Hit med lite farligheter....

Livet / Permalink / 0
Innan jag börjar berätta om min märkliga livsomvälvande resa vill jag bara säga så här:
 Livet är en strid och att alla jobb är lika mycker ner som upp är ingen nyhet för någon!
Jag som har varit på samma arbetsplats i nästan tio tusen år har upplevt det som alla andra upplevt i sina arbetsliv och uttryck som jag spyr snart eller jag emigrerar, har förekommit lite då och då och mer...
 
Men...
Det betyder inte för en sekund att det ställe man jobbar på är det värsta som finns...tvärtom.  Alla jobb kan vara det värsta som finns om man ställer in sig på det och vaknar med den attityden varje morgon.
 
Men visst en gång på 24 år har jag vaknat och tänkt att näe, jag går inte dit igen, jag dööör hellre....
Men sen gjorde jag det ändå(gick dit alltså) och bad om ett möte med min chef och sen lade jag fram mitt "case" och jag var lika arg som ledsen och grät som Lille Skutt nästan hela tiden.
 
 
 
Om han lyssnade?
Jag kommer inte ihåg, det hela var lite traumatiskt faktiskt.
 
Det jag vill belysa här i mitt "intro" är att det jag nu skall berätta inte grundar sig i det faktum att jag då och då önskat att mitt jobb typ, for åt pipsvängen utan i att något förändrades...inuti mig....
 
Så...vidare...
För fyra år sedan(ungefär) lät det så här i ett huvud skitnära mig...
 
Anna! Det finns något därute...något ämnat för dig...fundera på det....och när du funderat klart....gör något!
 
Japp och några dagar senare hände det här....
 
 
 
Följt av....
 
Haha...ja...
Alla som var i Huskvarna på 1900-talet vet att "Gotteboa" redan funnits.
 
Att jag plockade upp just det namnet igen var ju bara av den enda smarta anledningen att folk i min egen ålder(som nu har stadig ekonomi och egna familjer med barn) skulle känna igen sig och liksom bara komma och köpa i min butik. Smart va?
 
Ja så här började det låta i min hjärna och det rann ut på papper efter papper och Gotteboa var bara en av många saker som hamnade där.
 
Sådär höll det på ett tag. Det hela var så konstigt och plötsligt började min värld  liksom bara...krympa, och långt bak i huvudet hörde jag en bekant röst som skrek...
 
HIT MED LITE FARLIGHETER...
DET ÄR PÅ TIDEN....!!!
 
Till alla er som nu inte vet så var det "Ronja Rövardotter" som skrek det där när hon hade varit instängd i sin rövarborg liiite för länge. Och ja, det beskriver faktiskt jättebra hur jag nu började känna, och att det hela blev lite märkligt beror på det faktum att jag...och jag upprepar det jag nu sagt till kreti och pleti i några veckor...gillar mitt jobb!!!
 
Haha, ja...jag är så dramatiskt, men så var det faktiskt och jag började prata med min närmsta omgivning om mina tankar runt livet och ibland ska man kanske vakta tungan och inte prata om allt(som Robban sa) för plötsligt har man planterat tankar i andras huvuden också och det är kanske lika bra som dåligt...
 
När jag kommit över denna första fas fick jag en liten paus i livet och det knatade på men så plötsligt fick E sin chans till något nytt och jag liksom bara...what!!!...
Och sen, sen började en jakt, en jakt på det nya för jag, jag var färdig där jag var.
Jag hade kommit till...VÄGS ENDE!
 
Ja nu blev det dramatiskt igen men jag menar i livet som det såg ut i min verklighet.
Nu började jag leta något nytt, både där jag var och överallt i resten av världen(jag menar Jönköping haha...).
 
Men det får nästa gång.
Nu blire "Vargsången" med Robban...stackarn...
 
 
Mot framtiden och det som kommer med den.
 
Laters...
 
Till top