I varje hörn och vrå...
Jag vandrar fram i korridorerna...
Allt känns som vanligt men ändå inte.
Överallt ser jag personer om jag känner eller har känt.
Mona, Catrin, Erich, Rickard, Danne, Martin, Johan, Johan, Johan och Johan, Christer, Doddo, Marie E, Marie B, Gunilla, Petra, Linda, Linda, Sussi, Leif och Leif, Barbro, Rohi, Shanaz, Sigge, Annika, Isabella, Martina, Pelle, Lina, Isabell, Kim, Jonna, Sanna, Nina, Anders L, Pia och Pia, Andreas, Ylva, Nalle, Marie igen och Tori...
Så många namn och ändå är det långt ifrån alla som vandrat där jag vandrat, och till dom jag inte nämner ber jag om ursäkt men nästan alla namn här ovan har krävt en hjärnstyrka som jag i nuläget inte har.
Tysta står dom i hörn och vrår där jag går och dom vinkar glatt. I mitt huvud vinkar jag tillbaka.
Jag har nu så sakta börjat ta farväl av huset som är mitt, huset där jag regerat och delegerat, städat, diskat, fixat och trixat.
Det första jag tog farväl av var ändå spegelsalen, ja nästan direkt efter mitt samtal med chefen faktiskt.
Min sal, spegelsalen...salen som fick mig att stanna och tro att jag jobbade på ett slott. Jag tittar i speglarna och ser att det gått några år och jag tänker att jag ser något där inne. Kanske bor det väsen där någonstans i speglarnas själ...
För ett år sedan fick jag för mig att putsa de stora kristallkronorna där långt uppe i taket.
Prisma för prisma timme efter timme stod jag där på stegen och kanske visste jag redan då att det var nära...?
Kanske gjorde jag det som tack...?
Plötsligt en dag förra veckan hör jag följande i hjärnan när jag springer förbi pentryt där konferensen har sitt lilla krypin.
Jag hör E:s röst som förställt piper....
-De går ut och tar kaffe, när jag precis har plockat in all disk och är färdig...
Jag skrattar så jag dör åt det hon säger och det roligaste i det hela är att det där alltid hände när man ville gå hem.
Sen nynnar jag på en Carola låt och E meddelar att..nä Anna, det svänger inte om Carola! Och sen skrattar vi så vi dör innan vi plockar ihop oss och går hem...
Hjärnan har hört rätt mycket sånt den sista tiden och det är lika trevligt som konstigt.
Många är de röster som ekar i korridorer och salar.
Alla röster jag själv känner igen och röster från än längre bak i tiden. Jag menar mina 24 år är en klick i havet då hotellet funnits i ungefär 160 år...
Tillbaka...
På hotellet idag sprang allting på som vanligt. Även om jag snart slutar så jobbar jag på och kör hårt ända in i kaklet. Kanske lite för hårt för idag när jag fick frågan av M hur det känns så kom jag på att det inte känns som om jag skall sluta överhuvudtaget nu. Nej inte alls faktiskt!
Sist idag en bild från svunna tider. Alla som sprungit genom mitt kontor någon gång har sett en liknande bild från den Halloweenfest som jag och E fixade då, någon gång 2006...eller nåt...
Japp...
Såna tider, såna tider...
Mer känslor på bloggen som är gjord för sånt.
Men inte mer idag för, jag skall åka och handla.
Vi hörs när vi hörs och om vi ses...då ses vi...
Laters...