Att göra skillnad...
Livets kretslopp har så många skepnader och att min värld vidgas och blir större samtidigt som jag vidgar världen åt andra är ett rätt märkligt men fantastiskt kretslopp i sig...
-Vet ni nu när jag träffat alla tre årskullar så är det en sak som faktiskt fascinerar mig riktigt mycket....
Jag sitter längst fram vid katedern, idag är jag vikarie i årskurs tre och efter någon timmes lektion där de flitigt jobbat med de uppgifter jag gett dem så börjar de bli trötta och det är nu kommentarer om varför de inte skall behöva vara kvar i skolan längre kommer.
- Det som fascinerar mig mest är alla härliga ursäkter och påhitt ni kommer med för att få gå hem tidigare...jag flinar när jag ser deras miner. Fler och fler flinar tillbaka och sen skrattar vi tillsammans åt den sanning som nyss uppdagats. Någon drar en uppenbar lögnaktig ursäkt på skoj och sen skrattar vi lite till...
Jag har alltid haft en enorm respekt för lärare. Ja, redan som tonåring då jag alltid någonstans i tonårsyran förstod att det där med att vara lärare det kan inte vara lätt. Tänk att de tog hand om alla oss jobbiga ungdomar som krävde att bli behandlade som vuxna samtidigt som vi tyckte att de vuxna inte såg oss tillräckligt. Ett rätt märkligt tillstånd som tog sitt uttryck genom skäll och gnäll blandat med ett enormt bekräftelse behov och själslig sorg.
Ja, det där med att jag kommer ihåg varenda centimeter av min egen tonår är ingen överdrift, och att jag har det med mig när jag pratar med eleverna och oftast får deras gillande kan jag väl tacka just den lilla detaljen för...
Idag när jag cyklade hem från skolan hörde jag återigen den där klingande rösten som säger...Anna, vi gillar dig, du förstår oss långt där bak i huvudet.
Analys: Vi måste verkligen ta hand om våra unga.
Det finns en formbar själ i dem alla och även om vi tappar en och annan förvirrad själv så kan vi nog ändå få ordning på denna framtida befolkning om vi bara gör det på rätt sätt och i rätt tid.
Ja, så är det och till mig själv säger jag nu...Word!
Och går vidare med högt huvud då jag äntligen känner att jag gör skillnad...på riktigt...
Dags att liksom bara gå och sova.
Att prata vikt idag är ingen idé då jag för första gången på nästan sex år har ätit tre kvällsmackor i rad. Min längd känns rätt okej ändå och mitt tillstånd är att jag efter ett möte ikväll på Circular Centre nu känner att jag även gör skillnad där, och det jag skrivit i mitt personliga brev så många gånger de sista åren börjar nu bli verklighet...
Vad det var jag skrev?
Att jag vill göra skillnad förstås...!
Ropen skalla, kärlek åt alla!
Laters...