Det är den sista nedräkningen...
Måndan kom, tisdan kom, onsdagen kom så småningom...
Ja nu är det inte långt kvar och att det är nedräkning är lite overkligt. Min hjärna är fortfarande jobbigt lugn och känslorna följer i samma spår...tror jag...
Kära gamla hus snart är jag inte här längre...
Så är det ju faktiskt och några gånger idag har jag faktiskt ändå tänkt att ja...det är väl tur det.
Ja nu är det inte i negativ form för precis som jag skrivit innan så är det dags för lite nytt blod på den plats jag lämnar. Någon som skall springa fram i korrodorerna för allt vad tygen håller när det behöver fixas här och där, någon som smeker över sängöverkasten för att de skall ligga rätt, någon som rättar till mattan som ligger snett.
Någon som inte är jag, fast ändå har lite av min syn på livet på hotellet. Någon som brinner för service.
På gott och ont så gör det hektiska livet på hotellet allt mycket lättare för mig genom att fortgå för full maskin och i veckan som den är nu skall det öppnas tio nyrenoverade samtidigt som det vanliga bygget alltjämt fortgår utan slut. Jag försöker samtidigt göra ett fint avslut och känner så här tre dagar före "hexit"(hotel exit i väldigt dålig brexit term) att jag inte kan göra mycket mer nu.
Allt detta samtidigt som jag vill koncentera mig på det nya som komma skall och fixa inför det.
Men jag skall inte gnälla för jag njuter ändå av känslan av att jag gör nytta där jag är nu och att jag skall göra nytta dit jag kommer.
Den sista nedräkningen är nu verklighet för mig och min analys av läget är att även om det inte känns så mycket i själen än så visar kroppen desto mer genom att knipa i magen och må lite illa från och till.
Inget konstigt alls...!
Ah...dessa pudelfrisyrer...
Jag älskade 80-talets långhåriga killar.
Robban älskar inte att jag älskar det, men han såg ju själv ut sådär när det begav sig så jag säger bara...sluta gnäll Robban...
Mot imorgon då det är en dag närmare finish line(finsk linje hahah...eh..nä...) och jag, jag skall träna och skriva lite mer om hur jag känner och om hur jag tänker att det kan komma att bli när halva hjärnan stängs av efter 18 år som arbetsledare...
Löve you all
Laters...