Tröstäter lite...
Måndagskväll med eget kvällshäng och efter ännu en dag med härliga ungdomar(ja, idag har jag verkligen känt så).så sitter jag nu vid mitt köksbord och funderar ännu en gång på hur jag hamnade här i livet, och bredvid mig på en tallrik ligger mina favorit cocosbollar...tyvärr...
Men jag är ju inte helt flängd jag menar, jag vet ju hur jag hamnat här men ibland så blir ändå oron lite överväldigande och idag har jag tagit analysen om klimakterie och hormoner till en helt ny nivå. Och killar...lyssna nu så ni förstår...
Asså...klimakteriet. Förr hade man ju lite PMS när det begav sig och lingonveckan var på g. Man blev ibland lite lipig och ibland lite arg. Alla andra var dumma och man själv var sårbarast och det var syndast om mig och ingen annan.
Men så kom klimakteriet...!
Nu är det så här om mensen nalkas.
Lipig...det är bara förnamnet. Man kanske inte direkt gråter men varje gång lägger sig sorgen som ett jättetäcke över hela kroppen och det kryper av oro nerifrån tårna och upp. Saker som kanske är liiite jobbiga blir nu så jobbiga så att man vaknar mitt i nätterna genoblöt av svett med tankar runt precis allting och åh..nej...tänk om jag blir överkörd när jag skall gå över gatan imorgon eller...imorgon går jag nog ut framför en bil...
Det hela är rätt plågsamt men så plötsligt börjar lingonen trilla(mensen kommer) och då, då är allt som bortblåst. Helt sjukt och och helt normalt om man läser om hela klimakterie grejen på nätet.
-Jag kan då verkligen roa mig!!!
Jag skriker högt i sovrummet där jag ligger och vilar en stund. Min universella oro som idagarna förstärkts lite extra försöker jag så gott jag kan hålla på replängdsavstånd genom att titta på lite lamare tv som Sveriges mäster kock, Hem till gården och andra vardagliga program.
Idag måndag har nämligen lingonveckan kickat igång och all onormal oro är som bortblåst.
Men...
Jones Town "självmordssekten" det låter som ett intressant program...jag tittar på det istället...
Det var ingen bra idé för hemskare blir ännu hemskare och sinnestämningen återgår återigen till lite ledsamt och oroligt, inget konstigt alls för så blir det väl även utan klimakteri med ett sådant program, men det hela var så onödigt och det är då jag skriker högt för mig själv som en tokig tant...
Så nu sitter jag här i köket och tröstäter mina två cocosbollar medan jag skriver. De var jättegoda naturligtvis, men totalt och helt onödiga. Men min sinnestämmning är tillbaka på normal och jag känner mig jättestark och sockerstinn och sockerpigg.
Min vikt: Ja nu när jag tydligen börjat tröstäta så vet man ju inte riktigt haha...
Min längd har jag inte tänkt på alls idag.
Tillståndet behöver jag ju inte skriva om och någon mer film blir det inte idag.
Analysen har jag skrivit i spaltmeter och ja...en helt vanlig dag i Annalysens liv har passerat.
Och nu får det vara bra med klimakterietjatet för ett tag för jag är trött på det nu!
Vi hörs för nu, nu skall jag gå in och störa Robban med diverse frågor om livet.
Japp, han har också hamnat mitt i klimakteriet hahaha...stackarn.
Tack för att jag fick skriva av mig
Laters...