En bortglömd låt och mamma Gunnel...
Fint kort va?
Visst, det är sju år gammalt men fint som snus.
Mamma Gunnel grattar jag idag här på bloggen och att hon är fantastisk på många sett det vet vi ju vid det här laget och att hon fortsätter att uträtta storverk för olika människor är ju ingen hemlighet.
Egentligen skulle man ju liksom bara starta en Mamma Gunnel dag då alla tog hand om en medmänniska var som man sedan hjälpte med olika saker och sen när dagen var slut ja då tog man en kopp kaffe tillsammans och åt ett "Anton Berg" Marsipanbröd....
Javisst det vore väl härligt, och helst ska man bara gå ut på stan och spana in en människa som ser vilsen ut och som ser ut att behöva hjälp.
Precis som mamma...
Men livet då...
Jodå ännu en solig dag med lite behövligt regn i och jag har jagat checkpoints i djupa skogen med Kim och Robban samt löptränat i 25 gradig värme och nästan smält genom asfalten.
En dag som vilken som helst med andra ord :-)
- Är det här David Bowie?
Robban ställer frågan i bilen när jag spelar upp en låt som jag själv tycker är ett mästerverk. En bortglömd låt av Alphaville som inte ens har en inspelad video utan någon har med finkänsla liksom bara gjort en ändå för att vi skall kunna ha något att titta på medans vi lyssnar....
Detta är en låt som jag ofta lyssnade på i flickrummet och gjorde egen koreografi till. Jag älskade låten om tjejen som leker med kärleken och pojkarna. Kanske för att det var så långt från mig själv .Men vissa delar av texten var ändå det tyckte jag och det räckte gott åt mig som alltid romantiserat meningen av meningar i låtar då och då när andan fallit på.
She's really an angel
She stands in the sunshine
She's closing her eyes, she starting to dream,
She's pulling the strings
She's dreaming a strange dream
Where nothing is grey
She stands in the sunshine
She's closing her eyes, she starting to dream,
She's pulling the strings
She's dreaming a strange dream
Where nothing is grey
Jag är så ledsen att jag glömt den här låten, men också så glad att jag hittat den igen och titeln passar in en dag som denna när jag firar min mamma i tanken och själen...
Kära alla här är Alphavilles "A victory of Love" höj volymen. Har du hörlurar så är det ännu bättre...
Ja här får nog mitt rotande i 80 talets musikträsk sluta och jag återgår till att lyssna på Laleh, Darin och andra som man kan tycka är okej att svänga till.
Men en sista rolig sak idag vad gäller min kära mamma.
Otaliga är dom skraltiga bilar jag och min bror har åkt i och otaliga är också dom hyrbilar som mamma var nere på Statoil och hyrde så att vi skulle kunna åka på utflykt. Den sista bilen i min mammas ägo är en volvo från 1800-talet och den har hon delvis tejpat ihop med tejp. Man kan ju inte slänga saker hur som helst.
Ja så har det varit i alla tider och mamma har aldrig klagat.
Men nu...
Nu är det dags och nästa vecka skall min mamma Gunnel 77 år få sitt livs första splitternya bil.
Äntligen skriker jag på Gert Fylkingvis och grattar mamma till denna stora händelse. Och kanske vågar jag nu köra min mammas bil...kanske...
Kram Mamma
Laters....
Tack för allt och jag känner mig så stolt när jag är ute och kör med min fina bil och samtidigt tänker på alla gånger Du och Martin har fått stå ut med mina gamla bilar. Ni är verkligen de bästa barn i världen.