Om man går långt...då lyckas man kanske ändå?
Ibland när man liksom säger saker men inte gör ja då blir man ju lätt förbannad på sig själv.
Jag lyckades med så mycket av det jag tänkte igår men sen är det ju så att man ibland gör upp en plan...genomför den till 95 procent och glömmer de sista fem. Jag har den sista tiden blivit vän med mig själv och 95 procents grejen. Jag menar även om man inte är 100 procent alltid så är livet ändå okej, jag menar...bara det inte drabbar andra....
Så här såg det ut igår och det man inte ser på bilden är att mer än halva påsen är skumtomtar så ja...jag slängde ungefär 1 kilo tomtar och det kändes skumt...
MEN...
Vad hjälper det, när man inte fullföljer sin plan på att skicka det som ändå var kvar i After Eight kartongen till Robbans jobb för att inte allt skulle gå om intet, ja vad hjälper den här bilden och allt bortkastat godis när kartongen står kvar på vardagsrumsbordet och retar dig som en infekterad finne i röven...
Vad som hände förstår ju alla och här behövs inte en Annalysen analys för att konstatera katastrofen som nu är ett faktum. Mitt illamående sitter nu som en tjock klump i halsen efter en och tolv uppätna bitar till och i papperkorgen bredvid mig här i datarummet ser det nu ut så här....
Som ni ser...jag kämpar och det går inte jättebra.
-Robban...kan man gå till Tenhult härifrån utan att bli påkörd?
Så löd min fråga till Robban för en stund sedan och det var inte en fråga för att få veta onödig fakta utan för att få klar tecken till en promenad alá jättelång för morgondagen oavsett väder eller vind...
-Öh...Hall...det är din syrras tur nu!!!
Den lilla killen i prubliken kryper ihop i stolen där han sitter. Han ber sina vänner hålla käften och sen...släcks ljuset.
Musiken startar och där på scenen uppenbarar sig en ensam flicka, hennes tröja är avklippt i midjan och den svarta korta kjolen ligger stilla mot låren medans hon väntar på att musiken skall ta fart. Hon är inte nervös för när musiken är sådär lagom hög och hon kan låtsas att hon är ensam då är allt så lätt och hon försvinner i sin egen värld. Stegen hon tar är lätta och svängarna med perfekta armrörelser sitter där dom ska hela vägen...
När musiken tystnar applåderar och tjoar alla. Inga burop hörs och flickan pustar ut.
Även den lilla killen i stolen pustar ut och rätar på ryggen...att hans syster nu står däruppe och tar emot applåder gör honom med ens lugn och som mamma Gunnel sa...han var allt stolt efteråt...Martin.
Ikväll när jag startade datorn och körde igång youtube fick jag ett förslag på musik jag kanske gillar och då var den där...låten jag dansade till på vår avgångs kabaré i nionde klass och i min egen sorg över att ha stoppat i mig allt det där sabla godiset såg jag ändå ljuset. För jag vet vad min kropp behöver och då får jag helt enkelt börja med en promenad till Tenhult, ja...så får det bli...
Imorgon är det fredag och jag lever vidare, men först Sandra med låten "Heaven can wait" och där i skuggorna...en flicka med stora drömmar som ett år senare(typ) födde en dotter....
Kram Alla
Laters...
Ja den dagen minns jag kanske inte som igår men nästan. Vi var så stolta och glada för Du var så duktig och är det fortfarande.