Japp jag fick ge namn åt bröllopsdag nummer 90...

Livet / Permalink / 1
 
Igår var det dags att fira bröllopsdag nummer 6 ett firande som vi klämde in mellan hundvaktsjobb, checkpoint letande, ett biobesök samt två avsnitt av Game of Thrones och lite mat...
 
Ja så var det. Lite hektiskt blev det allt,  men det gick, och enda anledningen till att vi njöt lite extra av vårt bubbel var för att moder natur denna dag inte lät det regna män, men däremot hällde hon en fet skopa vatten som dränkte hela vår stad i nästan en halvtimme och mer.
 
-Kom Anna vi cyklar endå! Robban som är hungrig vill inte vänta längre även om det faktiskt var lite mysigt att sitta där under markisen och titta på folk som flydde så gott de kunde när regnet liksom forsade ner i backen.
 
Så vi cyklade i regn modell halvdant och drog hemåt med hämtmat, sen mös vi lite till framför TV:n denna vår "sockerbröllopsdag".
Ja, jag googlade, jag menar, vem håller reda på sånt. Jag studerade listan jag hittade med vad alla bröllopsdagar heter en stund och ser att det sista man kan fira i bröllopsdags år är nummer 80 och då är det platina som gäller.
-Men vad firar man sedan då? Vad heter nummer 90 tillexempel? Robban tittar på mig och låter meddela att det, det tar vi då...när den dagen möjligtvis kommer....
 
Men jag som alltid måste analysera allt har nu på egen hand kommit på  vad den 90 åriga bröllopsdagen inbringar. Och alla som vet något om "Sagan om Ringen" kommer bli glada för det blev....vänta på den..."Mitrilbröllopsdag" Japp och JRR Tolkien tackar mig från sin plats och jag kan gå och lägga mig och se fram emot denna fantastiska dag.
 
Mitril? Undar okunnigt "icke Tolkienfan" Jo det är det som bryts i Morias grottor och som sedan görs om till saker som tillexempel en ringbrynja som den på bilden. Väldigt effektiv men jag tänker inte prova om någon nu skulle föreslå ett test. Mer förklaringar blir det inte då jag rekomenderar att om man nu blev super intresserad då bör man läsa boken, eller böckerna....det är bara tre...
 
 
Men visst namnen på bröllopsdagar kan man ju fundera över. Eller vem som hittade på dem. Jag tänker att den 23:e årsdagen som är hampabröllopsdagen känns lite vag och visar på bristfällig fantasi.
Eller varför man ens måste ha namn?
Men jag lämnar det, det är som sagt 80 namn att analysera och jag har faktiskt inte tid!!!
 
Idag(måndag) har rasat på med en massa göromål och att det är semester både känns och inte, men det är positivt att det fortfarande är semester så det är okej.
 
Jag har både fikat och lunchat och tagit några stänkare med olika vänner och personer som jag bryr mig om och det känns som om jag varit mer social på en dag än jag är på ett helt år.
Imorgon blir lite lugnare förhoppningsvis.
Men innan jag lämnar den här dagen vill jag bara visa några bilder från igår då vi efter hämtmat och Game of Thrones blev rastlösa och tog med oss jycke och gick till lekplatsen för lite gunga och studsmatta.
Allt vid mörkrets inbrott för att slippa bli sedda av så många som möjligt och för att ostört få göra det vi ville men inte skulle vågat annars...
 
 
 
Japp kul var det och här är bilden på mig när jag gungar så det kittlar i hela magen...
 
 
Super bra fotat Robban och jag säger nu sist idag bara.
 
Laters....
 
 

Tider förändras även om det är likadant...

Livet / Permalink / 0
 
Ja där sitter jag på stranden längs med kusten vid Normandie.
En liten matsäck har vi skaffat och vi njuter i fulla drag. När jag tittar på bilden blir jag alldeles varm för årets resa var bara såååå bra!
 
 
Ja ni ser ju minen och att jag är hänförd är ingen underdrift där jag går i trappan på slottet Chambord.
Hjärnan jobbar på högvarv och det är egentligen bara två tankebanor som far runt därinne...
Den ena är " Åh...Det är lika fint som i boken" och den andra är,
"Lev i nuet Anna, lev i nuet för helvete!"
 
Ja jag har ju lite svårt med det där att känna in nuet men jag har lärt mig och med åren blir det bättre.
Och det är lite det som är poängen idag. Atta summera vår resa och att gräva lite i hur det är när man nu levt nästan ett halvt liv och har gått igenom några och flera stadier av...liv.
 
- Anna...du skriver så roligt. Robban ligger på ett liggunderlag bredvid mig vi har precis gjort iordning för natten, tältet är uppe och sovsäckar utrullade. Vi är någonstans längs Rehndalen och året är 2001.
Robban har mitt A4 block i handen, det block som jag då och då skriver i om hur det är att vara på resa och bila i tyskland med tält och allt.
Bilen vi åker i är en gammal Toyota Celica 87:a. Vi puttrar runt på vägar hit och dit. Vi hamnar på avvägar när vi vill undvika att hamna i "Stau" som jag i år lärde mig att kö heter på tyska men hamnar återigen rätt då vi hamnar längs den fina Rehnfloden av misstag(som vanligt då) och vi häpnar över hur vackert det är och hur många slott som ligger där runt varje hörn. Vad vi inte vet då är att vi är så tagna så den här resan kommer att upprepas ett otal gånger åren som kommer.
Mitt block då...det som Robban läser i. Ja, inget är annorlunda med mig. Jag sitter bredvid när Robban kör och jag har papper och penna så varför inte bara skriva lite om våra upplevelser, sagt och gjort och det gamla blocket ligger här hemma någonstans jag har läst i det några gånger och att jag sitter här framför datorn med en egen liten blogg och skriver om våra upplevelser känns nästan lite ironiskt men mest sannolikt eftersom jag älskar att skriva.
 
