Om deras verklighet blev min

Om deras verklighet blev min... / Permalink / 0

Ja nu är det äntligen dags. Men det blev till sist två delar av det jag trodde skulle bli det sista.
Vill ni få en påminnelse så gå till fliken "Om deras verklighet blev min" Den finns där...bland rubrikerna och som vanligt kan man läsa hela historien men då är det nerifrån och upp som gäller...inget konstigt alls....

 

 

”Man blir en levande död…
Orden från en film som jag såg för längesedan om trafficking ekar i den tystnad som plötsligt omger mig och jag skär mig fram genom den tjocka atmosfären som bildats av ångesten från alla som nu försöker förstå vad det är som händer.

Vi var ju i säkerhet, vi var ju det…”

Jag springer mot bilen och tankar far runt i huvudet på hur jag skall få stopp på den.

Om jag får stopp på den och inte lever dagen ut…då har dom i alla fall varandra…

Plötsligt ser jag en figur vid sidan om mig. När jag skärper blicken ser jag Björn, han springer också mot bilen som en tjur som sett det största röda skynke som någonsin funnits.
I några sekunder blir jag glad men sedan livrädd och jag sätter upp ett manande finger mot honom och skriker…
- Nej Inte båda två! Du måste ta hand om Kim…vänd om… NU….!!! Jag hämtar andan för att fortsätta men Björn tvärnitar och nickar innan han springer bort mot det ställe där han och Kim suttit.
Jag tänker att jag måste sett hemsk ut och att jag inte ens själv kände igen den röst som kom ur min egen fruktan och förtvivlan över att kanske ha förlorat ett av mina barn.

Jag fortsätter springa och mitt hjärta pumpar hårt nu av ansträngningen att hinna ifatt en bil. Men också av rädsla, en rädsla som förvisso kanske är det som hjälper mig nu för adrenalinet flödar och måste vara på högsta nivå.
Bilen börjar svänga för att ta sig ut på den stora vägen vid rastplatsen, jag försöker hänga med men modet sjunker då jag inte är snabb nog och jag skriker ursinnigt som en stucken gris.  Men så hör jag ett bekant ljud och drar efter andan. Det jag hör är glas som krossas och bilen kränger till, den får bredställ och det tjuter i däcken när den till sist ställer sig på två hjul innan den börjar tilta och jag ser att föraren svär och skriker när han tappar kontrollen.  Till slut lägger sig skåpbilen på sidan och glider över vägen där den till sist stannar. Jag stannar en bit därifrån och kan knappt tro att det är sant och chocken börjar sakta gripa tag i mig igen.  Jag står som förstenad och kan inte förmå mig att gå fram till bilen. Inte för att jag är rädd för männen med vapnen utan mer för vad jag kommer hitta inuti bilen.

Hon måste ha överlevt…hon måste….

Jag väcks ur mina tankar och ser hur föraren smäller upp dörren. Han blöder från huvudet och nu försöker han häva sig upp och ta sig ur. Inne i bilen ligger hans kumpan livlös och en pöl av blod bildas vid framrutan där han ligger.

- Dö din djävel…dö…!!!
Jag hör en mansröst som jag tycker mig känna igen men inte kan placera. Föraren vänder sakta på huvudet och skriker till. Det sista han ser är mynningen på ett vapen och jag vänder mig bort när kulan borrar sig in i huvudet på honom.
Jag tar sats och börjar springa mot bilen utan att titta varken på föraren eller den som höll i vapnet. Mitt mål är att snabbt få ut Jonna för jag vet att det var fler män i bilen än föraren och hans passagerare.
 Jag är inte ensam, många av de andra från bussen har sprungit efter mig och när jag hoppar upp på bilen möter jag en man som flåsande tittar på mig. Tillsammans sliter vi upp skjutdörren och med bävan söker jag med blicken i högen av människor som ligger i på botten på bilen ovanpå varandra.

