Nej, ingen behöver få panik! Lilla landet lagom är som vanligt...
Nä...
Det blev inga kort eller något sammanhang igår.
Jag liksom bara flöt med en kväll där nästan alla var med...
Vi tackade av personer vi jobbat med under en lång, lång tid. Vänner som vi kommer att minnas och sakna fast inte länge. Nu menar jag inte att de var dumma eller så, jag menar mer att livet ibland inte låter oss stanna upp och tänka. Det rasar ju på som alla vet, och innan vi vet ordet av så har det gått ett år och jag tittar på det här kortet och tänker, shit...jag rökte den där kvällen, det var dåligt!
Åh..nej...
Det är först nu, när jag ser kortet så här stort på min datorskärm som jag ser att vår fina Jocke är helt suddig.
Suck...hade jag sett det igår hade jag bett om en omtagning.
Men, nu är det som det är och att Carl också slutade var dubbel sorgligt men så är livet. De och vi vandrar mot nya mål...
Lycka till grabbar. Kram
Men...livet kan vara så här också!!!
Ja nu menar jag inte det faktum att man kan se rätt upp i min näsa utan mer den lilla detaljen att det idag på riktigt var 16 grader här i stan(Jönköping) och alla och då menar jag alla njöt, var och en på sitt sätt.
Och på vanligt svenskt vis lät det lite så här på Bryggans café idag....
- Det är allt lite varmt här va?
Tjejen som jag hänvisat till vårt bord eftersom vi skulle gå lutar sig fram, det är ett fönsterbord vi haft och ja...det blev väl lite varmt där.
- Ja det är ju ett rätt skönt problem säger jag och ler.
Det där med att vi aldrig blir riktigt nöjda här i lilla landet lagom fick sin mening åter och ingen behöver få panik. Allt är som vanligt i vårt land...inget konstigt alls...
Jag har idag varit ute och promenixat. Jag gick där och njöt med min läkares ord ringde i öronen...
-Smärta är så mycket mer än att det gör ont. En person med bevisade skador kan ha mindre ont om han mår bra och är harmonisk i övrigt, än en person som försöker hitta bevis på sin smärta men inte finner någon anledning men som i sin tur upplevt något traumatiskt är deprimerad eller bara är super stressad i livet....jag menar smärta kan förstärkas av allt det där negativa.
Han är min sjukgymnast, och diskuterar runt min onda rygg och det faktum att jag så himla gärna vill springa Göteborgsvarvet.
-Var inte rädd, säger han. Gå ut och spring eller bara gå en sväng. Lyssna på kroppen och bara gör, det är ingen fara! Blir det riktigt illa så ringer du bara mig!
Tack, sa jag, log och gick sen ut och liksom bara gjorde som han sa...
Dagen som är idag var fantastisk.
Jag mådde så bra smärtan var borta längre än på länge och bilden jag tog på mig själv för några dagar sedan när jag sovit som en kratta och dessutom vaknade alldeles för tidigt, kändes som en riktig nidbild av mig själv...
Inte så snygg!
Men här är en annan bild.
Den är tagen idag och på samma ställe. Jag ser ut som jag gör och det hela var exakt lika mysigt som det ser ut...
Otto är hos oss som alla förstår. I skrivande stund sitter han bredvid min kontorsstol och gnäller. Han får ingen uppmärksamhet nämligen. Och om en stund kommer han att resa sig upp på bakbenen, lägga framtassarna på min arm och skälla på mig för att jag är så ouppmärksam.
Hahahaaaa...
Precis som jag gör med Robban när han ligger och läser en bok.
Det märks att vi är släkt, Otto och jag...eh...i alla fall nästan...jag menar, vi är ju båda medlemmar i samma familj!
Nu lägger jag ner, går och gör en fruktsallad med feta ost och seranoskinka.
Det är fina grejer det.
Mot söndag vi gå, och då ska det bli ännu lite varmare.
Då ska jag gå bort till ett café och liksom bara gnälla lite över att jag svettas.
Eh...Anna!
Det kan ju vara klimakterie vallningar, det vet du va?
Öh...just det ja...tusan också....
Laters...