Tillbaka, på kanalerna...
Jag sippar i mig mitt kaffe där jag sitter allt känns rätt rofyllt ändå och genom de stora fönstrena ser jag människor rusa fram och tillbaka. Jag funderar på allt, allting och det som kommer näst efter allting..
Ja, jag kommer fram till en hel massa faktiskt.
När jag efter en stund behöver något i min jacka, sträcker mig efter den där den ligger på stolen bredvid, då händer det. Hugget i ryggen kommer inte plötsligt för jag har haft ont i den hela dagen hittills. Men det får mig att tappa fattningen och så plötsligt...tårar, och jag liksom bara...vad hände nu...?
Tiita...
Där är de igen mina två bästisar, och även om jag redan sett de flesta avsnitten av Kanaler båtar och kärlek, så är det ju ett tag sen och att de återkommer nu i livet kanske inte är så konstigt. Jag menar de var med och hjälpte mig upp ur hålet i höstas och även om jag är långt ifrån nere i ett hål nu så kan det ju vara så att de dyker upp för att det någonstans långt därinne finns ett litet hål som man möjligtvis kan trilla ner i?
Detta måste analyseras!
-Alltså det är helt sjukt hur mycket man engagerar sig i dessa individer, vilket ansvar vi har...
Jag pratar med en av mina lärarkollegor på telefon. Hon har ringt för att kolla upp en elev som är lite vilsen och som avvikit lite från stigen. Vi diskuterar lite fram och tillbaka och när jag lagt på börjar hjärnan genast jobba på hur jag kan hjälpa till.
Och det är väl det som händer nu i dagarna. Jag har nått en punkt där jag med mitt "mamma Gunnel" sätt nu försöker analysera och diagnostisera i princip alla jag möter så att jag skall kunna hjälpa på bästa sätt. Elever, lärarkollegor, kollegor på Circular Centre och alla härliga kvinnor jag möter där, Jonna, Kim, mamma G själv med många, många fler...
Hjärnan går på högvarv och hjärtat hänger med och jag hjälper alla så gott jag kan. Men så känner jag att det nu börjar hända som jag är så himla rädd för. För kan det vara så att istället för att var rätt så bra på mycket så har jag istället blivit halvbra på allt? Om så är fallet så är det i min värld inte alls bra och rätt sabla skit skämsigt.
Oron över det som händer visar sig i en rygg som inte vill med sömnlösa nätter som följd. Och kanske också i tårar vid ett ensamt bord på Waynes Coffe mitt i solen.
Titta på bilden...
Dessa ungdomar som är så gulliga och rara och som alla kommer att klara livet på bästa sätt. De har precis fått festis och bulle av mig mellan visningarna imorse.
Det hela är värt för dem...
Eller den här bilden...
Dessa kvinnor som oftast varken kan läsa eller skriva och som nu tar steget och lär sig saker de aldrig kunnat drömma om.
Det hela är värt för dem också...
Japp, vad är väl lite ryggvärk och lite sömnlöshet för det liksom
Så, för att gaska upp mig gjorde jag som alla andra gör en fredag kväll...
Jag ringde mamma Gunnel och klagade!
Ett mycket givande samtal som pågick i ca. 5 minuter och som avslutades med:
- Har du klagat färdigt nu eller har du mer?
Nä, jag hade ju inte det. Och det behövdes egentligen bara en minut med mamma och så var jag mig själv igen och minuten efter samtalet...då funderade jag lite på hur jag skulle kunna hjälpa killen som stod i kassan på Waynes utan pengar och språk. Killen som jag såg att de ville ha iväg och som de nu febrilt försökte få att förstå vägen bort till busshållplatsen.
Plötsligt var han borta och jag suckade högt för mig själv av lättnad innan jag satte mig på cykeln och drog bort till CC för lite inventering och annat sköj...
Kanalerna får stanna på min TV ett tag.
De lugnar och förskönar, det är också okej.
En lång analys idag, men den var rejäl och den hjälpte det är huvusaken...
Vikt: Mitt emellan idag faktiskt.
Längd: Såg Arya idag och hon är kort och skittuff så...
Tillstånd:Aaaallt ovanstående!
Film: Kanaler gäller idag.
Träning: Nix, rygg sa...skärp dig Anna och låt mig va...
Mot imorgon och dagen då jag får åka med skolan till Göteborg...liksom bara...
Laters...