Jonna ligger orörlig, hon blöder från ett sår i ansiktet. Det är mycket blod och jag funderar på om det bara är hennes eftersom det ligger en annan tjej ovanpå henne som också blöder.  Jag försöker försiktigt men stressat flytta undan den andra tjejen som tyst jämrar sig. Jag inser att jag inte är stark nog och att jag kan skada ännu mer och nu får jag panik och skriker åt alla som nu har samlats att hjälpa mig. Mannen som hjälp mig med dörren hoppar försiktigt ner och böjer sig fram för att hjälpa. Jag tittar tacksamt på honom och tackar tyst. Han nickar men i nästa sekund stannar han mitt i en rörelse och jag ser hur han sjunker ihop. Det kommer blod från hans tröja och hans ögon tittar förvånat på mig och jag skriker till.
Bakom honom där han sjunker ihop står en man med ett ansiktsuttryck som är fullt av ilska hat men också rädsla.  I handen håller han ett vapen med ljuddämpare och han svär på något språk jag inte förstår eller känner igen. Han pekar vapnet åt mitt håll men hinner inte längre förrän någon tar tag i vapnet och rycker det ur handen på honom uppifrån. Sen går allt så fort och mannen blir upphalad och utsläpad på det mest brutala vis och lika plötsligt som han var där var han borta.

Jag sitter med Jonnas huvud i knät och den andra tjejen bredvid mig. Jag sitter som fastkilad i denna overklighet som aldrig verkar ta slut.

Anna, det ordnar sig…

I töcknet ser jag Robbans ansikte och jag sträcker mig fram för att röra.
Men när ansiktet börjar prata igen ser jag att det inte är Robban utan en annan man och när jag tittar närmare då kommer jag på vems röst det var jag kände igen när föraren blev skjuten.

Lukas pappa tittar på mig och jag försöker le men nu kommer tårarna.

-Du räddar mitt barn, jag räddar ditt. Han försöker också le men jag ser att han också kämpar med allt som händer och han tar tag i bildörrens karmar och häver sig upp.

Vi får ut alla tjejerna ur bilen. De var fyra totalt alla var illa tilltygade och chockade av det som hänt men utom fara. Det är även den andra mannen som fanns inuti bilen. Han slog i huvudet och svimmade när smällen kom och nu sitter han där på parkeringen med sin kumpan bredvid och runt dem en stor skara riktigt arga människor. Jag har inte tid att bry mig om vad som händer men deras skrik när de får ta emot folkhopens ilska hör jag klart och tydligt. Min uppmärksamhet är på annat håll och Jonna som nu ligger på asfalten med huvudet i mitt knä kräver all min uppmärksamhet. Kim och Björn kommer springande med hunden tätt efter. Björn har någon i famnen och jag har svårt att se men när de närmar sig ser jag att det är Lukas.
Än en gång korsas våra vägar, tänker jag men plötsligt hör jag hur Jonna jämrar sig och hon tittar upp på mig med stora ögon som fylls av tårar.  -Mamma…säger hon och sen vänder hon sig på sidan och kräks….
Plötsligt hör vi sirener och bara en stund senare kommer fem sex polisbilar in på rastplatsen.  Jag ber Kim ta min plats och springer bort till hopen av människor. Synen som möter mig är inte trevlig. Männen lever men har fått ta emot mycket stryk och vad jag förstår av de hårda ord jag hör så är det föräldrar till några av de skadade flickorna som står böjda över dem.

Jag ser Lukas pappa. Jag går bort, tar honom i armen och släpar honom bort mot platsen där Lukas sitter tillsammans med Kim, Björn och Jonna.
- Var har du vapnet? Jag tittar på honom och fortsätter, dom får inte hitta ett vapen hos dig då kommer du att bli iväg förd och du måste tänka på Lukas.
Han tittar oförstående på mig som om han inte kan sortera sina tankar men till slut går han lugnt iväg och slänger vapnet i en container som står en bit bort. Vi bestämmer oss för att inte stanna och prata med polisen utan drar oss ifrån de andra.
-Nu måste vi vidare, jag tittar uppfordrande på Kim och Björn. Jonna ligger på marken hon är medveten men jag kan se i hennes ögon att något är fel. Jag får panik för vi hinner inte tänka på det utan måste verkligen komma bort från den här platsen.
Vi plockar ihop våra saker, Robbans ryggsäck finns där som tur är. Jag hade nästan glömt vad jag hittade för en stund sedan men nu blir jag lite glad igen för pengarna är en tröst.

