Dags att byta båt

Tonårsmamman / Permalink / 0
Två barns mamma.
Det är inte klokt och jag vet att jag ändå var duktig. Och jag gjorde allt för att svetsa samman mina döttrar.
De skulle ha varandra om det hände mig något och ingenting fick vara orättvist.
 
Mina båda döttrar skulle alltid känna att de var lika värda. Jag har inte lyckats alltid men för det mesta och jag kan säga så här att det är inte lätt att vara rättvis när det gäller barn och det var ju som sagt 6 år mellan mina.
 
 

Som förälder måste du hålla reda på vad du gör för den ena för att inte vara orättvis mot den andra.
Och barn har ju nya hjärnor som registrerar allt du gör och när man som i mitt falll skapar lillgamla barn ja då får man vara beredd på att ta smällen när man varit orättvis med meningar som " faktum är mamma att det där var allt orättvist gjort" haha...
 
Jag har alltid själv hatat orättvisa och några av de stora bråk jag orsakat i livet har alltid varit på grund av orättvisa.
 
Orättvisa suger.
Man kan inte alltid vara ett hundra procent rättvis men man skall ha gjort ett hundra procents försök!!!
 
Men tillbaka.
Jag var nu 22 år och barnen växte och jag växte. Jag kände mig redo för allt nu och jag fick min chans att gå vidare genom utbildning och jag tog den. Jag var livrädd men jag gick på intervju för att komma in på en kurs och fick prata med vuxna som lyssnade.
Av många hundra sökande kom jag som en av ca 20 in på Hotellmedarbetar utbildningen.
 
Jag fick fast anställning och allt rullade på för mig.
Min självkänslo kurva pekade uppåt och jag kände mig friare ju mer barnen växte och Jonna blev som sagt en liten pratig person och jag som en gång tänkte att, herregud tänk om jag inte har något att prata med mina barn om vad gör jag då?
Det blev iallafall nemas problemas.
 
Jag växte i mig själv och tyckte helt plötsligt om mig själv på ett annat sätt.
Titta på dessa bilder från en USA resa gjord 1999.
Jag var en ung mamma i New York som hade hela världen för sina fötter.
 
 
Mer och mer fick jag känslan av att det var dags att byta båt.
 
 
Det hela vet jag kändes jätte konstigt för det var ju inte länge sen det såg ut så här
 
 
Jag och Kim någonstans i Sverige
 
Byta båt ja...
 
Jag bestämde mig att det var dags och jag ville ha total förändring i mitt liv på alla plan av många olika anledningar.
Endel kan jag inte skriva här men jag försökte få över alla i den nya båten och lyckades med nästan alla.
Det hela var lite sorgligt men jag känner så här efteråt att det hela till slut blev till allas bästa.
 
Det var nu jag träffade min jordbundna ängel som jag i början febrilt försökte skaka av mig men han hängde fast och jag är så glad och tacksam för det.
 
För en sak skall alla veta.
Jag är inte på något sätt av med min ångest och jag kan fortfarande vara fruktansvärt under isen och jag är inte alltid lätt....eller jo...jag är lätt men när smällarna kommer smäller det högt så att säga.
 
Det var nog det....
Tonårs mamman har vid det här laget gjort sitt och resan var ibland svår men lika ofta full av livsglädje.
 
Adjö tonårsmamman jag är så glad att du fanns för annars hade jag inte varit jag och det hade varit förödande för världen....
haha....ja...
 
___________________________
 
Japp det var det. Jag sitter här vid matsalsbordet och lyssnar på Lindsey S.
 
Vi har en dag med frid hemma Jonna pluggar och Robban jobbar hemma och jag...eh...jag bloggar.
 
Jag har utlyst denna dag som en fridens dag för att man inte skall behöva känna några måsten det är rätt skönt. Men jag funderar på om det är dags att gå till närmsta café och kolla på människor en stund så att man inte blir en sådan där eremit eller nåt.
 
Sen blire middag och jag skall löpträna senare i kväll och sen skall jag....öh, va?? Inga måsten var det ju haha..
 
Men just nu tittar jag på det här
 
 
 
Haha...han e för rolig :-)
 
Hörs imorgon med lite saga kanske och annan varför livet är som det är grejer jajajaaa.....
 
Laters....
 
 
 

Och så kom då Jonna

Tonårsmamman / Permalink / 0
Japp värkarna var outhärdliga och fast det bara tog två timmar eller fyra. Tydligen har jag ändrat den tiden hela Jonnas liv för jag får alltid en rättelse.
 
Men skillnaden på den här graviditeten och den första var ju mitt eget sinne och att jag nu var 22 år och hade lite mer skinn på näsan.
 
