggnaderna har människor på flykt slagit läger. Man hör inte mycket prat bara viskande röster här och där. Till sist hamnar vi längst inne i en sönderbränd HM butik där vi tänker sova för natten. En man och en kvinna ligger en bit ifrån oss. De har sin son med sig, en liten pojke i fem årsåldern han är orolig och rädd och att lugna honom är inte lätt. - Vi har inte ätit så mycket säger kvinnan…och igår när vi kom in i stan så höll den oberoende militären som bäst på att säkra det här området för oss flyktingar och min son fick bevittna hur människor blev skjutna och dödade. Det var hemsk och han har varit jättesvår att lugna…
Vi pratar en stund samtidigt som vi delar med oss av en burk ravioli som vi häller i en skål vi hittat i butiken. Det är inte mycket men vi spär ut den med vatten och det blir nästan som en soppa. - Det hela var så sjukt….säger mannen de sköt hej vilt och ett tag funderade vi på om de ens visste vad de höll på med, men jag pratade med en officer och han sa att när staden först blev anfallen så hade danskarna hållit kvar de Scandlines båtar som inte sänkts på den danska sidan. Men för några dagar sedan hade de fått kontakt med folk på andra sidan sundet och bestämt att de i ett gemensamt försök att rädda flyktingar ,skulle skicka en eller två båtar tidigt imorgon bitti…
Skåne berättar mannen vidare är fortfarande hårt hållet av den oberoende militären som försvarar strategiska platser så gott det går för flyktingarnas skull. Men motståndet är hårt och det hemska är inte långt borta. Ja det är ett under att jag och Jonna lyckats ta oss över den norra gränsen till Skåne säger han, eftersom landet norr om Skåne nu är nästan helt i händerna på den andra sidan. Jag berättar om vår färd längs med E4:an och han nickar. - Ja vilket lyckodrag säger han. Sedan berättar han att tydligen så var den hemska taktiken att minera de större vägarna för att sedan ge sig ut och skövla landsbygdens samhällen och byar. Det är väl ändå så att folk i största allmänhet tänker att det är bättre att fly inlands långt bort från stora vägar och städer säger han sen.
-Nä dumma är dom inte, han suckar och går bort till sin son och fru som lagt sig för att sova på en hög sönderbrända kläder.
Morgonen gryr. Det är liv och rörelse runt oss, stämningen är obeskrivlig då man känner panik blandat med ångest i luften. När jag kommer ut på stortorget förstå jag varför. - Var kommer alla ifrån? Jag tittar på Jonna hon kisar med blicken svepande över det avlånga torget som leder ner mot vattnet och hamnen.Det är fortfarande mörkt, båtarna skall lägga till i hamnen vid halv sex. Tiden närmar sig och sakta vandrar vi på helspänn ner mot hamnen. Vi bestämde oss sent på natten för att göra ett försök att komma med, det spelar ingen roll resonerade vi. Eftersom vi är på flykt spelar det ingen roll om vi får gå vägarna fram i vårt eget land eller ett annat land.
Den oberoende armen står uppställda runt omkring oss, de kommenderar och visar vägen. En bit ifrån oss ser vi den lilla familjen från igår, den lilla pojken verkar vara mer avslappnad. Vi hör hur han frågar om båtarna och om han kan få träffa kaptenen. Föräldrarna pratar och ler men jag ser när de tittar på varandra att de döljer rädslan och sin egen förtvivlan. Pojken ser oss och vinkar och vi vinkar tillbaka.
Plötsligt hör vi ett ljud. Alla blir rädda men lugnas snabbt av de soldater som är stationerade för att hjälpa oss att hitta nere i hamnen. Det är motorerna på båtarna vi hör och i morgonljuset ser vi skuggorna av de två båtar som är på väg över sundet. Folk börjar röra sig fortare och jag hinner tänka att det kommer bli en jobbig situation för alla kommer inte att får plats.
Precis när vi kommit runt ett hörn kan vi skymta kajen bakom Hotell Marina Plaza. Vi springer över vägen och skall precis ta oss runt hotellbyggnaden när den första smällen kommer. Vi skyndar på stegen så gott det går bland alla människor. Nu hör vi smäll nummer två och alla börjar förstå att detta inte är båtarna utan något helt annat och när soldaterna börjar skrika åt oss att skynda på då får alla panik. I samma stund hör jag de första skotten, dom kommer från kullen över stortorget. Vi springer och jag håller krampaktigt i Jonnas hand, i den andra har jag Robbans ryggsäck. Jag känner paniken sprida sig i kroppen. Soldaterna är förvirrade men lyckas organisera sig, många ger sig av i riktning mot skotten medan andra står kvar och försöker behålla kontrollen i den paniksituation som nu uppstår.