Vi tar oss upp på vägen. Jag tittar mig omkring bland alla de som nu börjat röra sig igen efter allt tumult.
Plötsligt ser jag en grupp människor som jag känner igen.  Det är några kvinnor och män som satt i bussen från Danmark. 
- Vart ska ni? Jag frågar en kvinna som kommer gående med en tonårstjej som hon stöder under armen. Jag känner igen tjejen från skåpbilen hon blev räddad precis som Jonna.
-Vi skall försöka ta oss över till England, säger hon. Vi har hört att det går båtar från Rotterdam i Nederländerna till staden Hull.
Jag blir så glad för det är första gången jag hör talas om fler med liknande planer som våra och jag tittar på henne. Hon ler lite men hennes dotter kvider till och hon stelnar till.
- Jag måste gå säger hon till sist.

Jag tittar efter dom en stund innan jag går bort till dom andra som står vid vägkanten och väntar. Jonna är på benen men har spytt några gånger och är svag.  Hon kan gå men jag misstänker att hon har fått hjärnskakning. Hon skulle behöva vila men vi har inte tid utan beger oss nu utmed vägen mot Rotterdam. Jag tittar upp på en skylt där det står ”Stellheide” och jag tänker att den här platsen kommer jag alltid att minnas som en av de värsta. Men sedan ser jag en annan skylt där det står Bremen och jag känner en smula hopp för nu vet jag att vi är på rätt väg. Här har jag åkt en gång för längesedan när jag och Robban var på bilsemester. Jag ler när jag tänker på det. Hur vi satt där i bilen och lyssnade på Teddy Bears Stockholm och ”Yours to keep”…

Jag väcks av att Jonna kräks igen. Mina minnen försvinner och blir till suddiga konturer. Verkligheten kommer som en mörk syra och jag tänker att det kommer att bli en lång vandring…

___________________________

- Jag tycker så synd om er...men jag kommer aldrig dö..
Robban kommer emot mig efter att ha fått läsa lite i förväg som vanligt. Han låtsas gråter och jag lägger huvudet på sned och tittar menande på honom...
- Menar du allvar nu? Jag går fram emot honom och han flinar lite...

Ja så är det då en del kvar vad jag tror och vet men när...det vet jag inte...det har blivit svårare och svårare att skriva eftersom jag vill förmedla så mycket känslor...

Teddybears Stockholm här och fredag också...

Som sagt nu är fredagen här och jag stänger bloggdörren för idag och återkommer imorgon
Tack och hej leverpastej
Love and Hope

Laters...

Om deras verklighet blev min

Om deras verklighet blev min... / Permalink / 0
Ursäkta dröjsmålet.
Behöver du friska upp minnet finns fliken med rubriken längst upp till din hjälp...Om deras verklighet blev min...nu fortsätter historien....
 
 

I min lilla, lilla värld av blommor…en röst i  mörkret från en avlägsen tid…

 Min hjärna jobbar febrilt medan jag blundar och försöker jaga verkligheten på flykt. Men det hjälper inte. När jag öppnar ögonen så står fortfarande mannen där utanför bussen och bankar på bussdörren så rutorna skakar.Jag ser hur den svenska mannen i förarsätet drar efter andan innan han trycker på knappen som öppnar bussdörren. Den danska militären tar ett enda kliv uppför den lilla trappan och ställer sig med händerna i sidorna och tittar nedlåtande på alla oss som sitter där och tittar förskräckt tillbaka. Ingen säger någonting, man hade kunnat höra en knappnål falla om man släppt en. Mannen öppnar munnen men hinner inte längre förrän tjejen som tidigare översatt radiopratarens meddelande ställer sig upp och plöjer sig fram i bussen som en bulldozer på nylagd asfalt.

 - Men för helvete man, säger hon på ren och klingande danska, Ser du inte att du skrämmer alla i bussen med dina militärfasoner fortsätter hon. Mannen som blir lika röd i ansiktet som förvånad tittar på henne med en min som säger allt om hur överraskad han blir. Tjejen fortsätter att gå på om hur ovärdigt det är att skrämma människor som nu måste fly hus och hem och som redan är jätterädda. Mannen försöker behålla sin invanda auktoritet men misslyckas totalt och till slut börjar han backa ut ur bussen och kommenderar de underordnade som följt honom in i bussen att backa. - Jag gör bara min plikt, ryter han åt tjejen men hon är så uppjagad så han kan inget annat än att öka på sina steg och gå ut ur bussen.

