It's time for me to fade away...

Livet / Permalink / 0
Familj...
Ja, jag menar ju förstås jobbfamiljen. Den grupp människor man lever med lika mycket som sin egen familj och som man utan blodsband knyter an till på ett sätt som ibland kan bli lite kusligt nära.
 
Man kan lätt tro att jag som varit 24 år på hotellet varit längst men riktigt så är det ju inte för där finns de som varit längre och vi är nästan som syskon eftersom vi alla var lika gamla då när vi började...
 
-Tänk då i slutet på 90-talet, då var vi alla här lika gamla. Ja, alla utom Chefen förstås och någon mer...
Jag tittar på mina två arbetskamrater som sitter och snick snackar vid det lilla vita bordet bakom receptionen.
- Och tänk vad spännande nu kommer det en ny generation som skall vara här och härja dag som natt.
 
När jag går därifrån känner jag mig lätt om hjärtat av tanken på den nya generationen som kommer med nya krafter och som kommer att föra hotellet framåt. Och kanske kommer de som vi att ha lite fuffens för sig i periferin haha...
 
Sen blir jag naturligtvis sorgsen då jag känner att det allt är lite märkligt att inte jag skall vandra genom korridorerna längre....
 
Första veckan i juli 2018...
 
-Ja det är Anna...
Jag står inne på mitt kontor på jobbet, jag har precis varit ute och fixat med uteserveringen som blev så fin i år med nya blommor och dynor när mobilen ringer...
 
 
-Hej det här är Klara på Qulturum, har du tid?
Jag stirrar framför mig en stund. Hjärnan funderar på vart jag skall fly någonstans så att jag varken syns eller hörs jag menar, jag är ju på jobbet och för det första har jag ju förbjudit mobiler och för det andra så är det inte snyggt att prata med potentiell ny arbetsgivare.
 
Jag flyr till slut ut på uteserveringen igen och försöker se ut som om jag är riktigt upptagen med att fixa med blommorna...igen...
 
Klara och jag pratar bort en stund, hon undrar om jag fortfarande är intresserad av jobbet och hon låter så trevlig där i luren. Jag tänker att det var en av de saker som fick mig att bli så nyfiken på vår intervju, att alla verkade så trevliga...
 
- Men vi har en liten fundering sen du var här sist och nu när jag vet att du fortfarande är intresserad så frågar jag bara...jag hör hur hon drar efter andan...varför vill du jobba hos oss? Jag menar det är ju ingenting av det du gör nu egentligen...
 
Hennes fråga är så befogad och nu är det jag som drar efter andan innan jag svarar...
-Det är just därför, det är för att jag vill göra någonting annat, svarar jag och skrattar...
Mitt svar möts av glädje, vi pratar lite till och bestämmer att jag skall komma in för ett samtal till.
 
När vi lagt på luren sätter jag mig ner en stund på en av de gröna stolarna och tittar ut över kanalen. Mycket händer i hjärnan men så plötsligt blir jag lugn och jag tänker att det här kan vara min chans och min stund att komma ut och hitta mina farligheter. Farligheter som i att kanske lämna min familj och tryggheten i den och att vara ny på jobbet(det var längesedan).
 
Jag reser mig upp och går in på hotellet.
När jag sätter mig i min stol vid skrivbordet så tittar jag mig omkring och ja, nu är det kanske snart dags och jag ser för mitt inre mig själv och E vid fönstret uppe i rum 103 och frågan jag ställde henne då ekar mellan väggarna där jag sitter...Hur känns det? Du kanske snart är härifrån...
 
Vi har bestämt att mötas om några veckor. Jag känner att min stund är kommen och några dagar senare är det dags att ha semester igen och jag, jag tar det chill och funderar ut en strategi i det som komma skall...
 
 
Varje dag låg jag där på min filt efter löppasset och klurade på livet och hur det skulle bli. Varje dag åt jag min medhavda macka och tänkte, nu är det min tur...
 
Idag har jag aktivt letat fram låten som får runda av känslorna. Jag vill bara ändra lite i texten och säga att jag inte förlorade något spel!
Nej, jag tror jag vann faktiskt...
 
 
Nu får jag sluta innan jag blir lika tårögd som E-type.
 
Nästa gång blir det mer och jag kan väl säga så här...
JAG HAR NOG BLIVIT VÄRRE ÄN MAMMA G I LÅNGRANDIGHET HAHAAA...
 
Kram Alla och godnatt.
Kärlek till Robban Kim Jonna Mamma Gunnel och Martin och alla andra då förstås.
 
Laters...

När man letar fel men kanske hittar rätt...

Livet / Permalink / 0
Reflektion ja...
 
Någon frågade mig om jag är rädd nu när allt blev som det blev.
Jag svarade tufft att nej, rädd är jag inte och det stämmer. Men visst sticker det till ibland men det är inte av rädsla för att jag gör fel i att sluta på hotellet, utan för att jag helt plötsligt skall få black out och inte kunna något...
 
Nej mina reflektioner kommer sig av den delen av mig som tvivlar.
Ja, för om jag nu ändå skall säga att jag är rädd så är det  för att jag gör allt det här av fel anledningar. Ni vet det där om att vara klar.
 
Men efter gårdagens reflektion är jag återigen på det klara precis som jag varit de andra fem gångerna haha...
Att ändra på allt nu är ett riktigt bra beslut. Både för mig själv och andra, speciellt för...hotellet!
 