Jag vet att jag tänkte att nu kommer allt att bli mycket lättare.
 
Men ack så jag bedrog mig.
 
Tänk nu på att jag var sexton och ett halvt när Kim kom. Jag var verkligen bara barnet...
Jag hade ett jättebra nätverk i Mamma Gunnel, Mia, Farmor Monika och några fler. Alla hjälpte den lilla flickan med bebisen. Jag var omhuldad...
 
 
 
Men nu var jag 22 och det var ju inte så att jag var övergiven men jag hade ju ändå i bakhuvudet hur det var när Kim kom och nu när alla ansåg mig kunna det här kände jag mig lite övergiven och det var ju lite konstigt att jag fick klara så mycket själv (borskämd eller!)
 
Ja jag blev ju det och nu blev allt lite konstigt, och jag vet att Jonna läser och som vi alla vet så blev allt jätte bra.
Men...Jonna skrek mycket och alltid. Mest skrek hon när hon låg i sin vagn vilket innebar att det inte blev några sådana där mamma barnvagn promenader som man ser jämt och ständigt. och vi pratar om det ibland och Jonna är jätte trött på att höra om det.
 
Men med en orolig mamma (för jag var orolig och jag var jätte rädd att det skulle smitta av sig på Jonna) ja, då blev ju Jonna också lite orolig och med min ångest som jag så oavbrutet kämpade med så blev det inte bättre.
 
I tanke boken skrev jag 1995 ungefär så här.
 
Jag skall få ett barn till. Ett litet liv.
Tänk att jag som för tio år sedan lovade mig själv att aldrig utsätta ett barn för denna värld.
 
Nu ber jag bara att min höstångest inte skall sätta några spår i barnets själ.
 
Mitt lilla barn, om din mamma skulle bryta ihop så har du iallafall en stark pappa och en förnuftig stora syster att ty dig till.
 
Men det  är nog dags att söka hjälp nu....
 
Ja så skrev jag då. Jag var ung och boken hade jag som min egen jourhavande medmänniska i den skrev jag ju sådana här saker och den vuxna jag kan ibland tänka när jag läser den att WHAT!!!
 
Men det var ju mina känslor då. Och någonstans vet jag ju att med ålder kommer så sakta lugn. Men visst jag har fortfarande ångest den blir man aldrig av med. Jag behöver inte boken för tillfället sist jag skrev i den var 2006.
 
Men nu tillbaka
 
Alla metoder som jag hade haft med Kim och som hade funkat, funkade inte och de första månaderna kändes det lite lite hjälplöst och allt för att när man inte kan trösta sitt barn då dör någonting inuti och om jag önskade snabb komunikation med Kim så var det ingenting emot vad jag önskade med Jonna.
 
 
 
Men med tiden så lättade allt och det är ju så med barn att allt blir lättare.
Jag pratade och pratade med Jonna. Och Kim pratade och pratade med sin syster.
Kim och Jonna pratade om saker som barn pratade om och jag pratade om allt som har med livet att göra.
 
Ja saker som de båda var tvugna att veta för att leva. Och man måste lära sina barn allt för man vet aldrig när man försvinner.
Så tänkte jag och det hade ju helt klart med min adoptivbakgrund att göra.
 
Det var väl inte helt illa det där med pratet förutom att jag skapade två av sveriges genom tiderna mest lillgamla tjejer.
 
Men livet gick och jag som hade börjat fundera kring vart livet skulle bära bestämde att det var dags för förändring...a...bestämde egentligen var det bara så att livet gav mig alla chanser till förändring och som jag skrivit innan jag stod inne och tittade ut.
 
____________________________________________
 
Ja det börjar lida mot sitt slut i tonårsmamman och några inlägg är kvar men jag får väl skriva om tonårsmamman och tonåringarna då haha....nä....
 
Nu blev det ett sådant där sent inlägg igen och det beror på att jag tyckte att det efter jobbet var dags för en löptur modell långare än vanligt och Robban hjälpte mig genom att komma på att vi skulle springa till Huskvarna och tillbaka så sagt och gjort.
 
1,1 mil blev det och det tog ungefär 1 timme och 6 minuter. Ganska okej ändå.
 
Men när vi var klara var klockan sex på kvällen och vi duschade och åkte till Chicki Mama för lite mat och sen har vi tvättat och hållt på så nu är det sent helt enkelt.
 
Veckan lider mot sitt slut och den har ju varit en kontrast till veckan före då allt fokus här på bloggen var underlivet och livet.
Denna veckan känns det som om jag skrivit ordet Gudhem ofta och frid.... Så det får väl heta "Gudhemsveckan" då.
 