 När dom lämnat bussen och ställt sig utanför för att diskutera vidare, tänker jag att det måste ske ett under nu om vi skall komma iväg och sen tittar jag på tjejen som står kvar där framme bredvid chauffören jag ser hur hon skakar av rädsla och tänker att ja, om man nu ska dela ut ett pris i någon form av teater så är det nu.

Mannen står länge utanför och diskuterar med de andra men så till slut och till allas lättnad vinkar han bussen vidare. Nu åker vi länge och inget mer sker. Några barn gråter och är så ledsna och skärrade av allt som hänt och föräldrarna har svårt att trösta.  Det hela är outhärdligt men vi vågar inte stanna av rädsla för att avslöja oss, och eftersom busstoaletten är full så måste den som behöver kissa göra det i en påse eller flaska som vi sen lägger inne på toaletten så vi inte behöver ha den bland oss. Men stanken kan vi inte göra något åt, det luktar riktigt illa och någon hulkar men ingen spyr som tur är. Vi kommer längre och längre söderut, den danska militären syns allt mindre ju närmare den tyska gränsen vi kommer och vi är alla lättade över det. Jag dåsar till där jag sitter på golvet. Kim, Björn och Jonna sover och jag tänker att det är så skönt att de får vila lite efter allt som hänt.

Jag rycker till när mannen i förarsätet skriker till och jag hinner bli så rädd men när jag tittar upp ser jag att han ler med hela ansiktet. - Vi klarade det, säger han och börjar skratta…vi är över gränsen.

 

Vi har redan kommit en bra bit från Danmark eftersom mannen inte vågat stanna förrän vi var utom fara. Vi hittar en rastplats och stannar bussen. Alla rusar av och någon är duktig och får ut alla urinfyllda påsar och flaskor sen vädrar vi ur bussen så gott det går. Vi sätter oss på en bänk och börjar återigen inventera våra ryggsäckar. Jag tar upp Robbans ryggsäck men innan jag öppnar den så kramar jag den hårt och tårarna kommer. Jonna som sitter bredvid mig kramar mig och viskar,  -Var inte ledsen mamma, han räddade dig, jag såg det med egna ögon. Du blev träffad men han tog det dödande skottet, hon börjar gråta och jag kramar tillbaka. När jag tittar upp ser jag Kim och Björn som tittar på oss med skräck och sorg.  Jag ser tårar i ögonvrån på Kim, och då inser jag att vi inte pratat om vad som hänt med Robban och jag tittar på Kim och ler lite snett. - Du vet hur han var…skulle alltid skydda, alltid…Hon nickar sorgset sätter sig ner och ger mig en kram, sedan fortsätter hon att plocka ut det hon hittar i sin egen ryggsäck och vi pratar inte mer om Robban.

Jag plockar upp de konserver som är kvar i Robbans ryggsäck. När jag kör runt med handen en sista gång för att försäkra mig om att jag inte missat någonting då känner jag något märkligt. Ett hårt föremål av något slag där vid vadderingen som skall skydda ryggen. Det är under tyget jag känner det tydligt och jag öppnar ryggsäcken helt för att se bättre. Då ser jag det, tyget har blivit uppskuret vid vadderingen och någon har med slarviga stygn sytt ihop det igen. Mitt hjärta börjar bulta och jag börjar leta efter något vasst som kan hjälpa mig, till slut hittar jag en glasbit på marken och börjar skära. Det går inte så bra och jag tittar nervöst på de andra men de är så inne i sina diskussioner om hur vi skall få vatten till snabbmakaronerna så jag fortsätter på egen hand. Jag skär mig i fingret och med ilskan och smärtans hjälp får jag till slut upp en flik på tyget och det jag ser får mig att flämta till.

Ingemar Bergman tittar på mig genom den lilla revan som jag lyckats få upp och jag blir lite shockad av synen.Jag tar ryggsäcken i famnen och kramar den ännu hårdare och gråten kommer som en störtskur och jag tappar andan.  -Anna…Anna vad är det? Björn sitter plötsligt bredvid mig och tittar förskräckt sen kramar han om mig och Kim och Jonna följer hans exempel och där sitter vi sen som en liten klump av människa och jag tänker att det hela är så fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.

