Hon klamrade sig fast och mitt hjärta gick i tusen bitar...
En dag i taget. Känslor upp och ner och upp igen och sen...brister hjärtat...
Det är dan före dan före dan och som min agenda ser ut så har jag idag gjort mina sista listor på Stora hotellet. Jag tänkte inte på det innan jag fick in dom på eftermiddagen och instinktivt greppar jag telefonen och tar ett foto.
Listorna har varit en stor del av mitt liv på hotellet och varje morgon är det dom som är stommen i det jobb jag utför.
Att tänka logistik och se till att alla rum och utrymmen blir städade med pengar och nyckeltal i bakhuvudet har blivit en vardag som jag ibland tror att jag kan utföra i sömnen...ja inte riktigt men nästan...
Några gånger idag har jag fått lite panik. Inte för att jag skall sluta utan för att jag skall glömma. Och några är de gånger då jag tänkt att det här, det här borde jag ta kort på. Det stannade alltid med en tanke tyvärr men jag slutar ju inte idag så jag har alla chanser ännu.
Men ett kort fick jag ändå till slut och det blev ett glatt ett...
Lite senare...
Jag står i det rum på hotellet som heter Ole Bull. Jag har just haft ett av de många PU-samtal jag valt att ha idag två dagar innan avslut för att få säga ett personligt adjö till mina tjejer.
Jag avslutar varje samtal med att tacka och krama om dem en efter en, att säga adjö är sorgligt men fortfarande är allt lugnt, lite för lugnt.
Jag som är känslomänniska börjar fundera lite på om jag plötsligt blivit känslokall eller om mitt egenförsvar är så bra på att bara stänga av att jag blir helt och totalt bedövad.
Men så plötsligt...
-Det ordnar sig, Eva är här och den nya tjejen är jättebra...
Jag står och håller om den tjej jag precis avslutat samtalet med och precis när jag gett henne en lång varm kram så brister allt för henne och de känslor jag anat ett tag visar sig nu med full kraft.
Jag tar henne i famnen igen och likt ett barn gråter hon högt och jag går i tusen bitar, all min kraft går åt att inte sätta mig ner på golvet och bryta ihop.
Sorgen jag känner över att lämna dessa tjejer visste jag fanns där, jag har bara hållt den stången för att kunna leva...
Sorgen överumplade mig men jag hämtade mig snabbt och levde resten av dagen genom att fixa och skratta mycket.
Jag kommer aldrig att glömma hur hon grät. Som ett litet barn stod hon där och hon klamrade sig fast vid mig en lång stund, och att det var just hon gör så ont i själen.
Ja, jag tror jag dog lite där inne...i Ole Bull...
Jag har två dagar kvar. En lön till skall göras och lite annat fix och trix.
Imorgon är det torsdag. En dag jag länge kallade onödig men tog tillbaka för att jag tyckte att man skall se positivt på livet. Tyvärr känns tordsagen ändå lite onödig just nu. Men den är likafullt totalt och helt nödvändig så att jag kan få en dag till med alla mina fantastiska tjejer....
Laters...