Karma... Lagen om orsak och verkan...
När jag närmar mig vardagsrummet hör jag ett väldigt märkligt tjut, och när jag går ännu lite närmare så ser jag Robban i soffan, han tittar på mig, tjuter lite till och sen gnider han sig i ögonen.
-Vad är det? vad håller du på med? Jag går mot soffan och så ser jag ett flin...
-Buhuäää... du skriver så fina saker om mig...han sträcker ut handen mot mig och jag funderar i några sekunder på om jag skall slå bort den eller ta den...
Jag har precis stängt av min dator efter att ha gjort alla försök jag kan att hitta alla eventuella stavfel och meningsmissbildningar. Och jag förstår med ens att han så fort han hörde mig stänga av datorn då igår kväll loggade in och läste vad jag skrivit. Och ja den var faktiskt fin min hyllning och jag vet att han blir stolt. Han är trotts allt mitt största fan här på bloggen, även om han inte får välja om han vill läsa eller inte...
Beskåda min cykel "Tigerlilja" så fin, och jag håller precis på att parkera henne helt felaktigt som vanligt utanför min dörr precis utanför hissen.
Bilden på min cykel blev rätt bra och livlig med det röda mot den blå väggen. Dock är det ett fel med min fina bild...det där är inte min våning...
Mina veckor av allt har precis börjat och att jobbet är jobbigt är i och för sig bra för jag blir så mycket effektivare när det är lite stressigt och jag får springa runt. Men att hjärnan stängde av helt så fort jag lämnade porten på jobbet är den här bilden beviset på. Jag hann nämligen både parkera ordentligt och låsa min fina cykel innan jag registrerade var jag var...en våning ner...
Karma...
Jag tror faktiskt lite på karma men är inte så förtjust i det. Kanske för att jag hela tiden måste hålla mig i chack och ha rent mjöl i påsen och kanske men bara kanske fick min man sig en hyllning igår för att jag ville börja mina veckor av allt, med något bra och sanningsenligt.
Karma har idag följt mig och jag har analyserat det där med att karma lever sitt eget liv. Och att den inte går att styra, ja det vet jag ju, men ibland undrar jag(och nu skall jag gnälla lite) varför den ibland tar år och dar på sig innan den slår ner på dom som uppenbarligen inte är särskilt snälla alls???
Ja där är en analys som inte gick så bra och när den liksom ebbade ut så kom nästa...
Hur kommer det sig att vissa människor är så naturligt snälla så vingarna liksom skuggar sig bakom dom när dom går???
-Men åh...tack!!!
Jag håller den näst sista kartongen i famnen, den är inte tung men otymplig och efter att redan ha burit upp fem stycken likadana så är jag så glad att det bara är en kvar. När jag går upp för trappen så hör jag helt plötsligt fotsteg bakom mig. Instinktivt vänder jag mig om och det jag ser är så uppfriskande och glädjande så tårarna nästan kommer..
Bakom mig kommer en byggarbetare, han är storvuxen och sin famn har han min sista kartong som där den ligger ser ut som en skokartong...
Jag tackar tusen gånger till och det enda han säger är...
-Ja, man går ju aldrig tomhänt...
Varför är en del liksom bara sådär vänliga och naturligt hövliga och hjälpsamma? Och vilken tur jag hade som träffade på en sådan person när jag verkligen behövde det?
Tack Karma, tack...
Nu blire inget mer idag. Mannen där i trappan räddade den här första dagen av allt och jag önskar honom evig välgång och lycka.
Och jag själv?
Jag klarar mig, det gör jag alltid.
Utan gnäll då Anna?
Näe...inte jag inte jag menar jag är väl inte onormal heller, men efter gnäll kommer analys om eget beteende och sen brukar jag försonas med mig själv, så borde alla göra...
Mot eh..onödiga torsdag...sa inte jag precis det? Eller var det förra veckan?
Ja...så är det antagligen.
Tittar nog lite på "Stolthet och fördom" innan jag somnar så jag blir normal igen haha...
Laters...