Robban har vid något tillfälle innan vi gav oss av sytt in pengarna i ryggsäcken och tänkt att det skulle hjälpa oss. Men lika glad som jag blev när jag såg pengarna lika ledsen blev jag när jag inser att dom inte kommer hjälpa oss nu här i de länderna där de har euro.

- Äh…det är inget…jag tänkte bara på Robban nu när hans ryggsäck snart är tom och inget av det han packat finns kvar jag tittar på dem alla tre och tänker att det inte var en lögn...

Jag fortsätter prata om hur praktisk Robban alltid var och hur han alltid var den som hellre gjorde än pratade och hur det nu hjälpt mig så många gånger under flykten. Bunten med pengar som jag sett där i väskan pratar jag inte mer om men efter en stund ursäktar jag mig och går iväg från de andra.

 Jag går in på en av rastplatsens toaletter, låser dörren och innan jag sätter mig på toalettlocket så kollar jag en extra gång att det verkligen är låst. När jag känner mig trygg lirkar jag upp bunten med sedlar och börjar räkna 200..400…600 och så plötsligt ändrar sedlarna karaktär och jag tittar storögt på den sedel som jag plötsligt sitter och håller i. Den har gul orange färg och en byggnad i grekisk romersk stil och nu jag drar efter andan. Robbans omsorg över vår framtida flykt är nu total och den femtio euro sedel jag håller i är inte ensam och när jag räknat färdigt blir jag sittande och bara stirrar på toalettdörren.

 - Mamma…är du där inne? Jonnas röst hörs knappt och jag vaknar till liv där jag sitter, viker raskt ihop bunten och stoppar tillbaka den där jag hittade den, jag tänker inte berätta något för de andra, inte än i alla fall. När jag kommer ut från toaletten går jag och Jonna sakta över rastplatsen tillbaka till det ställe där Kim och Björn sitter och väntar. Vi pratar och diskuterar lite kring hur vi ska ta oss till Rotterdam härifrån. Vi inser att vi inte kan övertala hela bussen att vilja åka åt samma håll som vi och att vi nu står inför ännu en lång vandring.

 Plötsligt hörs däcktjut, jag vänder mig om och bävar för det jag hör.  Rädslan och min nya erfarenhet av ondska gör att jag instinktivt skannar rastplatsen i alla hörn och där en bit bakom mig och Jonna ser jag hur tre stycken svarta skåpbilar kommer farande. När de är alldeles intill människorna från bussen som samlats i små grupper lite här och var öppnas skjutdörrarna och ut hoppar män i jeans och hoodtröjor. De bär masker för ansiktet och i händerna har de pistoler och knivar.

Skräckslagen börjar jag springa och jag skriker åt Jonna att skynda sig. När jag tittar bakåt igen ser jag hur de sliter in tjejen som räddat oss från den danska militären i en av skåpbilarna. Alla som försöker hjälpa till backar när de börjar skjuta och en dam blir träffad och faller till marken. De fortsätter sin jakt och jag ser hur tjejen som räddat Otto blir nästa offer. Min hjärna jobbar febrilt för att läsa av läget. Att de riktar in sig på unga tjejer listar jag snabbt ut och håller koll på Jonna som springer bredvid mig.

Jag ser Kim och Björn framför mig, de har ställt sig upp för de har förstått att något är förskräckligt fel - Spring….!!! Göm er….jag springer emot dem samtidigt som jag gestikulerar i luften. Jag tittar åt sidan och ser hur bilarna plockar in fler tjejer och hur de sedan rivstartar och kör iväg.

 -Mamma…!!! Jonnas hjärtskärande skrik ekar i larmet av alla ljud som uppstått i tumultet. Jag har inte märkt att hon kommit på efterkälken och jag vänder mig om i farten. Nu ser jag hur den tredje skåpbilen som fortfarande är kvar bromsar in bredvid henne. En man hoppar ut, tar tag i hennes arm och släpar henne med sig mot bilen. Jonna slår och sparkar men har ingen chans. Hon skriker ut sin dödsångest när hon släpas in i bilen och hennes skräckfyllda uppspärrade ögon tittar in i mina och jag skriker alla jordens fula ord när hon blir nedslagen och faller till golvet i bilen….sen slår skjutdörren igen och motorn varvar…

 

_______________________________

-Fan Anna...du skriver så otäckt..Robban kommer in i rummet där jag står och hänger tvätt. - Vadå är du shockad eller? Jag tittar på honom för han ser lite blek ut. - Nä...men... Men vadå? jag tittar på honom.  -Jag trodde inte att det skulle gå så...han flinar - Jasså vad trodde du då? Att vi skulle gå till Rotterdam och sen "The End" jag ler lite men inser också att jag lyckats.