Imorgon lördag skall jag försöka mig på att fjortis supa och det låter illa men jag kan säga "lätta min själ" om ni vill och jag kan väl själv tycka att det sista kändes bättre.
 
Kram Alla som önskar en och kram alla andra ändå.
Anna
 
Men jag glömde nästa måste lägga in ett youtube klipp med den nya favoriten här hemma (för mig iallafall)
 
Lindsey Stirling heter hon och hon tog Forden Ryback och byggde om till sin alldeles egen Porsche...
 
 

Tonåring? Nä...egentligen inte

Tonårsmamman / Permalink / 2
Jonna ja.... hon kom med buller och bång ungefär som min brorsa.
 
Jag skall nu skriva om detta men jag kan tycka att jag hoppar över en hel del för de sex åren var ju inte helt innehållslösa vi flyttade typ tre gånger och Kim började på dagis. Jag fick jobb och vardagen kom och gick.
 
Jag kanske berättar mer någon gång men nu är det dags att berätta om Jonna.
 
Denna gången var det en konstig graviditet och jag tänkte mycket mer på vad som hände med mig och min kropp för nu var jag ju lite äldre och tonårs tankar och tonårs maneér började ebba ut lite faktiskt.
Jag vet att det var ungefär nu när jag var gravid med Jonna som jag ändå började känna att det livet jag levde var okej men att det nog fanns något därute som var anorlunda.
 
Jag gick inte upp i vikt den här gången utan gick faktiskt ner fem kilo de tre första månaderna. Jag hade också sett till att gå ner lite grann i vikt de tre sista åren före graviditeten för jag vet att jag tänkte att man behöver ju inte bygga på sin kropp.
 
Jag gick ju upp ca. 18 - 20 kilo när jag var gravid med Kim och jag hade det färskt i minnet för mitt självförtroende var inte i topp åren efter Kims födelse.
 
Jag hade ingen lust att bli så stor igen men jag behövde inte oroa mig som sagt.
 
Jag vet att jag skojade om att Jonna hade sån aptit redan i magen och att det var därför jag faktiskt gick ner i vikt. Men vid närmare eftertanke var det nog så att jag hade ändrat matvanor med åldern och man smällde inte i sig onyttig mat i lo och lä.
 
Jag var gravid och jag jobbade. Jag städade hotellrum för glatta livet och jag vet att jag trivdes och jag tävlade varje dag med mig själv om hur snabbt jag kunde städa ett rum så det blev tipp topp.
Jag tyckte det var kul och trivdes som fisken i vattnet.
 
Till slut blev jag ändå lite stor naturligtvis. Jag städade tills jag var i sjunde månaden och det var väl inget som egentligen störde och jag hade nog fortsatt lite till om det inte var så att jag fick ett brock på...håll i er nu...blygdläppen...hurr...nej....
 
Haha... det var inte roligt. Och det underligaste var att cirka en gång varje månad de sista graviditetsmånaderna ungefär vid mens tiden, då hände det något och blygdläppen blev väl blodfylld eller nåt för den hängde ner ca fem centimeter och mer längs benet...mycket märkligt!
 
Sedan var det dags för benen jag fick brock på dom med och bristningarna på magen blev några till.
 
Ja Jonna är därinne....
 
Jag var tvungen att sluta jobba för jag orkade men min kropp var inte med på noterna.
 
Det gick några månader till och jag vet att jag faktiskt kände mig lite vuxnare denna gången och det var nog ändå ett rätt bra beslut det där med att vänta sex år mellan barnen.
Tonårsmamman var ju egentligen inte tonåring längre utan höll så sakterliga på att bli vuxen.
 
___________________________________________
 
Ja jag får väl byta namn till Tokmamman istället för jag lugnt säga att jag blev vuxen senare när jag var 35 ungefär haha...
 
Men idag har det varit torsdag och jag har sprungit en runda och i mitt sinne var den längre än rundan runt båda sjöarna. Men man har ju tur som har en man som håller en på jorden och berättar när man har fel.
 Ja jag är väl inte sur för det men det hade kännts bättre om det var så att den var längre naturligvis.
 
Och jag har ju lovat er ett kort på en svettklump och jag tror attjag lyckades ta ett idag.
 Vänta jag skall bara kolla telefonen.....
 
Japp hittade några bra svettklumps bilder
 
 
Jag e ju för snygg...
 
 
Eller inte...
 
Nä nu skall jag gå och titta på Ex on the Beach. Fy...vad långt jag får hitta på en cool förkortning helt enkelt.
EOTB ha det var ju enkelt.
 
Mot fredagskogen för jag e Allan i dalen...
 
 
Det är la tur jag blev vuxen vid 35 eller???
 
Laters
 
Till top