Om deras verklighet blev min

Om deras verklighet blev min... / Permalink / 0

Ja nu är det äntligen dags. Men det blev till sist två delar av det jag trodde skulle bli det sista.
Vill ni få en påminnelse så gå till fliken "Om deras verklighet blev min" Den finns där...bland rubrikerna och som vanligt kan man läsa hela historien men då är det nerifrån och upp som gäller...inget konstigt alls....

 

 

”Man blir en levande död…
Orden från en film som jag såg för längesedan om trafficking ekar i den tystnad som plötsligt omger mig och jag skär mig fram genom den tjocka atmosfären som bildats av ångesten från alla som nu försöker förstå vad det är som händer.

Vi var ju i säkerhet, vi var ju det…”

Jag springer mot bilen och tankar far runt i huvudet på hur jag skall få stopp på den.

Om jag får stopp på den och inte lever dagen ut…då har dom i alla fall varandra…

Plötsligt ser jag en figur vid sidan om mig. När jag skärper blicken ser jag Björn, han springer också mot bilen som en tjur som sett det största röda skynke som någonsin funnits.
I några sekunder blir jag glad men sedan livrädd och jag sätter upp ett manande finger mot honom och skriker…
- Nej Inte båda två! Du måste ta hand om Kim…vänd om… NU….!!! Jag hämtar andan för att fortsätta men Björn tvärnitar och nickar innan han springer bort mot det ställe där han och Kim suttit.
Jag tänker att jag måste sett hemsk ut och att jag inte ens själv kände igen den röst som kom ur min egen fruktan och förtvivlan över att kanske ha förlorat ett av mina barn.

Jag fortsätter springa och mitt hjärta pumpar hårt nu av ansträngningen att hinna ifatt en bil. Men också av rädsla, en rädsla som förvisso kanske är det som hjälper mig nu för adrenalinet flödar och måste vara på högsta nivå.
Bilen börjar svänga för att ta sig ut på den stora vägen vid rastplatsen, jag försöker hänga med men modet sjunker då jag inte är snabb nog och jag skriker ursinnigt som en stucken gris.  Men så hör jag ett bekant ljud och drar efter andan. Det jag hör är glas som krossas och bilen kränger till, den får bredställ och det tjuter i däcken när den till sist ställer sig på två hjul innan den börjar tilta och jag ser att föraren svär och skriker när han tappar kontrollen.  Till slut lägger sig skåpbilen på sidan och glider över vägen där den till sist stannar. Jag stannar en bit därifrån och kan knappt tro att det är sant och chocken börjar sakta gripa tag i mig igen.  Jag står som förstenad och kan inte förmå mig att gå fram till bilen. Inte för att jag är rädd för männen med vapnen utan mer för vad jag kommer hitta inuti bilen.

Hon måste ha överlevt…hon måste….

Jag väcks ur mina tankar och ser hur föraren smäller upp dörren. Han blöder från huvudet och nu försöker han häva sig upp och ta sig ur. Inne i bilen ligger hans kumpan livlös och en pöl av blod bildas vid framrutan där han ligger.

- Dö din djävel…dö…!!!
Jag hör en mansröst som jag tycker mig känna igen men inte kan placera. Föraren vänder sakta på huvudet och skriker till. Det sista han ser är mynningen på ett vapen och jag vänder mig bort när kulan borrar sig in i huvudet på honom.
Jag tar sats och börjar springa mot bilen utan att titta varken på föraren eller den som höll i vapnet. Mitt mål är att snabbt få ut Jonna för jag vet att det var fler män i bilen än föraren och hans passagerare.
 Jag är inte ensam, många av de andra från bussen har sprungit efter mig och när jag hoppar upp på bilen möter jag en man som flåsande tittar på mig. Tillsammans sliter vi upp skjutdörren och med bävan söker jag med blicken i högen av människor som ligger i på botten på bilen ovanpå varandra.

Jonna ligger orörlig, hon blöder från ett sår i ansiktet. Det är mycket blod och jag funderar på om det bara är hennes eftersom det ligger en annan tjej ovanpå henne som också blöder.  Jag försöker försiktigt men stressat flytta undan den andra tjejen som tyst jämrar sig. Jag inser att jag inte är stark nog och att jag kan skada ännu mer och nu får jag panik och skriker åt alla som nu har samlats att hjälpa mig. Mannen som hjälp mig med dörren hoppar försiktigt ner och böjer sig fram för att hjälpa. Jag tittar tacksamt på honom och tackar tyst. Han nickar men i nästa sekund stannar han mitt i en rörelse och jag ser hur han sjunker ihop. Det kommer blod från hans tröja och hans ögon tittar förvånat på mig och jag skriker till.
Bakom honom där han sjunker ihop står en man med ett ansiktsuttryck som är fullt av ilska hat men också rädsla.  I handen håller han ett vapen med ljuddämpare och han svär på något språk jag inte förstår eller känner igen. Han pekar vapnet åt mitt håll men hinner inte längre förrän någon tar tag i vapnet och rycker det ur handen på honom uppifrån. Sen går allt så fort och mannen blir upphalad och utsläpad på det mest brutala vis och lika plötsligt som han var där var han borta.

Jag sitter med Jonnas huvud i knät och den andra tjejen bredvid mig. Jag sitter som fastkilad i denna overklighet som aldrig verkar ta slut.