Nu 16 år senare har inget förändrats mer än att tältet fått stå back för hotellrum istället, den gamla Toyotan är borta för längesedan och är nu i år ersatt av Volvon Larry. Och ja, vi är lite skrynkligare också haha...
 
Jag kan inte säga att jag har saknat tältet. Det har ändå varit rätt skönt att liksom bara köra fram till hotellet och lassa in sig och lägga sig när man varit som tröttast. I tältarvärlden eller campingvärlden som det heter är det lite knivigare. Receptionerna stängde oftast vid 20:00 och även om man hade som mål att ha hittat en bra camping innan klockan 18:00 så var det ett stressmoment i sig.
Nu behövde vi inte det och det var så skönt.  Men det har också varit en lyxresa bara hotellen har gått på 15000 och kanske mer. Vi har inte snålat med det vi verkligen velat göra även om vi inte öst pengar omkring oss. Men när vi pratade om det där så kom vi på att vi betalade 25 000 och mer för en charterresa härom året. Och även om man inte kan jämföra de olika resorna så gör man det ändå och jag som hellre gör något än ligger på solstol tycker att det här var mycket mer värt.
 
Så...en lyxresa medium style så fantastiskt och jag som nästan fått vara prinsessa i allafall i min egen värld är så nöjd och jag längtar faktiskt tillbaka även om jag är glad att vara hemma. 
Jag har fortfarande semester men känner att jag nu lika väl bara kan hasa omkring i livet utan planer och fix.
 
Men det är ändå träning som gäller och idag har jag för första gången den här sommaren tagit på mig min baddräkt och simmat en stund...
 
 
Japp och nu bär det snart av till vänner för lite grill.
Otto tar vi med oss då matte är på egna äventyr, han är lite förvirrad stackarn då han fått en ny kusin och det går inte obemärkt förbi i en liten familj som vår...
 
 
Japp det är lugnt när alla sover men i övrigt så är han allt en sur en och passar han sig inte får han byta namn till SurOtto...
Vi välkomnar lilla Ozzy till familjen och grattar Martin till hans nya bäbis...
 
Vi hörs imorgon.
 
Laters...
 
 

Vem är det som går och går....

Livet / Permalink / 0
 
Louvren ja...
Det är så mycket man kan säga om detta jättebygge. Jag menar, vem bygger så här?
Det var lite runt det jag funderade och sedan kom den sista tanken som var lika lätt som fjortisaktig...Orka!!!
 
Frågan kan tyckas lika barnslig som relevant för vi har åkt runt i Frankrike och sett byggnader som gör att man liksom bara får svid i ögonen för att dom aldrig tog slut. Där var ön Saint Michel och slottet Chambord och Versailles och det jag tänker är hur orkade dom. Hur orkade någon sätta igång alla dessa byggnadsprojekt och fullfölja och fullända.
Ja det är väl tur för annars hade man ju inte fått se och häpnas. Och visst redan de forna Egyptierna visste och såg det stora i att bygga stort. Men att sedan göra ett konstgalleri av hela härligheten det var väl ändå onödigt, jag menar det tar ju flera dagar att gå igenom och då kvarstår frågan...vem orkar det?
 
Men där var vi och vi vandrade på, under, över och i. När man trodde man visste var man var, ja då var man någon helt annanstans och vi som dessutom sattsade lite på att låna ett "Nintendo audiosystem" vi gjorde det ännu svårare för oss eftersom det ändå var rätt spännande att sätta igång berättarrösten när det vankades en mumie eller fin tavla eller skulptur. För att inte prata om Napoleons rum där inredningen med all röd sammet lyste som en eld och vi stod som små fågelungar och gapade.
 
-Robban. Vem är det som går och går och inte hittar Mona Lisa?
Jag tittar på Robban. I nästan fem timmar har vi gått och tittat och studerat. Vi har sett skyltarna som leder mot den lilla tavlan med tjejen som alla är så begaistrade av utan att hitta rätt väg.
 
 
Visst hittade vi henne till slut och den lilla tavlan med alla människor runt imponerade tyvärr inte och om ni frågar mig så han målat mycket bättre tavlor...Leonard!
 
 
Men här får ni Louvren i bilder. Jag skriver inte mer för då får jag skriva en 300 sidor roman och det orkar varken jag eller ni med.
Men så här kan man säga. Jag som inte är ett skit konstinresserad tyckte att det här stället var värt hela besöket och de fem timmar vi var härinne var inte förgäves.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja och sen var det ju Napoleon och hans lilla ställe...
 
 
 
Helt otroligt och vacker visst men...orka haha...
Fast nu är jag bara avis!
 
Vår resa är som alla vet över. Vi är hemma och har ännu några semesterdagar kvar. Själv skall jag gå ut och cykla åt öst och väst. Kanske blir det lite söder och norr också, vi får se.
Imorgon skall jag ändå sammanfatta lite för det är ju ändå så att jag och Robban gjort sådana här resor några gånger men på helt olika sätt. Första gången är snart femton år sedan och som sagt helt annorlunda!!!
 
Så vi hörs imorgon.
Glöm inte besöka Louvren om ni är i Paris
 
Laters...
 
 
 
 
Till top