Annalysen Analyserar

Däcka ja...

Det var något jag trodde att man bara gjorde när man kanske råkat(japp bra ordval) få lite för många promillen i kroppen, men det visade sig att man kan göra det av helt vanlig och skär trötthet också och även kanske av lycka.

 

 

Jag tittar på Nisse där hon står framför mig och jag blir så varm i kroppen. -Näe vad glad jag blir Nisse, jag måste få krama dig... Jag går fram och kramar Nisse där hon står, det är helt otroligt och min glädje är äkta för jag menar, här har jag gått och tänkt på detta med en tjejgrupp full med äventyrslystna tjejer som låter mig fixa och sen följer med på de äventyr jag tänkt ut i några år och så står vi här nu och jag får uppskattning och beröm för det jag gör. Helt fantastiskt!

 

Jo det är ju så och även om äventyret denna gången inte var i samma kaliber eller om man säger så, samma jenre som det förra när vi åkte på Zipline, så var det ändå avslappnade och fint i skärgården där fick vi se ön Vinga med sin fyr och gå i samma fotspår som Evert Taube. Vi fick sitta i en småbåtshamn och äta räkmacka och vi fick se livs levande sälar som låg på en klippa och blängde ointresserat och lite nonchalant på oss när vi som de "landkrabbor" vi är fotade till höger och vänster

Alla tog varsin "sälfie" och vi fick höra Jhermy killen från Äventyr och Tång berätta allt om sälar och hur deras liv ser ut och mycket annat.

Och som grädden på moset fick vi tjejer från mörkaste småland som nästan bara sett regn och gråa moln de sista veckorna uppleva sol och 20 graders värme, minst...

Ja, jag kanske överdriver, men som sagt om man bara haft "trist" väder den sista tiden då blir det lätt så...

 

I bussen hem känner jag helt plötsligt en enorm tyngd och jag som hade en tanke om att fortsätta umgås och prata med den delen av bussen som jag ägnat minst tid åt på vägen ner, jag fick istället känna på hur det är att däcka av trötthet.

Ja där satt jag och sov nästan hela vägen hem, kroppen ville inte lyda hjärnan utan bara domnade bort. Det sista jag hör innan jag somnar är en röst, kanske återigen Nisses som berättar att hon och hennes man brukar bråka om vem som ska läsa brevet om äventyr först när det dimpit ner i lådan. jag ler igen och allt är så soligt, hjärnan har lämnat kroppen åt sitt öde och jag misstänker att jag sover.

 

Ja och inget negativt i det, för det var en trötthet fylld av lycka och då och då hörde jag deras småprat här och där i bussen och tänkte att ja...jag ger dom alla en stunds avkoppling och lycka och det är värt allt.

 

Ja så var det och sen när jag kom hem då sov jag till idag på morgonen med ett litet avbrott för mat vid åtta tiden på kvällen.

 

Jag kommer nu att planera nästa träff och den är i princip klar i huvudet men fixet återstår ju som vanligt. Och det bästa med det, det är att jag inte behöver känna den där tomheten jag oftast känner när ett projekt är avslutat.

Japp så skönt...

 

Tackamheten är stor.

Tack tjejer för att ni finns...

 

Laters...