Annalysen Analyserar

 

 Ja vad ska man säga...

 

 

För sexton år sedan och mer började jag min bana som arbetsledare och husfru.

När jag första gången blev tillfrågad tvekade jag i en sekund men sen körde jag på med skräckblandad förtjusning. Och ja, jag var livrädd!

 

"Men, det är ju bara ett vikariat. Och om jag inte gillar det så kommer ju min företrädare tillbaka snart. Jag menar vad kan egentligen hända?"

 

Så tänkte jag då och sen resonerade jag lite mer med mig själv ett tag... Ja jag får ju lära mig något nytt det kan ju vara både bra och nyttigt.

I det privata hade jag gjort en helomvändning och var plötsligt ensamstående mamma med varannan helg fri. Dessutom hade jag träffat en man och allt var nytt och märkligt så varför inte bara göra livet ännu märkligare...?

 

Det var jättekämpigt och lite hemskt faktiskt, och när vikariatet var slut var jag också slut och lättad.

Men bara en kort tid därefter blev tjänsten ledig på riktigt och av någon anledning som jag inte kan förklara så kände jag någonstans att det här var för mig. Även om det var det värsta jag gjort i mitt liv hittills.

Men jag ville inte vara ensam. Jobbet som det är, är inte gjort för ensam. "Man måste ha någon att bolla med.."

tänkte jag.

Jag funderade ett tag runt det hela och så plötsligt hörde jag att en kollega visat intresse för tjänsten och då tog jag mina idéer och travade fram till chefens dörr och knackade på.

Han lyssnade och så helt plötsligt var jag husfru igen med någon vid min sida.

Det gick bra men min kollega som pendlade från "Långtbortistan" och tillbaka sökte sig vidare, och så plötsligt stod jag där ensam ändå...

Jag fick panik men mindes plötsligt en tjej som jag träffat på en fest. Hon var nyinflyttad i vår stad och sökte jobb. Hon hade varit inne hos mig och provjobbat en stund men hade till slut hittat jobb någon annastans.

 

Så...för femton år sedan lyfte jag luren på gott och ont och ringde upp tjejen, för så vitt jag minns så hade hon jobbat som husfruassistent på annat håll. Det måste ju bli perfekt?

Och det blev det!

Och det var det!

I femton år har vi jobbat tillsammans i vått och torrt och inte vikit oss för något.

När någon skrikit ansvar har vi kommit springande sida vid sida och tagit ansvar. Vi har puttat varandra framåt och stöttat och bollat.

Sam och Frodo, Frodo och Sam. Båda har vi skiftat karaktär efter den andres behov.

Den ena har drivit frammåt när den andre halkat efter och tvärtom.

Som jag sa...perfekt...

 

Men nu är det slut.

Ja inte helt för vi är ju båda vid liv, men jobbmässigt så är det över och det är allt lite(eller skitmycket) sorgligt.

Idag gick E vidare och hon kommer att få det så bra!!!

Det kommer jag också. Men det kommer att ta tid att vänja sig. Runt mig finns så många fina människor och jag som nu har haft femton år på mig att bygga upp min roll är trygg i det jag gör och det har jag E att tacka för.

Tack E...tack...

 

Jag har redan hunnit sörja ett tag och har bara lite kvar innan jag är i hamn. Imorgon är en annan dag och jag har så påpassligt anmält mig till ett branschevent som passar mig och som hjälper till när jag ska på avvänjning.

Jag har gråtit lite och magen river men det går över tyvärr.

Tyvärr???

Vadå tyvärr?

Ja ibland vill man ju inte att saker och ting skall ta slut och man önskar att den goda fen liksom bara skall komma och ställa allt till rätta igen.

 

Imorgon skall vi dock träffaa. Vi och en hel bunt goa och glada skall fira att E äntligen har slutat haha...

Eh..nä inte riktigt så men vi skall ha lite AW och lajja lite.

Vilket perfekt tillfälle.. då kan man bli lite på lyset och fulgråta utan att någon tycker det är konstigt. Bra va?

 

Oj shit, nu blev det långt.

Jag tar och nanar och gör mig redo för morgondagens äventyr.

The show must go on och jag, jag must go on to.

 

Ha en trevlig fortsatt natt. Ja det blev riktigt sent idag men så är det när man drar sig för att skriva.

Imorgon blir det kanske inget av den enda anledningen att jag tar en paus.

Eller inte.

Vem vet?

 

Laters...