Annalysen Analyserar

Dagen var ändå lite ljus och själen också då när jag och mamma Gunnel suttit ner med papper och penna och skissat ut livet som det var innan vi fyllde i och målade upp bilden som nu blir en del av min framtid...

 

Beslutet jag tog då vid köksbordet står kvar och nu när jag gjort verklighet av mina tankar kring hur jag skall utvecklas i mitt liv är jag lika lycklig som skiträdd.

 

Robbie förklarar hur mina tankar gick, där i lill hjärnan när den jobbade som mest, fast hans kärlek och min betyder olika saker. Min kärlek handlar om mina handlingar i livet...mina förutsättningar.

Men jag kunde inte sagt det bättre själv liksom...

 

 

-Har ni tid?

Jag tittar in genom dörren till ett av kontoren i korridoren, jag har så lägligt gått förbi när de två personer jag tänkt prata med helt plötsligt står sida vid sida i en diskussion och jag tänker...fantastiskt, nu eller aldrig...

 

De nickar och jag tar ett djupt andetag.

-Jag är så glad att ni är här båda två...jag tvekar men tänker att nää, do or die... Det är så här att jag har idag sagt upp mig och kommer att sluta här om en månad och ni två är de personer här som hjälp mig på ett sätt som gjort att jag trivts och lärt mig så mycket på så kort tid. Jag vill tacka er av hela mitt hjärta för det ni gjort för mig och jag är så ledsen att jag lurat er lika mycker som mig själv.

 

De tittar chockat på mig och jag tänker shit...pratade jag för fort nu? Men så till slut får jag två leenden och jag pustar ut...

Vi pratar en stund och jag berättar för dem om min tankar runt allt och att det faktum att jag nu vet vad jag vill bli när jag blir stor, gör att jag nu gör som jag gör.

 

Innan jag går bjuder jag in dem i mitt hjärta och ger dom en kram(ja, livet...en kram...) och sen, sen tackar jag en gång till innan jag vänder mig om och går...

 

Ja, jag har sagt upp mig. Mitt nya jobb var precis det jag trodde att det var men var inte tillräckligt just nu. Jag vill jobba med människor och jag vill ge service men inte på det sättet längre. Saknaden jag kände i min förtvivlan i att tappa mig själv de där dagarna, var den att få leda och guida och när jag med mammas hjälp där vid bordet sorterat färdigt då hörde jag en röst långt där inne i huvudet...Anna...lärare...du ska bli lärare...du måste iallafall försöka innan du springer vidare...

 

____________________________________

 

Japp då vet ni.

Nästa gång skall jag berätta vidare men nu skall jag sova för jag är så trött.

Man kan inte bara lämna utan att se till att allt blir bra och jag är på riktigt ledsen att jag skall sluta även om det är en nödvändighet för mig i mitt liv just nu, och jag har lovat dem att inte lämna utan att ge gärnet, och det tänker jag också göra...

 

Som sagt...skiträdd!

Annars vore jag ju dum och det är jag inte.

Så..

 

Kram Alla

Från trötta Anna

 

Laters...