Annars då...?
Jodå...
Livet går vidare och på något sätt så känns det som om sommaren som är, med värmen och annat gör att hjärnan kanske möjligtvis äntligen lugnat sig lite. Jag hinner liksom inte gå ner i syntax error mood.
Tur är väl det och det känns ändå rätt lugnt för det är rätt jobbigt när huvudet med hjälp av hjärnan skall analysera precis allting över, under och åt vänster...
Ja det allt tur att jag inte funderat över hur jag själv skulle reagera därborta i Thailand och grottan. Skulle jag vara den som höll låda, kanske vara lugn och sansad eller skulle jag vara den som skrek "vi kommer döööö..." så att dom andra måste ge mig en lavett för att jag skall hålla tyst.
Själv ser jag mig själv som den som likt McGyver liksom bara bygger en bergsborr av en hårnål och sen räddar alla och får vara med på nyheterna och förklara för alla som vill höra om hur just jag behöll lugnet och bara var smartast.
Eh...va???
Om man nu återgår till verkligheten så är jag skitnöjd med att inte jag har varit instängd i två veckor och mer. Jag hoppas dock att jag får höra mer om hur det var, jag menar tänk att sitta där i mörkret rädd och ledsen och helt plötsligt få se ljuset i vattnet från dykare som kommer som räddande änglar...
-Dom är ute nu...allihopa är räddade!!!
P ropar bakom väggen på jobbet och jag jublar. Jag är så tacksam liksom....
När jag sen går vägen fram i korridoren på jobbet funderar jag på hur vi funkar vi människor. Tänk att dessa pojkars öde blivit min och så många andras lilla "concern" och att vi är så många i världen som nu är glada och tacksamma.
Ja så kan det vara slutet gott allting gott.
Här hemma i Sverige på K-street är det iallafall som vanligt. Jag och Kim drog till skogs och letade checkpoints.
Man får se rätt mycket vackert på de där turerna och vi förundrades som vanligt. Tyvärr hade vi lite för många flygfän i form av mygg och annat oknytt i hälarna men så plötsligt när vi gått över en äng full av "någons" bajs fann vi oss stående öga mot öga med...en massa får...
Jaha...så var livet idag borta i Huskvarna. Jag säger bäää...på det och hoppas att fåret med svart ansikte heter Shaun.
I en annan del av världen långt ute i bögda susade en annan familje medlem runt på sin fina racercykel. Och att han skall tävla en hel vecka i streck stärker tron på att mänskligheten kommer överleva och att jag är gift med en man som är lite mer än lovligt galen.
Ja, och så duktig då förstås...
Japp det var väl allt.
Eller...?
Just det. När jag och Kim var klara och stegade mot bilen då stötte vi på den här skylten och jag tänkte...ja, syftet med den här skylten är inte att man skall sänka farten. Den är för att jag skall tänka...lite...mindre...
Hahaha....jag dööör....
Jag orkar inte mer nu. Får ta min arma lekamen och liksom bara lägga den ner på stället där jag har mina kuddar och mitt täcke.
-Bra tänkt där Anna...smart!
-Tack mig själv, tack.
Mot onsdag och en dag närmare semester.
Laters...