Annalysen Analyserar

 

Ja där sitter jag mitt bland alla mina kära vänner från gymnasietiden på Pinchos. Vi skrattar så vi gråter nästan hela tiden men så ibland kommer det in lite allvar. Det är mycket som händer i en

70-talists lilla liv och att synen blir dåligare och hormonerna elakare så är det ju. Men som sagt det skrattades så att magmusklerna skrek och det är ju det som gäller i livet.

 

-Va??? Har du sagt upp dig? Men du började ju nyss på ett nytt ställe...?

Ja det spred sig i den lilla gruppen att jag sagt upp mig och jag berättar för dem om min rädsla för det jag gjort och om mitt nya beslut att aldrig, aldrig göra om det här om och när jag får ett jobb igen.

 

Men det var jag som sa hit med lite farligheter, det var det ju. Och även om jag har ett visst säkerhetsnät så tänkte jag nog inte riktigt på hur själen skulle behandla det faktum att jag drog undan mattan för att sen finna mig själv sväva mellan rik och nöd.

Ja det är ju där Skon klämmer, jag gillar pengar och den säkerhet de ger men vem gör inte det liksom...

 

Vikt då?

Funderade lite på om jag skall fortsätta med det där. Men idag är jag lätt som en stor rund brun ballong.

 

Längd: Gick förbi en femåring och kände mig rätt lång faktiskt...

 

Tillstånd: Jag vågar inte skriva att allt ordnar sig för vad som helst kan hända i livet. Det enda jag vet är att mina tvivel är som värst när hormonerna rusar och att jag i övrigt känner mig så stark. Ja som en oxe faktiskt. Det är något som känns i luften, något som inte är mörkt utan ljust. Men ibland har jag en fråga till mig själv som jag skulle vilja ha ett riktigt bra svar på.

-Hur tänkte du Anna, när du hoppade från alla dessa klippor mitt i pågående och rasande klimakteriekrig...hur tänkte du...?

 

Analys:

Man vet var man står i livet, när man blir helt exalterad över hur full kassen med pant är...

 

Med allt sagt en bild från imorse när jag klockan 07:00 åkte med Robban till Huskvarna och sen gick hem....