Anna, det ordnar sig…

I töcknet ser jag Robbans ansikte och jag sträcker mig fram för att röra.
Men när ansiktet börjar prata igen ser jag att det inte är Robban utan en annan man och när jag tittar närmare då kommer jag på vems röst det var jag kände igen när föraren blev skjuten.

Lukas pappa tittar på mig och jag försöker le men nu kommer tårarna.

-Du räddar mitt barn, jag räddar ditt. Han försöker också le men jag ser att han också kämpar med allt som händer och han tar tag i bildörrens karmar och häver sig upp.

Vi får ut alla tjejerna ur bilen. De var fyra totalt alla var illa tilltygade och chockade av det som hänt men utom fara. Det är även den andra mannen som fanns inuti bilen. Han slog i huvudet och svimmade när smällen kom och nu sitter han där på parkeringen med sin kumpan bredvid och runt dem en stor skara riktigt arga människor. Jag har inte tid att bry mig om vad som händer men deras skrik när de får ta emot folkhopens ilska hör jag klart och tydligt. Min uppmärksamhet är på annat håll och Jonna som nu ligger på asfalten med huvudet i mitt knä kräver all min uppmärksamhet. Kim och Björn kommer springande med hunden tätt efter. Björn har någon i famnen och jag har svårt att se men när de närmar sig ser jag att det är Lukas.
Än en gång korsas våra vägar, tänker jag men plötsligt hör jag hur Jonna jämrar sig och hon tittar upp på mig med stora ögon som fylls av tårar.  -Mamma…säger hon och sen vänder hon sig på sidan och kräks….
Plötsligt hör vi sirener och bara en stund senare kommer fem sex polisbilar in på rastplatsen.  Jag ber Kim ta min plats och springer bort till hopen av människor. Synen som möter mig är inte trevlig. Männen lever men har fått ta emot mycket stryk och vad jag förstår av de hårda ord jag hör så är det föräldrar till några av de skadade flickorna som står böjda över dem.

Jag ser Lukas pappa. Jag går bort, tar honom i armen och släpar honom bort mot platsen där Lukas sitter tillsammans med Kim, Björn och Jonna.
- Var har du vapnet? Jag tittar på honom och fortsätter, dom får inte hitta ett vapen hos dig då kommer du att bli iväg förd och du måste tänka på Lukas.
Han tittar oförstående på mig som om han inte kan sortera sina tankar men till slut går han lugnt iväg och slänger vapnet i en container som står en bit bort. Vi bestämmer oss för att inte stanna och prata med polisen utan drar oss ifrån de andra.
-Nu måste vi vidare, jag tittar uppfordrande på Kim och Björn. Jonna ligger på marken hon är medveten men jag kan se i hennes ögon att något är fel. Jag får panik för vi hinner inte tänka på det utan måste verkligen komma bort från den här platsen.
Vi plockar ihop våra saker, Robbans ryggsäck finns där som tur är. Jag hade nästan glömt vad jag hittade för en stund sedan men nu blir jag lite glad igen för pengarna är en tröst.

Vi tar oss upp på vägen. Jag tittar mig omkring bland alla de som nu börjat röra sig igen efter allt tumult.
Plötsligt ser jag en grupp människor som jag känner igen.  Det är några kvinnor och män som satt i bussen från Danmark. 
- Vart ska ni? Jag frågar en kvinna som kommer gående med en tonårstjej som hon stöder under armen. Jag känner igen tjejen från skåpbilen hon blev räddad precis som Jonna.
-Vi skall försöka ta oss över till England, säger hon. Vi har hört att det går båtar från Rotterdam i Nederländerna till staden Hull.
Jag blir så glad för det är första gången jag hör talas om fler med liknande planer som våra och jag tittar på henne. Hon ler lite men hennes dotter kvider till och hon stelnar till.
- Jag måste gå säger hon till sist.

Jag tittar efter dom en stund innan jag går bort till dom andra som står vid vägkanten och väntar. Jonna är på benen men har spytt några gånger och är svag.  Hon kan gå men jag misstänker att hon har fått hjärnskakning. Hon skulle behöva vila men vi har inte tid utan beger oss nu utmed vägen mot Rotterdam. Jag tittar upp på en skylt där det står ”Stellheide” och jag tänker att den här platsen kommer jag alltid att minnas som en av de värsta. Men sedan ser jag en annan skylt där det står Bremen och jag känner en smula hopp för nu vet jag att vi är på rätt väg. Här har jag åkt en gång för längesedan när jag och Robban var på bilsemester. Jag ler när jag tänker på det. Hur vi satt där i bilen och lyssnade på Teddy Bears Stockholm och ”Yours to keep”…

Jag väcks av att Jonna kräks igen. Mina minnen försvinner och blir till suddiga konturer. Verkligheten kommer som en mörk syra och jag tänker att det kommer att bli en lång vandring…

___________________________

- Jag tycker så synd om er...men jag kommer aldrig dö..
Robban kommer emot mig efter att ha fått läsa lite i förväg som vanligt. Han låtsas gråter och jag lägger huvudet på sned och tittar menande på honom...
- Menar du allvar nu? Jag går fram emot honom och han flinar lite...

Ja så är det då en del kvar vad jag tror och vet men när...det vet jag inte...det har blivit svårare och svårare att skriva eftersom jag vill förmedla så mycket känslor...

Teddybears Stockholm här och fredag också...

Som sagt nu är fredagen här och jag stänger bloggdörren för idag och återkommer imorgon
Tack och hej leverpastej
Love and Hope

Laters...

Till top