En skön dag som slutade med FN:s flyktingorgan...

Livet / Permalink / 0
 
Jag susar fram längst Vätterns strand på min "Tigerlilja".
Solen gassar och idag njuter även en sån som jag när det värmer i ansiktet....
 
-Robban! Jag cyklar bara bort till Liljeholmsparken och kollar vad folk har för sig därborta.
Jag vinkar åt min man när han cyklar hemmåt och sen styr jag bort mot Liljeholmen. Väl där börjar hjärnan jobba mellan ankdammen och minigolfbanan, många analyser och tankar blir det men det är en som sticker ut.
Den om att jag inte får åka hem och sova.
 
Natten som var blev inte som jag tänkt mig, jag var inte tillräckligt klubbad av vårruset för att sova som en stock. Nej inte det minsta för jag sov lite sisådär en timme eller så på hela natten.
 
Därför bestämde jag mig för att det inte var dags att cykla hem utan jag cyklade ner mot Huskvarna istället och det var en lyckträff för det var så vackert ute och det luktar så gott...
 
Ja att trötta ut sig själv är ju alltid bra och jag hittade några checkpoinst på vägen.
 
Medan jag cyklade på i världen så kom världen till mig och jag tänkte att ja, här cyklar jag på min fina cykel. Ute i världen pågår krig som aldrig tar slut. Vi skitar ner våra hav och förgiftar vår mat och natur.
 
Sen dyker bilden av en kvinna upp i bakhuvudet gråtandes berättar hon hur militärer tog hennes yngsta barn och kastade in det i elden innan de sköt hennes man och femårige son. Och när hon försökte skydda sin äldsta dotter slog de dottern med en machete i huvudet..."det gjorde så ont i mitt huvud när de slog henne" hon gråter tårar som stänker djupt in i själen på mig.
 
Att jag börjar tänka på just det mitt i allt det här vackra är nog bara för att jag har så lätt att fastna i andra människors öden. Och för att det är så ofattbart att det hela inte är en dålig film utan ett inslag på nyheterna som jag såg häromkvällen.
 
Jag lämnar kvinnan i tanken. I mitt hjärta har jag gömt henne och försöker skicka så mycket telepatisk kärlek jag kan. Hennes dotter överlevde och satt bredvid henne där i flyktinglägret antagligen med djupare sår än de som syntes i hennes hårbotten. När jag vaknar är jag åter på min cykel och till fågelsång cyklar jag hemmåt till mitt liv...
 
Jag hoppas nu inte att någon blivit allt för trött på mig och min förmåga att ibland skriva in allvarliga saker när man minst anar det, ja jag förstår att luften går ur lite men det är också lite terapi för när jag såg inslaget fick jag en chock och den har suttit i bakhuvudet ett tag nu.
 
Men så där...någonstans mellan Rosenlundsbadet och Rosariet så kommer jag på vad jag skall göra.
Och nu några timmar senare är det klart. Jag skall bli månadsgivare till UNHCR FN:s flyktingorgan.
Jag ska bli en en av många hjältar...
 
 
Det är rätt sjukt vad bra vi har det här i landet där vi bor. Det får vi aldrig glömma!
Och om någon är på väg, ja då kan de bara läsa min blogg för jag har inga problem att påminna...om och om igen...
 
Så slutade den här dagen ännu soligare än den började. Jag skall nu gå och lägga mig och har jag tur, ja då får jag sova hela natten.
 
Vi hörs imorgon.
 
Laters...
Till top