Japp så var fortsättningen klar och jag pausar en dag för det här var så svårt och känslosamt och många tårar har runnit. Men det behövs och nu när livet blir värre för dom som är kvar därnere i krigets Syrien så tänker jag att visst...det är jul snart, men vi behöver komma ihåg att det finns dom som inte får någon jul och som kanske inte haft det på flera år nu....

Jag trodde också att detta skulle bli sista avsnittet med så blev det inte och så kan det ju vara i livet ibland...omvälvande....

Kram Alla

Kram Mosul och Aleppo

LoveNepal

Laters....

Om deras verklighet blev min

Om deras verklighet blev min... / Permalink / 0
 
 
 

Varför gjorde jag det, jag skulle ju inte och ändå gjorde jag det….

Bilder från BB flimrar förbi. Hur jag ligger där som den unga mamman jag är och ber mitt barn om förlåtelse för att jag fött henne till denna hemska värld. Hur jag somnar gråtandes med henne i famnen och hur jag nu 26 år senare i tanken ber henne om förlåtelse igen.

 När ropen och skriken tystnat och dammet lagt sig ser jag Kim sitta på marken med Otto. Jag går emot dem och kan konstatera att världen stannat och att alla tittar på Kim och hennes hund. Min glädje och lättnad vet inga gränser och jag flyger fram över marken. Bakom mig kommer Björn och Jonna springande men alla stannar vi en bit ifrån Kim. Ingen vill gå fram för det som nu händer är så otroligt och det faktum att Kim pratar med Otto gör oss alla så glada eftersom det är det första hon sagt sen den hemska stund då hon tittade på mig och frågade efter sin hund för att sedan svimma och försvinna.

 - Men för helvete!!!
Plötsligt rycker vi till allihop för bakom oss kommer en storvuxen man springande han skriker på danska och att han är jättearg går inte att ta miste på. Hans blick är ursinnig och jag som fokuserat på Kim stirrar nu på mannen och scenen bakom honom på vägen och försöker lägga ihop pusslet som alla intryck för med sig. Bakom mannen i diket ligger en lastbil på sidan, den är i stort sett hel men några lyktstolpar har den dragit med sig. Mannen är på väg mot Kim men hinner inte fram för där i vägen för hans framfart står en Björn.

- Backa…backa innan jag slår dig sönder och samman. Björn tittar på mannen. Jag tittar på Björn och konstaterar att jag själv hade backat för den blicken. Lugna Björn vad har livet gjort med dig, med oss. Jag tittar på Björn och tänker att nu måste jag göra något för den där mannen rår han inte på. Jag går fram och fler med mig. Grälet med människorna i bussarna är som bortblåst och fler män och kvinnor ställer sig nu bredvid Björn. Situationen blir hotfull men så plötsligt händer något och alla tappar intresset för det inträffade, även den storvuxna dansken som antagligen blivit både rädd och förbannad när Kim staplat ut framför hans lastbil.

Marken har börjat skaka och när jag tittar bort på vägen kommer en hel militärkolonn bestående av terrängfordon, bandvagnar och lastbilar samt några jeepar, efter kommer militär bussar fulla av soldater.

- Vad är det här? viskar jag till Björn. Björn skakar på huvudet men säger ingenting. En bit bort står de fem danska busschaufförerna och viskar, några har tagit fram sina mobiler och pratar med stressade miner. Jag granskar en av dem och jag kan se att han blir förskräckt av det han får veta från personen i mobilen och jag som egentligen redan när jag såg militärfordonen listat ut vad som är på gång får det hela bekräftat av männens kroppsspråk då de till slut börjar springa mot den ena bussen. De hoppar in med skrik och skrän sen kör de ut de stackars människor som sitter där i bussen och bara gapar för de har ingen aning om vad som sker.

