Lindrig Schizofreni kan nog vara bra. Eller...?
Helgen som den varit har varit bra. Jag och Robban gjorde Jönköping som man ska på lördagen med torg, loppis och sist hör och häpna mueébesök.
Japp vi fick lära oss om Carl och Johan Lundström, Ivar Kreuger samt Lena som dog av de fosfor skador hon fick av slitet på fabriken, ja allt detta på vårt kära gamla tändsticksmuseum som dagen till ära var gratis på grund av en vernisage...
- Jag vill verkligen inte! Jag vill ligga i soffan och äta chips och godis...
Jag sitter på sängkanten med mina löparbyxor i händerna, hjärnan maler på och jag tittar ut genom fönstret, därute är det regnfritt och solen lyser någon microsekund då och då, det är tretton grander, super perfekt för en runda runt sjön, men min hjärna maler på och så plötsligt hör jag två röster därinne i mitt huvud...
-Anna du kommer att må mycket bättre och du kommer bara att klättra på väggarna i kväll om du inte gör det...
Den ena rösten är så förnuftig och jag vet att den har rätt...
-Men man får faktiskt ligga inne och inte göra någonting när man är ledig! Men visst godiset och chipsen kan du väl skita i....
Den andra rösten har förvisso också rätt men jag vet ju vad som är bäst för mig och när hjärnan argumenterat klart så är alla löparkläder på och jag finner mig själv springandes runt sjön.
Hjärnan har gått över till det gamla vanliga tänket om att det som oftast pågår kan gå så fel jag menar tänk om jag helt plötsligt börjar arumentera högt och blir en sån där som alla tittar på och går omvägar för att slippa vara nära.
Men sen börjar som tur är hjärnan att bearbeta min historia istället och allt känns mycket lättare.
Det är lite läskigt det där, jag menar jag är inte ensam om sådana där inre diskussioner det vet jag men man undrar ju hur lätt det är att bli som den där mannen som i alla år gått runt här i stan och viftar hotfullt med näven åt sig själv medans han hela tiden grälar högt(också med sig själv).
Ja man kan ju undra?
Och sen kan man ju tänka sig hur det var för Ivar Kreuger(tändstickskungen) när han insåg att allt han investerat och lagt sin själ i skulle gå käpprakt åt helvete...
Jag menar i mitt fall var det lindriga anfallet av scitzofreni en bra sak eftersom jag mår mycket bättre av att veta att jag gjort dagens löp.
I Ivars fall gick det lindriga anfallet inget vidare och fel sida vann, jo för jag tror att även om han hade fått det svårt ett längre tag så hade han nog ändå blivit lycklig i slutänden.
Det tror jag faktiskt....
Japp och nu går jag och gör ett litet kyrkoval med ett enda syfte...
No SD for me!!!
Laters...