Min strävan efter kramen, är den så klok?
- Vet du Jonna, det där kommer inte sluta förrän mänskligheten är slut...
Vi sitter vid matbordet och diskuterar "Me Too", hashtagen som är på allas läppar. Personligen är jag glad att alla nu öppnar kranen och låter allt rinna ut, jag hoppas att det hjälper mänskligheten en bit på vägen men jag har tyvärr inte förmågan att se att det någonsin kommer att sluta...
Som liten mörk tjej med asisatiskt utseende så kan jag också sälla mig till alla andra under tagen men låter bli. För mig i yngre år var det så vanligt med män(inte killar) som tyckte dom hade all rätt till allt i min sfär att jag tyvärr inte reflekterade så mycket till slut och ibland är det kanske tur i oturen att man tillhör "Sköt dig själv och skit i andra" generationen...
Men jag vill inte prata om det där utan jag vill dela med mig av mig själv(som vanligt då) och det omtalade fenomenet "Anna som inte kramas".
Jo så är det faktiskt. Och jag har redan skrivit ner den analysen men jag vill bara bena i att mina erfarenheter av män sen unga år kanske gör att jag helst inte närmar mig folk på det sättet.
Jag kramas helst inte och har aldrig gjort och att för mig leva i ett samhälle där det snart anses vara oförskämt att inte krama alla man möter är kämpigt.
- Jag övar faktiskt...det gör jag verkligen....
En urskuldrande mening som jag ofta använder i mitt dagliga liv och det gäller då kramen som alla förväntar sig.
Jag vet inte varför jag är som jag är och ibland skäms jag och känner mig utanför när jag duckat en kram.
Och det är faktiskt inte alltid! Ibland kommer en kram från mig lika spontant som för alla andra...
För så är det väl? Alla kramas väl för att dom verkligen vill och gillar personen dom just lagt sina armar runt och kanske till och med gosat lite med? Jag hoppas det, det är ju nämligen det vi lär våra barn nu när vi utvecklat det som inte fanns när jag var barn, nämligen att man skall kramas med andra människor så fort man träffas både vänner och ibland främlingar.
I mitt fall kanske det är min supermärkliga "Knappfobi" (nej jag gillar inte knappar dom luktar svett) eller så har det kanske något att göra med mina oförklarliga ärr på kroppen, eller så har det bara med att göra att jag inte är bekväm med det. Eller så beror det på dom läskiga männen....ja, jag kan spekulera tills jag dör...
Men jag tänker så här...
Jag måste tyvärr öva om jag vill komma någon vart i livet. Jo så är det! Om jag skall bli socialt accepterad behövs nu förmågan att krama alla man känner och inte känner.
Ja, jag övar och övar men är inte helt övertygad om att kramen är det bästa och det är allt lite märkligt att det inte längre räcker med att räcka fram handen liksom bara skaka, men jag är väl en bakåtsträvare då...
Japp sådan blev min dag och om jag blivit klokare?
Nej!
Men det som nu diskuteras kommer ingen någonsin att bli klok på och vi får nu hoppas på att vi lär de nya generationerna rätt. För överlag så är det ju så att en kram för tröst eller av kärlek är en fin gest, så är det ju, jag menar man skall inte sluta kramas. Men kanske inte krama alla...usch jag blir helt snurrig!!!
Sist vill jag ändå hylla mina två döttrar som båda skrivit om sina erfarenheter idag.
Och till de killar som specifikt gett sig på mina döttrar vill jag bara säga...
Hoppas att era gentalier ruttnar i förtid och trillar av!
Naturligtvis hade jag mycket hemskare saker att säga men jag är ju liiiite...mognare än andra och man kanske inte skall hamna på samma nivå som dom som inte vet bättre!
Mot fredag och dansgolv som förhoppningsvis blir utan det där som gör att man hellre går av än svänger de lurviga...
Laters...