När man blir oövervinnerlig av dödsångest...
Idag vaknade jag efter en natt full av stök och upptäckte att jag var exakt lika gammal som igår fast en dag äldre...
Ja, natten var lite orolig för jag fick en dödsångest som var lika svår som båda mina förlossningar tillsammans och jag låg där i mörkret och tänkte på det sorgliga i att jag inte får finnas jämt...
Usch! Vad deppigt, tänker någon och jag håller med.
Men morgonen grydde och jag kom på att jag finns ju faktiskt nu, så varför inte bara leva och känna glädjen i att vara glad.
Och att jag har lite svårt för mörkret och att jag stundvis på riktigt hatar hösten är ju varken något jag är ensam om eller behöver fundera över för det är ju bara sån jag är.
Ja och analysen om åldrandet är ett oundvikligt ämne när jag är inblandad men jag har idag efter nattens bravader gjort mitt bästa för att vinna över nattens demoner genom att äta rätt och löpträna(ja jag flög fram idag), allt för att förlänga livet lite till och kanske lyckas jag eller kanske inte. Men det är väl det som är så spännande med livet, jag menar man vet aldrig vad som händer.
Men för att säkra min livskvalitet lite så har jag bokat ännu mera träning och besöket hos läkaren hägrar och jag tänker att han skall säga att jag är det friskaste han sett på länge och ja, jag definierade just min läkare som en han för jag gillar hannar.
Haha....
Jag känner mig nu så här ikväll lite oövervinnerlig och att jag klarar allt!
Ja, jag känner lite så här faktiskt....
Funderar lite på att göra som på 80-talet och ta en "Bergsprängare" på axeln med denna låt på högsta volym och liksom bara glida in genom portarna till jobbet imorgon.
Och om chefen protesterar då säger jag bara..." U can´t touch this" följt av..."Stop!!! Anna Time!"...
Ja en mycket bra ide eller hur? Och jag uppmanar alla att göra likadant. Och är man blyg funkar det ju också att ha musiken i sina egna hörlurar och liksom bara visualisera det ovanstående.
Yeah...
Laters....