Det är försent…vår resa slutar här…
-MAMMA!!! Jag hör Jonnas röst bakom mig. Jag har inte märkt att hennes hand inte längre är kvar i min och när jag vänder mig om hinner jag se hur hon faller till marken och hur hon håller sina armar över ansiktet för att skydda sig mot alla som i full panik springer rätt över henne… -RES PÅ DIG….!!! Jag försöker ta mig fram bland alla människor medan jag skrikande upprepar min befallning. Hon gör ett försök men lyckas inte utan hamnar på magen och jag ser hur en man sätter sin fot rätt över huvudet på henne. Jag blir så arg….när jag möter mannen slår jag honom rätt över ansiktet och jag gråter så tårarna sprutar. Hur han reagerar vet jag inte eftersom jag springer fram till Jonna och lägger mig raklång över henne som för att skydda. Plötsligt känner jag en hand som grabbar tag i min överarm och drar mig upp.
- SPRING….spring bort till huset och sätt dig mot väggen!!! Soldaten pekar och jag lyder. När jag sätter mig ner är han inte långt efter, i famnen har han Jonna som hänger som en hösäck. Han lägger ner henne bredvid mig och springer sen iväg.
-Jonna… Jag drar några hårtestar från ansiktet på Jonna hon blöder ur näsan och har skrapsår i ansiktet. Hon andas och jag lugnar ner mig. När jag tittar upp ser jag båtarna. Den ena har precis lagt ut och den andra fäller som bäst upp bogpartiet. Panik och sorg…Jonnas tillstånd gör att jag inte ens tänker tanken på att föröka. Människor hänger nu i bogpartiet som är nästan uppe, många faller i vattnet. Jag ser en kvinna som håller på att häva sig upp över bogpartiet men vänder bort blicken när hon blir krossad för att hon inte är snabb nog. Båten åker iväg och min och Jonnas chans att få komma på säker mark försvinner med den.
Jag sitter mot husväggen och är helt paralyserad, jag tittar upp mot båten som nu lagt ut. Uppe på däck ser jag den lilla pojken och hans föräldrar, han vinkar när han ser mig och jag vinkar tillbaka och jag tänker att det ändå är skönt att han får komma härifrån och slipper allt det onda. Plötsligt hör jag skrik och vaknar upp ur min trans när soldater rusar förbi mig mot kajkanten på sidan. Jag följer dom med blicken och det jag får se får magen att vända sig. Jonna som vaknat till bredvid mig skriker till…
-Mamma…det är dom….På andra sidan av kajen på det som Helsingborgarna kallar Parapeten ser jag män i mörka kläder. Dom är tungt beväpnade och efter dom kommer det stora svarta fordon med flak. Soldaterna på vår sida besvarar deras eld men lyckas inte hindra det som nu händer.
Med fasa ser jag hur fordonen radar upp sig där på andra sidan och nu hoppar fler män ut och i skydd av sina kamraters strid ställer dom upp sig på rad.Jag tittar på båten där den lilla killen står med sin familj. Jag tittar på de mörkklädda männen och nu skriker jag rätt ut. De har precis riktat de granatkastare de haft med sig mot båten.
Allt går i slowmotion...en order skriks ut och dom fyrar av….
_______________________________
- Men Anna vad är det? Robban kommer in i sovrummet, han har varit på spinning och jag som inte registrerat att han kommit sitter mitt i min historia där Jonna precis har fallit till marken. - Förlåt svarar jag, men det är så hemskt nu...jag kommer är snart färdig. Han går och lämnar mig och jag skriver och ryser och skriver lite till....
Ja det var denna dag torsdag. Min historia fortsätter nästa vecka och till dess blir det mitt vanliga liv som det är. Fredagen för mig betyder jobb hela dagen och kvällen. Det är okej...min historia får stå kvar och det blir dag två utan ett nytt inlägg i min blogghistoria.
Dela den gärna och glöm inte gilla...
Vi hörs på lördag då är jag förhoppningsvis ledig haha....
Kram Alla
Kram Mosul...igen
LoveNepal
Laters....