Ett ovanligt svårt fall av ironi...

Livet / Permalink / 0
Hej.
Lite senare på kvällen än vad som är okej, sitter jag nu här efter en tripp till vårt kära ICAmaxi. Jag har fått min näst sista lön från hotellet och känner mig nöjd med det då jag trodde att det var min sista...
 
Idag var tanken att skriva ner hur det på riktigt känns att vara på en plats där allt är nytt men det hinns tyvärr inte med och jag tänker att dagens lilla analys får bli den här:
 
Kan det vara så att karma finns?
Jag menar förvisso har jag alltid trott det och försökt leva efter att det är så, liksom för att skydda mig själv lite.
 
Vad menar du? Frågar någon.
Jo det skall jag förklara...
Även om det nu var så att jag var färdig med hotellet så vet jag ju att byggnaden för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Och människorna som finns där, dom kommer jag att sakna lika mycket som jag skulle sakna någon ur min egen familj, det har jag ju sagt några gånger nu den sista tiden och jag menar det!
 
Men så fanns det ju faktiskt en sak som jag påtalade högt några gånger att jag inte skulle sakna. En sak som jag haft ansvar för i många, många år. En sak som jag ärligt kan säga att jag såg till att slippa så fort jag kunde...med flit.
 
Kvarglömda saker...
Tillhörigheter som gäster glömt på hotellet och som när dom upptäckte det, alltid var det bästa, finaste och dyraste de hade ägt i hela sitt liv om jag var tvungen att meddela att jag inte hittade dom. Eller som dom..ojdå...hittade när jag ägnat en bra stund åt att leta.
 
Och om jag hittade grejerna efter kanske många om och men, då fick jag paketera och fixa med posten och dona, så att gästen skulle få tillbaka det.
 
Mycken onödig tid och ibland arga diskussioner i telefon med gäster om deras grejer som de själva hade glömt har varit en del av min vardag genom åren. Diskussioner som tyvärr inte kunde uppvägas mot de emellanåt trevliga samtal med tacksamma gäster som också förekom då och då.
 
Nej det där skulle jag inte sakna usch!!!
 
Och så till det där med karma...eller...nej...det är nog inte karma det här.
Det här måste bara vara ödets ironi och livet, jag måste bara få säga...WHAT!!!
 
Skåda alla denna del av mitt nya kontor...
 
 
-Ursäkta, jag var här på utbildning för två månader sedan och då kan jag ha tappat eller glömt ett örhänge...
 
Jag tittar på den söta tjejen i dörröpningen och jag kastas tillbaka i ett virrvarr av känslor och så tänker jag, shit...nu blev allt overkligt igen och sen...ridå.
 
Haha...ja...
Vad ska man säga. Naturligtvis kommer det inte att bli den mängd som jag är van vid men detta är ändå verkligen ändå ett ovanligt svårt fall av...ironi!
 
Nähä!
Nane dags och jag lägger ut...eller lägger av menar jag.
 
God natt alla.
Kram Karma
 
Laters...
 
 
 
 
Till top