Mässan där lärdomarna checkar av kursmål...
Staden med de två stora sjöarna svämmar över. Regn och snö, snö och regn, hur mycket vatten får plats egentligen?
Gångvägen nedanför huset vid sjön försvinner bitvis under vatten. Jag inspekterar med oro då vattnet kryper allt närmare fasaden. "Men vad bra" tänker jag efter en stund då en stolpe som nu hamnat mitt i vattnet ändå har en livboj.
Sjön där munkar en gång huserade blir större och breder ut sig. Har man ett par ordentliga stövlar som går upp till knäna kan man hör och häpna om man vill, nu få chansen att fika bort en stund vid ett bord som efter att ha stått fint på en liten udde, nu finner sig placerat, mitt i vattnet...märkligt!
Skolliv
Uppe på den stora mässan i staden är det livat. Ett gäng elever drar med blandade känslor runt på en vagn och placerar ut ståbord. Någon är entusiastisk, medan någon annan febrilt försöker förstå varför den är där. Eleverna är inte vilka som helst. Eleverna är nämligen mina!
-Alltså Anna...när slutar vi? Jag ler för mig själv åt frågan som jag nu ibland hör i sömnen.
-Ja, man brukar ju sluta när man jobbat klart, säger jag och manar på, medan jag pratar på om att det hela är en del av deras utbildning, och om det faktum att vi ju faktiskt kunde suttit i skolan och haft teori om det de nu istället upplever.
Det är så sant. Vi är där för att ha lektion i ämnet konferens och evenemang. Kursen ska ge eleverna möjlighet att bland annat utveckla kunskaper om olika möten och evenemang och hur man arbetar runt dem. I och med att eleverna är där i mässhallen med mig, och liksom bara hjälper till, upplever och lär, kan jag nu bocka av kursmål efter kursmål både denna dag och nästa när mässan går av stapeln.
Mässan
Ett gäng kloka sinnen i vår kommun har kommit på att åttondeklassare bör fångas upp, och ges möjlighet att på ett och samma ställe få träffa yrkesroller i så många branscher man kan uppbringa. Branscher där ett yrkesverksamt liv kan ta sin början. Allt medan de på samma gång får chans att veta hur man tar sig dit. Polis, militär, ambulans, sjukvård, industri, kommun, fordon, transport, byggbranschen, med många fler står uppradade, och så, mitt i allt detta ett stort gäng SYV:are (yrkesvägledare) som svarar på frågor om hur, vart, varför och med vem. En fantastiskt blandning, om ni frågar mig.
Mina elever fick vara med och se vad som hände med alla de där tusen (inte riktigt men i en tonårings värld så...) ståborden de ställde ut. Dessutom fick de arbeta som mässvärdar och prova på ett yrke. De fick mingla med åttondeklassare och prata med yrkesverksamma vuxna. De fick också det jag som lärare alltid tjatar om...erfarenhet. Ett livsviktigt ord i vårt samälle.
För egen del och sinnesro blev det i och med allt detta, check på många nya livsuppgifter.
- Anna, jag har kommit på saker om mig själv som jag inte visste förut. Jag tror att detta utvecklat mig...
Blixten som slog ner hos mig elev, tände en helt ny eld i de stora ögonen som ivrigt tittade på mig. Samma blixt slog senare ner hos en annan elev som fick höra att det pratades om hur duktig hon varit på sin praktik av de kollegor som nu stod och representerade hennes egen bransch (ja för det är det, den nu är) hotell. Jag njöt, för hur mycket har jag inte försökt förklara att man kan lyckas bara genom att visa att man kan och vill, och i och med det få kontakter som minns dig och det du gjort. Det bästa var att hon dessutom aldrig träffat personen som kommenterade hennes duktighet.
Vi avslutade vår dag, med en liten sammanfattning. Situationer uppstod men de löste dem bra. Dessutom utvecklades de som behövde det mest med råge, och det samtidigt som de hade både trevligt och vad jag såg också roligt. De här dagarnas händelser kommer filtreras, benas ut och diskuteras vidare i klassrummet. Jag som yrkeslärare kommer att lägga allt som hänt till handlingarna och den summativa bedömning som kommer. Shit, vad bra det blev!
När jag lite senare på dagen för mässan stod i hissen som går upp till lägenheten där jag bor, och tittade mig i spegeln sa hjärnan tack till livet. Livet log tillbaka och mumlade på om det där med att göra skillnad. Jag hörde inte allt då jag efter att ha öppnat min ytterdörr, ramlade in i hallen, mina mjukisbyxor och sedan soffan där jag somnade på kuddar gjorda av stolthet och annat positivt.
Vardagslivet
Robban är tävlingsledare! Det senaste halvåret har han kämpat med den cykeltävling han och några andra entusiastiska cykelnördar är upphov till. Allt i andan att fira att klubben JCK fyller 100 år. I sin iver letade han upp allt som hänt de hundrade åren. Kväll efter kväll har han suttit och skrivit av de gamla dokument klubben genom tiderna lämnat efter sig i arkiven både i Jönköping och uppe i huvudstaden Stockholm.
Hans engagemang är inspirerande och jag är så stolt. Att göra reklam här på min eminenta blogg är inte ett måste utan en självklarhet!
Cykelsäsongen är som synes här. Förutom att engagera sig i sin tävling och klubb, har en resa till Maastricht i Nederländerna avklarats. Som fru och sambo så vill jag här visa hur det såg ut på plats ute på banan, och hur det ser ut när en cykelnörd gör sig vårfin :-)
Japp, det får avsluta för denna gång.
Laters...
Kram Robban. Du är bäst!
Kram Alla andra
Kram Ukraina
