Hon klamrade sig fast och mitt hjärta gick i tusen bitar...

Livet / Permalink / 0
En dag i taget. Känslor upp och ner och upp igen och sen...brister hjärtat...
 
Det är dan före dan före dan och som min agenda ser ut så har jag idag gjort mina sista listor på Stora hotellet. Jag tänkte inte på det innan jag fick in dom på eftermiddagen och instinktivt greppar jag telefonen och tar ett foto.
 
 
Listorna har varit en stor del av mitt liv på hotellet och varje morgon är det dom som är stommen i det jobb jag utför.
 
Att tänka logistik och se till att alla rum och utrymmen blir städade med pengar och nyckeltal i bakhuvudet har blivit en vardag som jag ibland tror att jag kan utföra i sömnen...ja inte riktigt men nästan...
 
Några gånger idag har jag fått lite panik. Inte för att jag skall sluta utan för att jag skall glömma. Och några är de gånger då jag tänkt att det här, det här borde jag ta kort på. Det stannade alltid med en tanke tyvärr men jag slutar ju inte idag så jag har alla chanser ännu.
 
Men ett kort fick jag ändå till slut och det blev ett glatt ett...
 
 
Lite senare...
Jag står i det rum på hotellet som heter Ole Bull. Jag har just haft ett av de många PU-samtal  jag valt att ha idag två dagar innan avslut för att få säga ett personligt adjö till mina tjejer.
 
Jag avslutar varje samtal med att tacka och krama om dem en efter en, att säga adjö är sorgligt men fortfarande är allt lugnt, lite för lugnt.
Jag som är känslomänniska börjar fundera lite på om jag plötsligt blivit känslokall eller om mitt egenförsvar är så bra på att bara stänga av att jag blir helt och totalt bedövad.
 
Men så plötsligt...
-Det ordnar sig, Eva är här och den nya tjejen är jättebra...
Jag står och håller om den tjej jag precis avslutat samtalet med och precis när jag gett henne en lång varm kram så brister allt för henne och de känslor jag anat ett tag visar sig nu med full kraft.
Jag tar henne i famnen igen och likt ett barn gråter hon högt och jag går i tusen bitar, all min kraft går åt att inte sätta mig ner på golvet och bryta ihop.
Sorgen jag känner över att lämna dessa tjejer visste jag fanns där, jag har bara hållt den stången för att kunna leva...
 
 
Sorgen överumplade mig men jag hämtade mig snabbt och levde resten av dagen genom att fixa och skratta mycket.
 
Jag kommer aldrig att glömma hur hon grät. Som ett litet barn stod hon där och hon klamrade sig fast vid mig en lång stund, och att det var just hon gör så ont i själen.
Ja, jag tror jag dog lite där inne...i Ole Bull...
 
Jag har två dagar kvar. En lön till skall göras och lite annat fix och trix.
Imorgon är det torsdag. En dag jag länge kallade onödig men tog tillbaka för att jag tyckte att man skall se positivt på livet. Tyvärr känns tordsagen ändå lite onödig just nu. Men den är likafullt totalt och helt nödvändig så att jag kan få en dag till med alla mina fantastiska tjejer....
 
Laters...
 
 

Det är den sista nedräkningen...

Livet / Permalink / 0
Måndan kom, tisdan kom, onsdagen kom så småningom...
 
Ja nu är det inte långt kvar och att det är nedräkning är lite overkligt. Min hjärna är fortfarande jobbigt lugn och känslorna följer i samma spår...tror jag...
 
 
Kära gamla hus snart är jag inte här längre...
Så är det ju faktiskt och några gånger idag har jag faktiskt ändå tänkt att ja...det är väl tur det.
 
Ja nu är det inte i negativ form för precis som jag skrivit innan så är det dags för lite nytt blod på den plats jag lämnar. Någon som skall springa fram i korrodorerna för allt vad tygen håller när det behöver fixas här och där, någon som smeker över sängöverkasten för att de skall ligga rätt, någon som rättar till mattan som ligger snett.
 
Någon som inte är jag, fast ändå har lite av min syn på livet på hotellet. Någon som brinner för service.
 
