Ja, man är faktiskt inte sämre än att man kan ändra sig...

Livet / Permalink / 2
-Jag älskar dig Mio...
 
Teater ja...
Repliken i vår uppsättning av Mio min Mio som jag kämpade med varje gång den skulle ut. Och sen sången om Millimani som ibland blev lite falsk. Eller när jag glömde gurkdräkten i föreställningen Kåldolmar och kalsipper på fel sida av en scen där man inte kunde gå bakom eller runt utan att bli sedd av publiken så att jag fick fejka en älva och dansa balett fram och tillbaka.
Allt det där jag gjorde då i kulturens namn för att jag tyckte det var så roligt...
Men så plötsligt slutade jag...varför då???
 
Ja nu radade jag ju upp de fåtal gånger då det gick lite åt skogen men i övrigt så älskade jag den där världen. Att få sminka sig innan föreställning eller när kostymerna kom och vi fick prova för första gången och gå in i våra roller.
 
Jag vet egentligen vad som hände. Det stavas tonåren och som jag har berättat innan så innebar den en helomvändning vad gäller synen på livet och att allt jag gjorde som gav stimulans försvann i denna turbulenta period är nog inte specifikt för just mig, det hände alla...eller???
Ja, både teatern, fotbollen, handbollen och sist men allra  minst omtalat min cello talang. Ja allt la jag på hyllan och har ångrat det mesta sen dess...
 
Men det är lugnt. Jag ynglade av mig istället och skickade ut mina egna trupper på samma uppdrag. Båda lika talangfulla och snygga som mig.
 
Men varför denna lilla halvsorgsna återblick idag?
 
Jo, idag fick jag genom jobbet chansen att gå till "Spira", teater och konserthuset som kostade vår kommun miljontalskronor men som jag häpnar över varje gång jag äntrar dörrarna. Och det är andra gången jag får chansen att vandra runt bakom kulisserna på kulisserna(om man säger så) och att få se peruker, kostym avdelning samt rekvisita tar mig tillbaka till då jag fick min allra fösta skiva...eh...va???
Ja det sista var låttexten till Darins låt men det var så det kändes och jag ångrade återigen min dumhet att jag liksom bara lämnade....
 
Men där var vi och vi fick se det hemliga scenbygget till den världberömda föreställningen Les Misérables.
Ja, så var det, och foton på det...nej, nej...förbjudet men det fanns en modell att fota så då gjorde jag det istället, bland annat....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja naturligtvis var scenen mycket maffigare i verkligheten och jag har nu fått upp ögonen för denna föreställning med historien om Cosette, Marius, Jean Valjean och skurken Javert (som egentligen bara var en anal besservisser med hög rättvisekänsla). Jag älskar historien men har aldrig lyssnat så mycket på musiken då min DVD film Les Miseralbes är den utan musik men med Liam Neson i huvudrollen. Och i mitt tycke mycket intressantare att se på än den nya filmvarianten med sång.
 
Men visst...man är aldrig sämre än att man kan ändra sig la la laaaaa.....
 
Laters...
 
 
#1 - - Gunnel Hall:

Förstår Du att jag blir glad över vad Du skriver. Du glömde bort att Du var på väg att bli sångerska en gång i tiden också. Ja Du har mycket som Du kan tänka tillbaka på.

Svar: Ja jag vet mamma. Det är bara det att det där med sången är något som jag ångrar mest så jag tänkte nog bort det medvetet omedvetet om du fattar vad jag menar.Kram
annalysen.blogg.se

#2 - - Gunnel Hall:

Man ska inte ångra något, det finns fler utmaningar och man har alltid nytta av de erfarenheter man skaffat sig. Så det är bara att komma igen. Jag håller alla tummarna som jag har. Du har så mycket at ge.

Svar: Tack mamma :-)
annalysen.blogg.se

Till top