Learn by stupidity...
Ett café, ett annat hotell, ett jobb inom kommunen, domstolsverket, kommunen igen och igen. Min historia, min härliga tjejgrupp. En mentor och en mentor till. Ett eventbolag, JU eventkoordinator, travelmanager, Chief Happines Officer, VD Stormtrivs, Samhall, Ekonomistäd, researcher för kompetenshöjning och sist ett hotell till...
Listan ja...
Ni vet det jag skrev för några dagar sedan när jag blev helt färdig av att bara tänka på allt det som pågått i mina kulisser.
Emellanåt har jag skämts så oerhört för jag menar, hotellet är mitt liv och alla där är ju mina familjemedlemmar. Nä, 24 år innanför dess fina väggar river man liksom inte bara ner, så är det ju, även om jag sett många riktiga väggar rivas och byggas upp då och då genom åren.
-Vad fint ni har det här...så ljust liksom...
Jag sitter på en intervju och stället där vår kommun huserar är i mina ögon ett paradis med sina kontor och korridorer.
Det hela utspelar sig nästan exakt på det ställe som E suttit på några veckor tidigare i sina intervjuer och tjänsten var en likadan som den hon fått men ett vikariat.
-Det måste vara jättehärligt att jobba här...vad har ni på er förresten...?
Ja, det var ingen hejd på de dumma frågor som jag ställde där jag satt. Men alla ska också betänka att det här var min allra första riktiga jobbintervju någonsin och jag var egentligen inte i stånd att ens söka jobb. Jag menar...jag var ju bara nästan färdig där på mitt hotell. Jag var dessutom sorgsen över att E slutat och panikslagen över det faktum att jag nu blev ensam i allt det som vi byggt upp. Men det som var det allra sorgligaste var ändå att jag fortfarande inte visste vad jag ville bli, när jag blev stor...
Att jag inte fick jobbet är ju inte konstigt och när jag tittade i backspegeln så insåg jag att jag själv aldrig ens hade övervägt att anställa mig efter den intervjun.
Men jag lärde mig mycket och nästa intervju gick bättre och intervjun efter det ska vi inte tala om för där träffade jag nästan mitt i prick och jobbet jag nästan fick svider fortfarande långt inne i själen. Men det hela öppnade också insikten om att man aldrig, och jag upprepar a l d r i g får vackla när man vill något...
Jag lärde min läxa, E slutade och jag, jag slickade såren och drog till Paris...