På gott och ont så gör det hektiska livet på hotellet allt mycket lättare för mig genom att fortgå för full maskin och i veckan som den är nu skall det öppnas tio nyrenoverade samtidigt som det vanliga bygget alltjämt fortgår utan slut. Jag försöker samtidigt göra ett fint avslut och känner så här tre dagar före "hexit"(hotel exit i väldigt dålig brexit term) att jag inte kan göra mycket mer nu.
 
Allt detta samtidigt som jag vill koncentera mig på det nya som komma skall och fixa inför det.
 
Men jag skall inte gnälla för jag njuter ändå av känslan av att jag gör nytta där jag är nu och att jag skall göra nytta dit jag kommer.
 
 Den sista nedräkningen är nu verklighet för mig och min analys av läget är att även om det inte känns så mycket i själen än så visar kroppen desto mer genom att knipa i magen och må lite illa från och till.
 
Inget konstigt alls...!
 
 
Ah...dessa pudelfrisyrer...
Jag älskade 80-talets långhåriga killar.
Robban älskar inte att jag älskar det, men han såg ju själv ut sådär när det begav sig så jag säger bara...sluta gnäll Robban...
 
Mot imorgon då det är en dag närmare finish line(finsk linje hahah...eh..nä...) och jag, jag skall träna och skriva lite mer om hur jag känner och om hur jag tänker att det kan komma att bli när halva hjärnan stängs av efter 18 år som arbetsledare...
 
Löve you all
 
Laters...
 

Ett härligt gäng och en Björninvasion...

Livet / Permalink / 0
Söndag och dan före "the final countdown" i läget som det är nu. I min hjärna pågår inget speciellt och själen är ovanligt lugn, vilket bådar gott för veckan som kommer att bli en berg och dal bana i allt som livet ger...
 
När jag idag slog upp de bruna var det med sol i sinne och sol inne och med utvilad hjärna gick jag upp ur sängen om än lite mörbultad. Möjligt var det så för att jag som allt som oftast vaknar till för att vända mig på nätterna, just denna natt inte vaknade ett skit utan liksom bara...sov...
 
Igår...
Min dag med tjejerna blev så bra och precis så avslappnad som jag ville att den skulle bli. En lite skakig start blev det då vi med vår lilla buss gled fram i mörkret där snö och blåst härjade. Bilar låg i dikena och blåljusen blinkade lite här och var bredvid bärgningsbilarnas röda ljus.
 
En av oss kom inte med överhuvudtaget då blåsten tog makten över naturen och helt sonika välte ett träd rätt över vägen...
 
 
Snopet är ett bra ord och sååå...tråkigt.
-Jag funderar på hur jag skall flytta trädet åt dig men jag vet ju att jag inte kan...säger jag till berörd person i telefonen. En tråkig situation och när en annan väg prövades, ja...då låg det ett träd över vägen där också. Hur stor är chansen för det liksom...? Sen kom Björn och han var bäst.
 
Så började vår äventyrsdag och även om det var lite tråkigt så var vårt mål ett slott med spa och glada i hågen gav vi oss av mot vårt mål, de andra tjejerna och jag...
 
 
Och när vi kom fram...då var det chill på menyn. Björn är god som chili.
 
 
 
 
 
 
Vi spaade inne och vi spaade ute och när vi var klara då gav vi oss av hem till Jönet igen och där blev det en drink hos "moi" innan middag med Björn-god  mat innan avslut.
 
 
 
 
Kajen 23 har en av de godaste pizzorna jag ätit på länge eller kanske ens någonsin.
 
Javisst och efter lite reklam är det nu dags för mig att förbereda mig för min sista arbetsvecka på hotellet. Lugnet som jag känner hoppas jag att jag får ha kvar.
Och om inte, då får jag använda alla de saker som jag lärde mig i teatergruppen Amanda som liten.
 
Japp, jag blev ju ingen Greta Garbo direkt men lite lärde jag mig allt ändå haha...
 
Nu slutar jag för idag.
Livet väntar och jag hjälper det genom att liksom bara hänga på.
 
Bloggen idag fick en liten påhälsning av en Björn och även om jag tänkte radera de små meddelandena så tänkte jag att de får vara kvar som en rolig påminnelse om att inte låta Björnar invadera :-)
 
Kram Alla
 
Laters...
 
 
 
 
Till top