Och materialet är...

Livet / Permalink / 0
Först vill jag bara säga att det är lite slarvigt här på bloggen just nu och orsaken till det är att jag måste halvligga ner för att kunna skriva. Det hela är rätt obekvämt och häromkvällen när jag skrev för glatta livet och hade fått ihop ett stycke såååå...bra, då var jag så nersjunken i madrassen så jag råkade radera allt med täcket och fick börja om. Mycket retligt för att inte tala om tidskrävande. Och så kom dagen då min rygg fick en massa nya namn alla i opositiv anda...
 
 
Japp.
Det är så här det ser ut när två personer över 40 får tonårsfeeling haha...
 
Men bilden talar också om något annat, för ett av kvällens ämnen här på gatan där jag bor har varit att det känns så bra för oss båda nu när jag har landat lite i det som händer runt mig och Robban är ordentligt frisk och får börja cykla ute i varmt och fint väder. Och ja när jag tänker sådär då gör det inte så ont i ryggen längre.
 
Men nog tjatat om min rygg(för idag) för nu är det dags för andra tankar.
 
Jag har kommit till så många självinsikter de här senaste dagarna och det är rätt gött faktiskt men också lite konstigt att jag hunnit med det då jag efter en dag i skola, två dagars utbildning samt ett seminarium (idag faktiskt) i ämnet cirkulär ekonomi(mycket spännande och ögonöppnanade) nu är så utsketen i hjärnan att den börjat ge mig svajningar.
 
 
 
-Robban...säg ett material som när det blir vått inte är helt tätt men ändå skyddar rätt bra för vattnet liksom sjunker in sakta, sakta...
 
Vi diskuterar en stund, material som galon(som går helt bort) och gore tex diskuteras. Andra material dyker också upp men så hittar vi till sist rätt och så plötsligt har jag kommit på vilket material jag själv är gjord av.
 
Soft shell...jag är gjord av soft shell...
På gott och ont tar det väldigt lång tid för allt det jag går igenom nu att smälta in. Både bra och dåliga saker. Mest bra saker och det är väl det som är skillnaden nu från hur det var förr. Jag har alltså lika svårt för att få bra saker att smälta in som dåliga. Jag hinner liksom inte njuta.
 
Näe...vad bra att jag kom på det.
Taskig verklighetsuppfattning det har jag ju alltid haft men nu...nu får det vara nog liksom.
Så...vända blad på det...check!
 
-Anna...jag gillar dig. När du kommer in här, då ser man att du är en chefsperson, jag gillar sånt...
Jag tittar på Adiba och ser hur hon blir mindre och mindre och det bara för att det hon säger gör att jag växte minst en kilometer och där och då fick jag på en halv sekund min identitet tillbaka, och ungefär en sekund efter det började hjärnan göra upp planer(precis som förr) och jag liksom bara...tack hjärnan...tack...
 
Slut analysen blir...
Dags att sluta använda special material och liksom bara bli dyngsur ända in i mumindalen...
 
Yepp!
 
Och så...
Dagens Chicagobild.
Som vanligt snoddad från insta...
 
 
Javisst från ett ställe där jag kanske inte hade ställt mig....
Fast jo, det hade jag nog. Men det hade inte varit så tyst haha...
 
Laters...
Till top