 - Vad är det som händer…!!! En man som stått bredvid oss springer fram mot bussen och sätter händerna i dörren som för att hindra den från att stängas. Jag hör hur männen i bussen skriker och att alla djävla svenskar kan dra åt helvete det förstår jag klart och tydligt utan att kunna danska och sen sparkar dom ut den stackars mannen som krampaktigt hållit kvar dörren och kör iväg med bussen. - Dom har tagit sig över sundet, säger jag till Björn utan att titta på honom, mitt hjärta slår hårt i bröstet och rädslan kommer krypande igen och jag tänker…jag orkar inte mer

Vi står kvar en stund och militärkolonnen försvinner bort. När vi vänder oss om ser vi att alla de flyktingar som satt i bussarna nu har kommit ut och tillsammans står vi alla och tittar med förskräckelse mot vägen där det plötsligt dyker upp ännu mer fordon och nu skakar marken rejält för de pansarvagnar som nu kör förbi är tunga och kanontornens kanonmynningar pekar framåt beredda på allt hemskt som kan komma att hända. - Det är verkligen illa, vi kan inte vara kvar här. Jag tittar på Björn som nickar han går bort till Kim som sitter med Otto i famnen. Jonna kommer gående med våra ryggsäckar som hon hämtat ur skogsdungen. - Mamma…hon blev nästan påkörd, förlåt jag skulle bara packa ihop och så plötsligt var hon borta och när jag vände mig om hörde jag en smäll och lastbilen kom glidande emot mig. Jag stryker Jonna över håret och säger att hon inte skall tänka på det mer.

 En grupp män och kvinnor som står en bit ifrån oss tar plötsligt kommandot. De kommenderar alla in i bussarna. Vad jag förstår så har de kommit fram till samma sak som vi och nu sätter de sig i var sitt förarsäte. Att det blir trångt är inte konstigt då en av bussarna nu saknas. Jag, Björn, Kim och Jonna ställer oss en bit ifrån och tittar på, för vi tänker inte bråka mer.

- De skall också med. Tjejen som hade Otto med sig vinkar oss till sig där hon står i dörren till en av bussarna. Ingen protesterar och lättade hoppar vi in i bussen. Den är full men vi bryr oss inte utan sätter oss i mittgången där några andra redan placerat sig. - Tack, Kim vänder sig till tjejen och Otto som sitter i Kims knä går fram till henne och ger henne ett slick på benet som för att tacka på sitt sätt. Bussen sätter igång och stämningen är lite muntrare och även om alla ser ut att ha gjort samma resa som vi så ser vi nu många leenden och jag tänker att det är så skönt för det är så längesedan jag såg så många leenden på en gång. Sen tar min hemlängtan över och jag sjunker in i min egen värld.

 Plötsligt, hör jag ett ljud som jag förvisso känner igen och har hört förut, men inte någon gång under vår flykt. Och vid närmare eftertanke så tänker jag att det ändå är rätt underligt men jag hinner inte fundera mycket längre på varför jag under hela den här hemska resan inte hört eller sett ett enda flygplan i luften varken vanligt eller militärt för nu blir det ett jätte sorl i bussen då alla börjat diskutera det som nu händer. Vi alla hör hur flygplanen närmar sig och likt en jätte svärm åker de över huvudet på oss där vi sitter allihop i bussen och följer dom med blicken. - Men va...? mamma, kommer dom att bomba Sverige nu? Kim sitter bakom mig på golvet i bussen och jag vänder mig om och tittar in i ett par ögon som jag nu äntligen känner igen. - Jag vet inte…suckar jag. Men om de gör det så hoppas jag att det är för att hjälpa och att Danskarna väljer rätt mål för sina bomber. Jag tänker återigen på min mamma och min bror och sen kommer tårarna.

 När vi åkt en bit och kommit över Lilla Bältbron kör bussarna mot Kolding och att vi nu kommit över på fastlandet känns ändå lite tryggt och vi nu äntligen är på väg mot Tyskland och kommer lite närmare vårt mål känns lika overkligt som verkligheten är nu. Plötsligt kränger bussen till och saktar ner farten. Saktare och saktare kör vi och när jag tittar närmare på vägen så ser jag att den är full med bilar. I bilarna sitter familjer, gamla par och ungdomar och alla ser dom så sammanbitna ut där dom sitter. - Titta på nummerplåtarna, Björn som nu står upp bakom Kim böjer sig fram mot fönstret ovanför en dam. - Det är Danska nummer plåtar. Han vänder sig mot oss - Danskarna flyr, han blir tyst som om han precis förstått vad som hänt. Ja där sitter vi i bilkön som nu uppstått på vägen, diskussionerna kring vad som verkligen händer i Danmark är många. Men så är det någon som kommer på idén att sätta på radion. På radion hörs ingen musik eller reklam istället pratar den Danska radiorösten konstant och med myndig röst. Jag som inte kan Danska försöker så gott det går att förstå men det går inget vidare.

