En helg med många trådar...
Ja, att förklara en helg med allt är inte lätt, men man ju gott säga att det varit en händelserik resa med många nya historier att berätta. Berättelser som vi kommer att skratta så vi döör åt nästa gång vi ses och nästa och nästa...
För egen del så har jag njutit av att bara vara samtidigt som jag landat i att nuet faktiskt är okej att vara i utan att planera allt in i minsta detalj. Javisst och, jag har även landat i att man inte behöver analysera sönder detaljer runt händelser och prat, visst är jag bra?
Närvaron var total och verklighetsuppfattningen också och allt detta var sååå...välbehövligt just nu...
Ja, jag var på toa...
Och jag förskansade mig där ett bra tag för att förskona världen och min rumskamrat från sånt som man behöver bli förskonad ifrån. Och detta helt i onödan eftersom...inget hände, typ.
Och kanske var det när jag satt just här och fördrev tiden som jag efter lite härlig vardags analysering kom på att Brian Johnson, sångaren i AC/DC inte sjunger "thunders truck" utan "thunder struck" och kanske men bara kanske var det här jag äntligen kom på meningen med texten i låten "Buffalo Soldier" med Bob Marley. Det sistnämnda måste vara för att jag helt enkelt inte brytt mig utan liksom bara lyssnat och gungat med?
20 - 30 minuter satt jag iallafall där(så kändes det iallafall) och kanske var det ändå min lilla egentidstarm som drog ut på tiden. Och ja, jag vet det finns bättre ställen haha...
Tre röda trådar genomsyrade vår helg och den första var allas fascination över att en av oss inte känner hunger. Otaliga var de gånger då hon fick förklara att hon minsann ändå äter eftersom hon blir sugen precis som vi andra. Ett rätt lamt ämne kan tyckas men det var tillräckligt viktigt för att det skulle tas upp gång på gång. Mest kanske för att det var flera i gänget som likt mig själv alltid är hungriga så till den grad att man inte ger vika för mat ens vid 40 graders feber.
Ordet fuskigt dök upp då och då...
Nästa tråd var alla glada uttrop och skratt angående det faktum att vi när vi hamnade i en lång och tråkig bilkö, fick se en av oss "pissa live" då nöden blev för stor och hon fick sitta på en "trafikkontrollplats" med bara bussen och två dåligt hållna jackor som skydd. Den ena för att skydda mot att långtradar chauffören i bilen bakom samt andra bilister inte skulle se, vilket de gjorde ändå eftersom jacka ett var för liten och hölls för lång ned. Den andra höll jag i själv där jag satt på passagerar sidan längst fram och den, den skyddade bara mot att jag själv såg. Och tänk er att behöva sitta sådär år 2019 när mobiltelefoner med den bästa kameran finns till hands både här och där, i vår buss fall mest här.
Den tredje och sista tråden var den om huruvida T hade suttit i rullstol på sin student då år 1993, något som hon själv hela helgen fullt och totalt har förnekat. Hon fick mycket mothugg och meningen - Näe...jag har aldrig suttit i rullstol, det där hittar ni bara på! Kryckor däremot det hade jag, har hörts lika ofta som Emil satt i snickeboa.
För någon timme sedan när jag for runt i lägenheten och packade upp smink och andra atteraljer plingade det plötsligt till i telefonen och så till min glädje, kom det här...
Hahahhaaa...
Alla mina tankar går nu till T som möjligtvis och även kanske drabbats av lite för tidig demens.
Japp och nostalgin i detta kort är total och jag tänker att ja, jag körde också runt någon på hjul den där dagen. Men visst, det var ju inte T då men väl Kim som då var ett relativt litet mestisbarn.
Mestis, undrar någon?
Avkomman från en Latinamerikan och vit person, svarar jag.
Nähä...nu drar det iväg.
Jag skall avsluta för idag eftersom jag känner att det kan komma mera och jag har inte tid för jag skall njuta av det faktum att det ändå är skönt att vara hemma igen och det även om det hade varit kul med en dag till med tjejerna eller två.
Men jag har en sista sak.
Alla som vill uppleva äkta fin glädje, går in på SVT Play och "Lerins lärlingar" Avsnitt 5, säsong 2. Spola fram till den del där Tim får träffa sin stora idol Petter.
Här snackar vi glädje som visas på ett sätt som gör en tårögd.
Det var nog allt.
Kram
Laters...