Jag och Martina...
Det där med dygnsrytm är en ju en viktig grej och jag som den sista tiden verkligen hamnat helt fel har kommit på en lösning...
I två dagar nu har jag susat fram på min "Tigerlilja" efter jobbet. Runt sjöar har jag trampat, flinandes åt alla de som kommer fuskcyklande på sina små moppecyklar med motor. Ja i tanken har jag hånat dom lite men man får vara försiktig eftersom man en vacker dag kanske går åstad och köper sig en egen liten elcykel...
Idag när jag cyklade ut från jobbet var tanken på sängen stark och det var nära att jag liksom bara styrde kossan hem. Men jag vann mot mig själv och helt plötsligt efter att ha cyklat åt motsatt håll fann jag mig på andra sidan stan och där....där hälsade jag på, Martina...
Martina var min allra första bästis.
Hon var den sötaste lilla tjej som fanns, jag och alla killar tyckte så...
Ni som någon gång träffat på den där kompisen som man beundrar och typ vill vara, så var Martina för mig.
En dag kissade Martina blod och hamnade på sjukhus vi var bara tio år då, och när hon lite senare dog, då föddes Annalysen som vi känner henne.
Det var dagen då min hjärna började analysera livet och hur allt är...på riktigt!
Det var dagen då jag blev rädd för döden...
Efter ett tag satte jag mig ner i gräset framför hennes fina sten. Jag berättade för henne att livet kan vara lite tungt ibland men att man klarar sig. Jag berättade också att jag var lite förvånad över vad livet gett och att jag är tacksam för vad jag fått.
Innan jag gick fick hon vara med på en "selfie" och när jag i vanlig ordning tagit ett par stycken skämdes jag lite...gör man så, på en kyrkogård.
Jag bestämde att det får man göra och Martina som aldrig fick vara med om varken datorer som vi känner dom eller telefoner som man bär med sig och surfar med, fick sig en lektion i vad en selfie är...
När jag lämnat kyrkogården och susade vidare bort mot Ljungarum kändes livet rätt gött faktiskt. Inom kort kommer jag att åka tillbaka till Martina med en blomma. Det blir fint.
Med fina minnen från tiden med Martina lägger jag ner för dagen.
Jag skall lägga mig i sängen och titta på avsnittet av "Vem bor här" som jag missade igår. Jag älskar det programmet. Man får titta in i olika människors hem och sen ska man gissa vem som bor var.
Jag gissar fel varenda gång men det är okej.
Man kan inte vara bäst jämt....
Mot onsdag vi gå och så vidare.
Kram Martina
Laters...