Konichiwa och Sayonara
Ja nu är hon påväg.
Japan är åter målet och dom har planerat och planerat och planerat.
Och igår när vi hade en liten familje sammankomst som brukligt är när någon i familjen ger sig av på långresa, ja då fick vi oss en guidning genom Japan och de saker som var på gång för det glada gänger som skulle åka, och när Jonna var färdig då fanns det ju bara en sak att säga...
- Du åker ingenstans...det här är för fuskigt!
Ja för det är sånt föräldrar säger nämligen...
Ja och nu sitter jag här. Jag är barnledig och lite febrig. Hjärnans övningar för två dagar sedan försvinner så sakta men är fortfarande närvarade. Hur kan man göra sådär. Jag menar jag har ju fått höra att jag hade trevligt och grädden på moset var lika rolig som orolig när jag tydligen lovat någon att den inte skulle behöva göra saker...
Jag släpper det som en het potatis och går vidare i livet. Jonna har åkt och vi...vi har gett oss själva en bil. En fin Volvo minsann och när jag satt där lite onödigt bakis i bilhallen och försökte hänga med på vad som sas då tänkte jag att ja där är den igen, den där känslan av att man inte förtjänar det. Då och då skriver jag om just det ämnet här på bloggen för jag har så svårt att glömma, glömma hur det var att inte ha så mycket och i min värld så är det bara positivt...att inte glömma menar jag.
-Anna kom och titta...!
Mamma ropar på mig där jag sitter på mitt rum på övervåningen.
Jag springer ner och där, där var de, påsarna...
Påsarna som alltid var så spännande när de kom. Och att få gå igenom dem och titta på allt de innehöll var ett nöje som inföll då och då där på Kohagsgatan där vi bodde.
Kläder var det, massor med kläder. Sådant som mamma Gunnels väninnors barn växt ur och nu...nu skulle jag få prova och välja.
Länge var det en sån glädje och länge var det det mest spännande som kunde hända.
Men så kom den, dagen då jag blev medveten.
Jag minns den som igår och nu är det nog inte första gången jag skriver om det här på bloggen, men känslan när de större barnen på skolgården skrattade åt mig och den fina bruna tvådelade stickade dressen med utsvängda ben, den satte sig och den satte sig hårt. Och nästa gång påsarna kom, då kom jag inte springade längre...glädje...borta...
Jag nöjde mig ju...
Synd att något plockade bort den känslan.
Ja nu var jag lite dramatisk för allt förändrades väl inte helt och hållet just där och det var längesedan.
Men nu, nu nöjer vi oss inte med en KIA och det är dags för en Volvo Cross Country. Och inte för att skryta nu...men den är jättefin och säker och jättefin...och...vi förtjänar den!!!
Japp och vi...vi äter okokta makaroner från och med nu haha...
Eh...varför okokta Anna?
Jag vet inte?
Jag är trött.
Går och lägger mig nu men först en liten hälsning till världens största nu levande nalle.
Han fyller år idag och jag kan inte tro att det är tolv år sedan ha bet sönder varenda sko jag hade i min hall...
Haha...ja..
Näe...då var jag arg för jag hade inte råd med nya nej, nej, nej...
Grattis Otto och tack för att du finns och morrar åt brevbäraren...
Och andra hundar...och åt katter...och allt annat som du inte gillar :-)
Men sist några bilder på hur det såg ut tidigare idag. Ja redan vid 06:50 för att vara mer exakt och jag är så glad att jag fick vara med och se alla de glada förväntasfulla minerna.
Dom kommer få så kul...
Saynora!
Men allra sist en liten film...
Laters....