Allt om inget... Och skrivkramp.
Broccoli ja...
Snart växer det väl ut genom öronen eller ur andra ställen på kroppen...
Men det är ju så gott och här är min favorit, den med vitsås, köttbullar och massa citronpeppar och sist men inte minst cayennepeppar...
En rätt bra rätt i det avseendet att det är både lite kalorisnålt och inga kolhydrater etc, etc...
Ja och det är ju det man vill åt nu så här på sommaren och visst hade det varit bättre om man levt lite mer så här hela våren istället för att börja precis innan sommaren som jag gjort.
Men det är ju lite så i livet. Man tänker att man ska men gör sedan tvärtom. Iallafall jag...ibland.
Fast min löpning tar sig och jag och Robban ska åka och simma eftersom det är någon som skall göra så där galna saker som en halv Iron Man, och nu är det bara en och en halv vecka kvar och sist jag så honom simma var ungefär samtidigt som jag såg tomten.
Men han är ju så målmedveten mannen så jag har inga som helst tvivel på att han tar sig runt och det på rätt hyffsad tid. Själv tänker jag som faktiskt om ni kommer ihåg hade planer på att själv delta, sitta vid sidan om och vara lite avundsjuk samtidigt som jag hejar på sittandes i en brasse stol om det är fint väder drickandes på något gott och njuta av livet vid sidan av alla dessa hurtiga som ändå kommer att vara värdiga all stolthet som kommer med den här sortens bravader.
Ja och för Robbans del är det nu hela fyra år sedan han var i Kalmar och gjorde en hel Iron Man.
Han simmade, svalde vatten och cyklade och spydde för att sedan springa och spy.
Allt i en enda härlig röra.
Men när det var över och han var i mål...då var han på riktigt bäst...i hela världen som är min!
Ja och här är han dagen innan och det försvann ungefär sju kilo på en dag och om det var värt viktraset?
Kanske inte för honom men en annan undrar ju?
Nä...inte värt.
Men som sagt en och en halv vecka kvar och för honom är det inte läge att käka broccoli med vitsås!!!
Dagen då?
Jodå, efter en natt med två timmars sömn så är jag ändå fortfarande på benen och jag tänker att man kan mer än man tror ibland. Jag vilade förstås lite efter jobbet men hann inte mer än tjugo minuter för Robban kom som tur är hem och drog med mig till stan och matmarknaden.
Matmarknaden ja...vilket fenomen och en fin kväll som denna så hade hela socknen hittat dit.
Och där stod vi...
Först i kö till bankomaten och sen när vi vände oss om(typ) blev vi ståendes och tittade på köerna till de olika matstånden en stund innan vi drog till Mr Rice och åt.
Synd egentligen för det ser ju så trevligt ut.
Jag känner att livet ter sig lite mediokert för tillfället och det är lite tråkigt faktiskt. Analyser finns men inga som man kan vädra för tillfället.
Men nu sitter jag här och jag skall plocka undan lite och förbereda för morgondagen då våra små Japaner kommer hem.
Tre veckor kom och gick och det är så skönt att de kommer hem samtidigt som man blir påminnd om hur fort tiden går.
Så här får ni lite filmer från Japan. Och här får vi live bilder från deras besök på Universal Studios och som jag sa, en viss liten häst får akta sig när han kommer hem för jag...jag heter Bert-Märta och Nils-Erik... I´m coming for you haha...
Japp som ni ser en uppstoppad dalahäst har en rikligare liv än mig och jag som är en vuxen mogen kvinna säger...
Det är så himla fuskigt, må du sätta en sushi i halsen och hosta...
Fast visst han ser ändå lite gossig ut och han förtjänar faktiskt sin resa, jag menar han har ju faktiskt bara stoppning i hjärnan...stackarn...
Nähä nane dags och jag måste sluta skriva att vi hörs imorgon när jag inte håller vad jag lovar.
Så jag säger.
Blixtar och starkt sken...nu går jag och käkar östrogen!
Laters....