It's time for me to fade away...

Livet / Permalink / 0
Familj...
Ja, jag menar ju förstås jobbfamiljen. Den grupp människor man lever med lika mycket som sin egen familj och som man utan blodsband knyter an till på ett sätt som ibland kan bli lite kusligt nära.
 
Man kan lätt tro att jag som varit 24 år på hotellet varit längst men riktigt så är det ju inte för där finns de som varit längre och vi är nästan som syskon eftersom vi alla var lika gamla då när vi började...
 
-Tänk då i slutet på 90-talet, då var vi alla här lika gamla. Ja, alla utom Chefen förstås och någon mer...
Jag tittar på mina två arbetskamrater som sitter och snick snackar vid det lilla vita bordet bakom receptionen.
- Och tänk vad spännande nu kommer det en ny generation som skall vara här och härja dag som natt.
 
När jag går därifrån känner jag mig lätt om hjärtat av tanken på den nya generationen som kommer med nya krafter och som kommer att föra hotellet framåt. Och kanske kommer de som vi att ha lite fuffens för sig i periferin haha...
 
Sen blir jag naturligtvis sorgsen då jag känner att det allt är lite märkligt att inte jag skall vandra genom korridorerna längre....
 
Första veckan i juli 2018...
 
-Ja det är Anna...
Jag står inne på mitt kontor på jobbet, jag har precis varit ute och fixat med uteserveringen som blev så fin i år med nya blommor och dynor när mobilen ringer...
 
 
-Hej det här är Klara på Qulturum, har du tid?
Jag stirrar framför mig en stund. Hjärnan funderar på vart jag skall fly någonstans så att jag varken syns eller hörs jag menar, jag är ju på jobbet och för det första har jag ju förbjudit mobiler och för det andra så är det inte snyggt att prata med potentiell ny arbetsgivare.
 
Jag flyr till slut ut på uteserveringen igen och försöker se ut som om jag är riktigt upptagen med att fixa med blommorna...igen...
 
Klara och jag pratar bort en stund, hon undrar om jag fortfarande är intresserad av jobbet och hon låter så trevlig där i luren. Jag tänker att det var en av de saker som fick mig att bli så nyfiken på vår intervju, att alla verkade så trevliga...
 
- Men vi har en liten fundering sen du var här sist och nu när jag vet att du fortfarande är intresserad så frågar jag bara...jag hör hur hon drar efter andan...varför vill du jobba hos oss? Jag menar det är ju ingenting av det du gör nu egentligen...
 
Hennes fråga är så befogad och nu är det jag som drar efter andan innan jag svarar...
-Det är just därför, det är för att jag vill göra någonting annat, svarar jag och skrattar...
Mitt svar möts av glädje, vi pratar lite till och bestämmer att jag skall komma in för ett samtal till.
 
När vi lagt på luren sätter jag mig ner en stund på en av de gröna stolarna och tittar ut över kanalen. Mycket händer i hjärnan men så plötsligt blir jag lugn och jag tänker att det här kan vara min chans och min stund att komma ut och hitta mina farligheter. Farligheter som i att kanske lämna min familj och tryggheten i den och att vara ny på jobbet(det var längesedan).
 
Jag reser mig upp och går in på hotellet.
När jag sätter mig i min stol vid skrivbordet så tittar jag mig omkring och ja, nu är det kanske snart dags och jag ser för mitt inre mig själv och E vid fönstret uppe i rum 103 och frågan jag ställde henne då ekar mellan väggarna där jag sitter...Hur känns det? Du kanske snart är härifrån...
 
Vi har bestämt att mötas om några veckor. Jag känner att min stund är kommen och några dagar senare är det dags att ha semester igen och jag, jag tar det chill och funderar ut en strategi i det som komma skall...
 
 
Varje dag låg jag där på min filt efter löppasset och klurade på livet och hur det skulle bli. Varje dag åt jag min medhavda macka och tänkte, nu är det min tur...
 
Idag har jag aktivt letat fram låten som får runda av känslorna. Jag vill bara ändra lite i texten och säga att jag inte förlorade något spel!
Nej, jag tror jag vann faktiskt...
 
 
Nu får jag sluta innan jag blir lika tårögd som E-type.
 
Nästa gång blir det mer och jag kan väl säga så här...
JAG HAR NOG BLIVIT VÄRRE ÄN MAMMA G I LÅNGRANDIGHET HAHAAA...
 
Kram Alla och godnatt.
Kärlek till Robban Kim Jonna Mamma Gunnel och Martin och alla andra då förstås.
 
Laters...
Till top