 
Någon gång i juni 2018...
 
-Vad är service för dig?
Jag tittar storögd på den trevliga tjejen framför mig. Hon och två andra tjejer sitter lika storögda och tittar tillbaka.
Min hjärna som nu är så uppe i varv av eufori  och av situationen samt de trevliga människorna blir helt plötsligt tyst. Det enda som hörs innanför skallbenet är...hur skall jag som är service innifrån och ut, kunna förklara det för er...
 
Innan jag hinner tänka hör jag munnen säga det som hjärnan tänker och skräckslaget tittar jag på personerna där på andra sidan bordet och jag tänker att det där, det lät inte bara luddigt utan också stöddigt!
Men när jag kommer tillbaka och skärper blicken så ser jag bara leende ansikten och jag känner plötsligt en enorm värme.
 
Jag sitter på ett ställe som heter Qulturum.
Qulturum är ett centrum för utveckling och förbättringsarbete inom hälso-och sjukvård och tandvård här i vår stad. Inne i byggnaden för sin verksamhet har de en konferensanläggning och nu söker de en konferensvärdinna på 75%. Jag som egentligen inte är intresserad av att jobba  75% är där ändå. Dels för att jag kan jobbet och dels för att jag ser en möjlighet att "öva" på mina "intervjuskills".
 
Vi har ett jättebra litet samtal och de antecknar medan jag pratar och pratar för visst kan jag det här och vad tiden lider får jag veta att de står inför förändringar och vill utveckla sin verksamhet och bli bättre på allt som har med konferens att göra.
 
Mitt intresse väcks mer och mer men grusas av det faktum att även om jag kan jobbet så är det ju som sagt alldeles för lite procent att jobba och jag ser inga möjligheter till utveckling.
 
-Är det något du funderar på nu innan vi skiljs åt?
Jag tittar upp och möts av ett par vänliga men fokuserade ögon.  Jag tänker i en millisekund och sen säger jag...
 
-Ja, procenten. 75% är för lite...
 
När jag senare går därifrån tänker jag att ja, det hade ju kunnat vara ett fantastiskt ställe att börja om på, alla var vänliga och jobbet i sig ger mig en "safe" övergång. Och plötsligt slår det mig att det där med att inte övergå till något som är för "likt" är helt fel och att det hela nog måste handla om att hitta ett nytt "hem"...
 
Ja, för ska man lämna en familj kan det vara skönt att veta att man får en ny och att det är en som man känner att man kan "komma hem" till....
 
 
Japp...familj är en viktig del av livet, oavsett vilken det där!
 
Kanske är det så att jag inte sökt mig själv utan helt enkelt bara sökt efter en familj....?
Kanske är det för att det är så sorgligt att lämna alla de som betyder något? Mina anledningar att lämna handlar ju inte om dem.
Kanske var det därför jag la upp låten med Den Svenska Björnstammen?, ni vet...Vart jag mig i världen vänder..
Förstod ju inte riktigt det där själv...
 
Får analyser allt ovanstående och återkomma!
____________________
 
Nu är det dags att käka frukost för jag som tydligen glömt hur man slappar en söndag har varit uppe med tuppen, a eller första bussen som det heter här i stan haha...
 
Och när jag är klar med det, då är det dags att träna ja ja ja...
 
Laters...
 
 

Lördags paus...

Livet / Permalink / 0
Javisst, en liten paus med många bilder...
 
Lördagen den 13:e oktober har varit rätt konstig. Alla som har mål i mun har antagligen idag uttryckt ett...åh vad skönt väder det är idag,  följt av någon form av klimatförändringstanke.
 
Anledningen kommer här då det nu i skrivande stund klockan 20:30 på kvällen är hela 17,6 grader varmt ute i vår stad som är Jönköping
 
Brittsommar säger någon, men jag tycker att Britthöst är ett bättre uttryck.
 
Kvällen har vi spenderat ute med Otto Hundén, vi har vandrat genom vår stad och insupit det faktum att folk suttit på uteserveringar i bara tröjan och avnjutit en trevlig lördagsmiddag i solen. Alla glada, goa och stärkta av AD vitaminer...
 
Vi själva tog en kopp kaffe på Spira även vi sittandes i kvällssolen och ja, vi njöt.
 
Min strävan efter mig själv får fortsätta imorgon.
Idag blir det fina bilder från vår stad...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja det kan tyckas lite latmaskigt men det har sin förklaring i att jag liksom inte får fram något bra idag(igen). Anledningen kan vara så enkel att jag är så härligt avslappnad att jag liksom bara chillar.
 
Men jag kan också berätta att det där med märkligt väder inte är nytt.
För några år sedan(ca.6) när jag och Robban gick genom stan på nyårsnatten, var det ca 15 grader och jag kunde ha en tunnare oknäppt skinnjacka på mig till nyårsfirandet.  Det hela var ändå lite märkligare än det vi upplevt idag...lite...
 
Imorgon är det söndag och jag kommer att fortsätta min berättelse där jag nu nästan kommit fram till slutet.
Ja, nu betyder inte det att det blir det sista. Nej, jag fortsätter i sann mamma Gunnel anda haha...
 
Kram Alla
 
 
Laters...
 
 
Till top