Annalysen Analyserar

Stockholm var så lugnt och tyst, och att jag i och med Jonnas prov var tvungen att gå upp i ottan var ett lyckokast i sig då jag fick känna mig ensam och ett med vår huvudstad.

 

 

Så fantastiskt att se denna gata som sträckte sig från där jag stod ända fram till Slottet och gamla stan.

Att den varit en skådeplats för terror av hemskaste slag var så otänkbart den här dagen, men när den låg där nästan helt öde fick man en sån vördnads känsla för de som miste sina liv den där dan.  Och fast de inte kunde stå emot så kändes de ändå trygga lejonen av sten...

 

Jonna var jättenervös när hon gick in till sitt test och efter förmaningar om att inte få panik utan att andas kramade jag om henne och gick. Provet hon tog var ett så kallat IELTS test i engelska. Ett test hon behöver för att få läsa på univeritet i Storbrittanien.

 

När jag går där i Gamla stan lyssnandes på en dokumentär om Tupak Shakur försvinner jag en stund och tänker på Jonna och hur nervös hon var när hon satt och väntade på att få komma in i salen där testet skulle äga rum. Och det inte är konstigt alls när framtiden står på spel...

 

 

Det är så jag brukar säga till henne när hon vacklar i sin tro och jag menar varje ord, vi är inte många som vet exakt vad vi vill göra och det kan vara en riktig broms i livet. Ja det är allt för många som liksom bara lever på med något de inte tänkt sig bara för att man verkligen inte visste vad man ville göra av sitt liv.

 

När hon var klar var lättnaden stor, och när hon andats ut lite blev det en snapchat till alla som kunde se.

 

Det var en kort och intensiv resa men så givande och när lördagkvällen kom och vi var hemma släppte allt och min lilla Jonna fick lite ångest. Jag tror det gick över fort för idag när vi vaknade till ännu en härlig dag var allt som vanligt och hon gick till jobbet.

 

Vilken kämpe och så himla bra jobbat!

 

Testresultatet dröjer några veckor så vi vet inte hur det gått ännu, men det är lite klurigt det där jag menar man tycker man kan en sak på sina fem fingrar men så finns det ändå lite man inte kan och det är pirrigt det är det verkligen...

 

Jag skall nu gå och lägga mig men en bild till skall ni få för vi var inte helt ensamma i Stockholm Jonna och jag. Nej, mamma Gunnel var där i andra ärenden och då blir det ännu bättre för Jonna, jag menar pepp från både mor och mormor...