En tjej som sitter bredvid oss och som i vanliga fall jobbar i Danmark börjar förklara för oss...

- Danskarna har blivit överrumplade av det som tagit sig över sundet. De trodde att vattnet skyddade som en sorts vallgrav och även om militär hade befunnit sig här och där för att skydda och behålla ordning så hade det inte varit nog när de helt plötsligt blivit anfallna på egen mark. Vi tittar alla storögt på varandra. Jonna och jag som med egna ögon sett den grymhet som kommer med detta tar varandras händer och Kim och Björn sitt er tysta utan att titta på varandra. Bussen tar sig så sakta vidare och fler och fler militärer blir synliga. I bussen bestämmer vi oss för att så lite som möjligt kliva av och att det kanske inte är så smart att avslöja att det här är en hel buss full med Svenskar. Vi gör helt rätt för helt plötsligt ser vi hur en av de andra bussarna blir stoppade av Dansk militär. De får alla kliva ur och nu blir dom uppställda längs vägkanten. Plötsligt ser vi hur en av kvinnorna i gruppen börjar springa, hon hinner inte långt för hon blir ikapp sprungen och fångas nästan direkt.

Militären som hinner ikapp henne har inte på något sätt överseende med att hon är kvinna och använder en brutalitet som får alla oss i bussen att flämta till och när gevärskolven krossar näsan på henne då är det många i bussen som skriker ut sin förtvivlan. Det är inte det enda vi ser. Svenska flyktingar likt alla oss i bussen som kommer gående med sina packningar utmed vägen får samma behandling. Svenskarna i den andra bussen som blivit stoppad får inte kliva in i bussen igen utan blir nu istället infösta i en militärbuss och körs iväg mot samma håll som vi kommit ifrån.  - Mamma vart tror du att de tar dem, Jonna tittar på mig men jag kan bara skaka på huvudet för jag har ingen aning.

 - Sitt ner allihopa…!!! Mannen som kör vår buss skriker åt oss och hans egen förtvivlan bryter igenom och vi lyder allihop. - Vi får inte dra uppmärksamheten till oss. Dom kanske inte kollar alla, han låter lite lugnare men man ser skräcken i hans ögon. Militären låter trots alla personkontroller trafiken flyta och vår buss som är danskregistrerad tar sig så sakta fram och vi sitter alla tysta och håller andan. När vi kommit en bra bit från vägspärren känner jag en lättnad och tänker att det här går nog vägen.

Men så plötslig hör jag en motor accelerera och när jag ställer mig upp kan jag bakom alla de andra som också ställt sig upp se hur en kamouflage färgad jeep närmar sig. Skräcken när jeepen kör om oss och ställer sig framför bussen känns återigen ända ner i knäna och jag känner hur benen viker sig. Precis innan jag hamnar på golvet i bussen ser jag en man kliva ut ur militärfordonet och hur han stegar fram mot bussen. Sen hör jag hur han bankar på bussdörren och hur han skriker åt mannen som kör att öppna. Jag tar Kims och Jonnas händer och blundar…

 Snälla högre makter…vi är ju nästan där….snälla….

______________________________________

- Nu är det ju jätte spännande säger Robban som återigen fått order om att läsa i förväg.                                        - Ja säger jag....det tycker jag också.

Och så är det ju. Nu har jag äntligen kommit vidare och i min värld så är det bara ett avsnitt kvar för den här gången. Ledsna och lite sargade är vi på väg mot Rotterdam och sen Skottland....ja vi får väl se hur det går.

Som vanligt låter jag detta ligga kvar en dag till. Gilla gärna på gilla knappen och sprid gärna ryktet om min historia. Och om ni gör det så finns ju hela historien bakom rubriken "Om deras verklighet blev min" och sen läser man nerifrån och upp.

Kram Alla
Kram Mosul
LoveNepal
 
Laters....
Till top