Annalysen Analyserar

 

Det är verkligen ett nytt liv och att jag nu dubbelbokar mig hit och dit i min önskan om att inte sitta stilla är inte direkt bra fast jag tänker att det håller mig fokuserad och vittnar om att jag gör saker som förr inte ens var med på kartan liten grand.

Många små äntligen utrop har hörts långt inne i hjärnan och någon gång även kommit ut genom munnen.

 

Äntligen:

Går jag på föreläsningar om min pension, vilket borde gjorts för längesedan. Javisst, men kanske blev det nu för att inte hindra nödvändiga förändringar.

Och jag har lärt mig att det troligtvis blir så att vi 70 talister jobbar tills vi blir 73 år. Vilket i mitt fall är är total ironi då jag också är född 73.

Som sagt det är bara att kavla upp ärmarna, eller gäddhänget då om man nu skall vara korrekt.

 

Äntligen:

Får jag tid att hjälpa Jonna i hennes kamp mot mensvärk som vi länge trott stavas "Endometrios". En elak åkomma som innebär att livmoderslemhinnan växer utanför livmodern och orsakar onödig och ibland omänsklig smärta.

Som mamma skäms jag att det dröjer till Jonna är 23 innan jag får tid och tummen ur röven att hjälpa i detta läge då man kanske behöver lite extra stöd.

Skäms kudde på det liksom...

 

Äntligen:

Orkar jag fika, umgås, peppa, steppa(ovidkommande men det rimmade), ta hand om, läka samt planera åt mig själv och fixa åt andra.

Visst fixade jag åt andra innan men nu går jag på djupet och fixar åt fler och alla som vill.

 

Äntligen:

Kan jag rensa min socklåda etc, etc...

 

Vad gäller aha, så har det varit några stycken:

Aha...är det så här det är på stan mitt på dan.

Aha...vad många pensionärer det är som äter lunch tillsammans ute på dagarna(positivt)

Aha...är det så här det är på arbetsförmedlingen

Aha...det var ju rätt trevligt att göra lunch hemma

Aha...jag kan träna vilken tid jag vill

Etc, etc...

 

Och...

Nämen Mamma Gunnel är på väg hit klockan 20:30 på kvällen och jag liksom bara orkar och säger javisst....myyyyycket positiv!!!