En helg, två fantastiska händelser....
När jag sprang runt runt i lägenheten igår morse funderade jag på det där med att starta i varvet. Jag packade tandborste, smink lite kläder och annat som behövdes för en natts övernattning. Hjärnan analyserade alla aspekter i att jag skulle springa nästan helt otränad. Hur ont skulle jag få i kroppen? Skulle det vara värt? Kan jag leva med att jag inte startar?
Några timmar senare satt jag där i gräset mitt bland tusentals tävlande med Robban. Vi hade precis tittat på när vinnaren av hela Göteborgsvarvet sprang i mål och skulle nu göra det sista som alla löpare gör innan start, lämna in våra väskor och kissa en sista gång.
Sen var det dags.
När vi stod där i startfållan en stund senare tog jag min mans hand, kramade den och viskade " Robban...jag är rädd..." Sen gick statskottet...
Jag sprang och jag sprang hela tiden till ettusen procent koncentrerad på att hålla så låg fart jag kunde för att orka så länge som möjligt. Som planerat gick jag över Götaälvsbron för att sedan orka springa hela Avenyn upp till Götaplatsen. Sen var det gå springa gå som gällde och så plötsligt såg jag gångbron som jag vet betyder att det bara är en kilometer kvar. Och så plötsligt var allting över....
Jag kan inte säga att det var glädje. Inte heller en dunk i egen rygg utan mer...okej nu är det över...nästa!!!
Konstigt kan man tycka men så kändes det just då och ordet lättad är bättre för det beskriver nog bättre hur det kändes när jag var klar...
Javisst och nu är det bara att anmäla sig till nästa år, inget konstigt alls och då...då skall jag var mer förberedd och då skall jag springa över hela Götaälvsbron och förhoppningsvis komma under två timmar ja, ja, jaaa...
När vi alla var ombytta nyduschade och klara, jag, Robban och Tobbe(japp Tobbe bladig var med) då var vi trötta men kvällen avslutades ändå med en välförtjänt middag och hör och häpna några drinkar innan vi gick och la oss nästan helnöjda och glada att det var över!
Hahahaaaa....
Och idag...
Å nej....
Jag suckar när jag tittar på min telefon. Min chefs namn lyser på displayen och jag hinner tänka tusen saker innan jag ser att det inte på något sätt handlar om jobbet.
"Trevlig artikel i lördagsexpressen!" Står det och jag hajar till.
Min nominering av min mamma till " Stora mamma priset" visste jag ju om och att Expressen visat intresse för just min historia hade jag efter en intervju via telefon koll på. Både jag och mamma har varit involverade. Men när den skulle publiceras det visste vi inte...
Där var den och den var så bra och fin.
Mamma förtjänar verkligen det hela och alla ni som varit med ett tag vet att mamma är vår familjs matriark och att hennes vilja att hjälpa har drabbat oss alla många gånger, oss och många, många andra.
Att jag en kväll när jag låg och pratade med Jonna innan läggdags och råkade se att man kunde nominera sin mamma och sen liksom bara gjorde det är det bästa jag gjort. Dom skrev förvisso inte allt vi sa men det blev ändå bra. Och att hon är bäst min mamma Gunnel det har jag fått visa hela landet men jag vill också belysa att hon också är en av många fantastiska mammor i vår värld!
Grattis Mamma
Du är bäst!
En helg med två fantastiska händelser är över. Två händelser som jag själv hittat förutsättningarna att genomföra och också gjort med lyckade resultat. Allt blev så bra så jag nästan dör och jag klappar mig själv på axeln och ropar hurra!!!
Imorgon är det måndag och en härlig arbetsvecka börjar.
Ja, jag sa härlig. Man skall börja på topp.
Vi hörs.
Laters...