På ett hotell i Sveriges Jerusalem gick åren och...ja, vi vet ju alla vad som hände eftersom jag berättat förut.
Men... Jag och Ellinor for runt i huset. Vi jobbade som husfruar, konferensvärdinnor, frukostvärdinnor och om vi jobbade helger så var vi även lite vaktmästare och att byta lampor fixa avlopp m.m. var sånt vi sysslade med. Vi jagade småkryp av alla de slag och städade bort människoavföring från kuddar och garderober. Vi såg nakna män i korridoren och slängde ut A-lagare.Vi tog hand om personal och månade om gäster genom att vippa och pyssla.
Vi tog ansvar när ingen annan ville och ville ta ansvar när ingen annan kom på tanken...
Vi lärde oss allt om människor och att läsa av läget blev vårt signum. Att alltid ligga steget före blev en sport så att vi kunde ta oss an de oförutsedda uppgifter vi blev tilldelade i den fart som hotellvärlden hela tiden har. Vi lärde av varandra och när vi ett tag hade driftansvar för tre avdelningar samtidigt, gjorde vi det så bra att jag tror att närheten blev rädd och tog hjälp av avundsjukan för att bromsa vår framfart. Vi såg det hända men visste också att om man vill lyckas här i världen så är det inte genom skäll och gnäll utan genom att tänka ut lösningar och lägga upp dom på rätt sätt för överheten. Och så sist men inte minst. ..vad som än händer...alltid med ett leende( i princip) på läpparna och ett skratt i bakfickan.
Men allting måste ha ett slut...
Ja, så är det ju och "Sam och Frodo" som jag kallade oss då när Ellinor slutade, skildes åt och likt slutet i filmen "Sagan om konungens återkomst" så åkte den ena iväg medans den andra stannade kvar.
Javisst, där stod jag och jag kände mig lika ledsen, arg och övergiven som helt och totalt oförvånad...
Nej det var ingen överraskning av den enkla anledningen att jag visste att när en sån som jag och Ellinor hamnar på ett kontor...då blir det inte länge. För det var ju så att Ellinor fick ett väldigt fint erbjudande att få vara på ekonomikontoret, ett erbjudande som hon av naturen inte sa nej till.
Jag förutsåg slutet på vår resa och under det år hon var där och gjorde min och alla andras löner(lysande bra), lyssnade jag nästan varje dag på låten "We are the people" med gruppen Empire of the sun.Det hela var lite konstigt men det var lite som för att föreberda mig på det jag visste skulle hända så småningom och ja...kalla mig gärna Saida....
Lyssna på texten, speciellt refrängen...
Haha... ibland är jag så fjortis men...sån är jag...!!!
Ilskan jag kände var faktiskt inte för att en av oss gav sig av utan den grundade sig i att det i min värld var jag som skulle göra det först.
Ni förstår...jag hade planer! Tyvärr var dom lite luddiga och yviga och jag hade inte sorterat mina prioriteringar. Men dom fanns där likafullt.
Så kom då dagen då jag fick stiga ner i mitt stålbad och köra på i hotell karusellen ensam...ja, nästan då...
Det är faktiskt fortfarande lika sorgligt och overkligt att det hela liskom bara tog slut. Två personer med samma ambitioner som likt männen i mansvärlden puschade varandra frammåt på alla sätt.
Det har gått ett och ett halvt år sen kortet ovan togs, livet gick ju vidare som alltid men i lilla Annalysen världen har det varit full aktivitet. Ja naturligtvis blev jag sporrad av att Ellinor slutade, men jag hade som sagt en agenda redan innan.
Men mer om den får bli nästa gång för nu...nu ska jag sova!
Ja, jag skall sova men det jag skall skriva om nästa gång är faktiskt det jag velat berätta, i hela ett och ett halvt års tid...
Imorgon söndag väntar jobbet och ja...jag skall checka in så att andra kan checka ut haha...
